Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: 19 okt 2017 15:00 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #14: Super Mario Bros

Arvid Schultz23 mar 2015 11:46517 visningarKommentera: 3 !

Det här är bloggserien där jag går igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#14: Super Mario Bros.
Okej, okej. Jag sa att jag inte skulle skriva om klassiska plattformsspelserier såsom Super Mario och Donkey Kong. Att jag skulle fokusera på gömda pärlor, bortglömda spel. Men jag tänkte om. Jag tänker skriva om alla jävla tvådimensionella plattformsspel någonsin.

Då behöver jag förstås skriva om det kanske viktigaste, mest inflytelserika av dem alla. Super Mario Bros till Nintendos 8-bitarskonsol.

I helgen var jag på Tekniska Museet i Stockholm. Det är ett museum som jag älskade som barn men som jag faktiskt inte riktigt tål idag. Det finns en del intressant att se där, men den här barnanpassningen som genomsyrar varenda utställning är närmast outhärdlig. Vad man än vill titta på så kan man vara säker på att någon liten unge springer runt ens ben och tjoar och skriker. De vill till de där grejerna som man kan tafsa på, ha skoj med.

De där grejerna som jag kanske också vill tafsa på, ha skoj med. Men som jag inte längre orkar ställa mig i kö och försöka komma fram till.

Som en kvarleva från ”Game On”-utställningen finns en del TV-spel att hitta i den nya ”Digital Revolution”-utställningen. Jag såg direkt ett Nintendo stå i en monter med Super Mario skuttandes på en skärm. Av någon oförklarlig anledning var inga barn där och tafsade. Jag gick dit och lämnade inte skärmen förrän ett antal minuter och ett räddat Svamprike senare.

Super Mario Bros är ett spel som sitter i min benmärg. Jag är inte ensam om det här. Jag vet precis vad jag ska göra, var hemligheterna befinner sig och hur jag ska ta mig till Bowser snabbast möjliga väg - genom att hoppa förbi 95% av spelet.

Jag står där på Tekniska Museet och spelar och det börjar bildas en liten kö bakom mig. Jag vill inte överdriva det här. Det var inte en stor folksamling. Men någon liten pojkspoling, någon äldre man och min inte alltför roade dejt. De ser hur jag hittar det hemliga extralivet i det osynliga ?-blocket i början av bana 1-1. Hur jag på bana 1-2 springer ovanför taket, skuttar ner i den hemliga warp-zonen och teleporteras till fjärde världen. Hur jag stompar gubben i molnet (Lakitu) och duckar fiskar på undervattensbanorna som om jag inte har gjort något annat i mitt liv.

Jag känner mig häftig. Jag har blivit den där jag ville bli när jag var 8 år gammal och försökte bli bäst på alla NES-spel jag spelade hemma hos en kompis. Den där pojken som ibland satt med när de äldre (med ”de äldre” läs ”tonåringar”) gjorde saker i spel som jag tyckte var helt otroliga.

Nu var jag den personen. När Bowser ramlat ner i lavan för sista gången, när prinsessan inte fanns i något annat slott, så lägger jag tillbaka handkontrollen på bordet.

Pojken bakom mig ser lite imponerad ut. Jag föreställer mig att han vill fråga ”Hur gjorde du det där?”. Med lite tid kanske jag verkligen tror att han sa det. De flesta berättelser blir bättre med extra krydda.

Super Mario Bros har förstås blivit trumfat av flera av sina uppföljare. Det är ändå något speciellt med just det där första spelet. Det är närmast ofattbart hur mycket som Shigeru Miyamoto och hans team fick rätt i Marios första sidoscrollande äventyr. Det är spelet som alla andra spel i den här bloggserien ser upp till. Med all rätt.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym23 mar 2015q

Det är något visst med de tidigaste 8-bitarsspelen från Nintendo. Det som är slående är hur otroligt ond Mario och resten av karaktärerna ser ut i själva spelet. Hårda pixlar som sätter skräck i själen. Inget sockersött "Bah, Bah!" här inte!

Sinister Mario Bros. hade varit ett mer passande namn...

Fook23 mar 2015q

Ja, Super Mario Bros , Zelda 1 och Punch Out, är tre spel jag har genuint roligt med när jag spelar dom igen, utan något nostalgiskt filter. Även SMB3 är med där. Fantastiska spel!

Anonym28 mar 2015q

Bortsett från de urusla labyrintslotten så är detta ett spel som står sig löjligt, löjligt, löjligt bra än idag.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.