Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 16:59 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #5: Electronic Super Joy

Arvid Schultz 8 mar 2015 18:43519 visningarKommentera: 4 !

Den perfekta genren enligt mig är tvådimensionella plattformsspel.

Första gången jag spelade Super Mario Bros förstod jag att det var här grunden till de bästa spelen fanns. Än idag känner jag att jag hade rätt. Det har liksom aldrig tagit slut med nya saker som man kan lägga till så att det där hoppandet och stompandet blir ännu roligare.

I Super Mario World fick jag utforska världar. I Sonic the Hedgehog 2 fick jag springa snabbare än vinden. I Super Meat Boy blev jag ett med kontrollen och spottade döden i ansiktet. I Rayman Origins sjönk jag ner i det absurda och kom ut med ett leende på läpparna som aldrig ville ge sig.

Tvådimensionella plattformsspel har aldrig slutat vara bra. När tre dimensioner blev populärt sjönk såklart bidragen till genren, men det där har ändrats igen med indiespelens intåg. Än idag släpps nya, bra tvådimensionella plattformsspel. Det finns en stor skattkista att utforska, av gammalt och nytt.

Jag tänkte börja en liten serie där jag listar bra - ibland jätttebra, ibland fantastiska och ibland bara bra - plattformsspel som aldrig riktigt har stått i rampljuset. Inga Mario eller Donkey Kongs blir det här. Kanske bortglömda pärlor. Hidden gems. Sånt flera av er nog känner till men liksom glömt bort.

Let's go!


#5: Electronic Super Joy
Ett tema vad gäller många av de tvådimensionella plattformsspel som släpps idag är att de ska vara svåra. Svåra som bara fasiken. Super Meat Boy visade vägen och många andra spel har följt efter. Spelar du ett tvådimensionellt plattformsspel över Steam så lär du få uppleva hur det känns att dö.

Electronic Super Joy är precis ett sådant spel. Det är ruskigt utmanande med en svårighetsgrad som bara ökar och ökar ju längre man kommer.

Det här är ett väldigt typiskt plattformsspel. Du kan springa, du kan hoppa och du kan stampa. Det finns fiender, det finns studsmattor och det finns framförallt missiler. I Electronic Super Joy blir man verkligen konstant jagad av missiler.

Jag gillar hur rent Electronic Super Joy känns. Grafiken är nedskalad med i stort sett enbart svarta objekt mot färgglada bakgrunder. Bakgrunderna sprakar av färger men tack vara att allt annat - din gubbe, fienderna, marken - är i så stark kontrast så blir det ändå aldrig svårt att se vad som händer.

Det rena återfinns i själva mekaniken. Det handlar verkligen alltid om plattformshopp och inget annat. I mångt och mycket är Electronic Super Joy likt just Super Meat Boy. Banorna är något längre men samtidigt uppdelade i olika checkpoints. Resan mellan varje checkpoint är nästan alltid bara en kort passage med enormt svåra hinder i vägen.

Om det är något jag inte uppskattar i Electronic Super Joy så är det den Swedish House Mafia-doftande musiken. Fy fan. Utvecklarna har också haft den dåliga smaken att slänga in lite stön-ljud och märkliga vrål som skulle kunnat vara plockade från valfri Yello-låt. Jag förstår inte poängen. Det känns barnsligt och dumt och misslyckat.

Electronic Super Joy är inte särskilt originellt och det finns andra spel som gör det mesta bättre. Som helhet är det ändå ett kul plattformsspel för den som vill ha något väldigt grundläggande men samtidigt extremt utmanande att bita i.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile

« Till bloggen

Kommentarer

Jimmy Seppälä 9 mar 2015q

Jag uppskattade musiken. Kände att det passade ihop väldigt bra med stilen.

Problemet jag hade var att spelet inte är lika tight som det borde vara med tanke på svårighetsgraden. Super Meat Boy, exempelvis, är skitsvårt men kontrollen är så perfekt att det är spelarens brist på "skillzzz" som gör att man inte tar sig vidare istället för att det känns lite weird.

Arvid Schultz 9 mar 2015q

Jimmy Seppälä:

Problemet jag hade var att spelet inte är lika tight som det borde vara med tanke på svårighetsgraden. Super Meat Boy, exempelvis, är skitsvårt men kontrollen är så perfekt att det är spelarens brist på "skillzzz" som gör att man inte tar sig vidare istället för att det känns lite weird.


Jag tycker att kontrollen är rätt tight i ESJ men att det finns aningen för många slumpmässiga element som gör utmaningen lite ojämn. Ibland ballar det ur med missiler och det känns nästan omöjligt att fly undan dem. SMB var ju alltid mer rättvist, som du säger.

Sen är det typ alltid enklare om man dör vid en checkpoint, då eventuella missiler som jagar en nollställs. Sånt blir lite klumpigt och dumt.

Anonym11 mar 2015q

Som följd av att jag läst denna blogg kommer jag lägga pengar på en licens till Linux någon gång framöver.

Ser mycket intressant ut, även om jag inte direkt förväntar mig någon form av mästerverk. Men sådana växer föga på träd, liksom.

Arvid Schultz11 mar 2015q

Legerdemain:

Ser mycket intressant ut, även om jag inte direkt förväntar mig någon form av mästerverk.


Ja förvänta dig inget mästerverk... Men det är ett ganska billigt spel, som dessutom ofta dyker upp på Steamreor. Jag tror jag la 20 spänn på det och det är det definitivt värt!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.