Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 16:59 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #25: Kid Chameleon

Arvid Schultz10 apr 2015 14:26798 visningarKommentera: 5 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#25: Kid Chameleon

”This is the story of someone too tough to beat.

This is the story of…

…Kid Chameleon.”


Ett nytt spel har anlänt till den tuffa arkadhallen där alla coola kids hänger. Det här är dock inte ett vanligt arkadspel. Det är virtual reality. Faktiskt så verkligt att saker från spelet tar sig in i vår värld. När den onde bossen i spelet har bestämt sig för att ställa till med bus finns det bara en grabb som kan rädda oss. Han som är för tuff för att klå. Kid Chameleon.

Det som är kul med Kid Chameleon är hur uppenbart inspirerat av Super Mario Bros 3 det är, fast ändå lyckas skapa en egen identitet. Om det är något det här spelet frossar i så är det nämligen powerups och förvandlingar av den typen som Mario inte kunde få nog av i sitt tredje (beroende på hur man räknar) äventyr. Fast de gulliga tanookisvansarna och groddräkterna är utbytta mot lite mer vuxna kostymer.

Kid Chameleon är, förstår ni, nämligen ett Mega Drive-spel. Det betyder att vi behöver något ballare än Marios barnsliga värld. Därför klär istället Kid Chameleon ut sig till bland annat Jason Vorhees från Friday the 13th-filmerna, utrustad med hockeymask och kastandes yxor. Andra utstyrslar är bland annat samurajrustningen som ger vår hjälte ett svärd att slåss med, en skelettmask med tillhörande pansarvagn och en helkroppsdräkt med horn som gör det enkelt att stånga sig igenom vilken stenvägg som helst. För att nämna några av alla galna powerups.

Som vanlig pojkspoling är inte Kid Chameleon särskilt häftig men det är när han får klä ut sig som spelet verkligen blir något speciellt. Variationen är grym med ett stort antal kostymer som alla bidrar med något eget. Bandesignen är också väl anpassad efter detta, med ett stort antal gömda hemligheter och nivåer som bara kan nås om man har lyckats behålla specifika dräkter genom flera banor och använder dem vid rätt tillfälle.

På tal om banor - det finns en massa av dem i Kid Chameleon. Det här är ett till synes linjärt spel men som faktiskt är helt smockfullt av olika vägar att ta. Lite synd då att det dels inte finns någon världskarta som gör detta överskådligt och dels att det inte går att spara sitt spel. Precis som med en hel del andra titlar från denna era är avsaknaden av en sparfunktion något att verkligen gråta över. Lite tur då att detta ändå är möjligt i bland annat Sega Mega Drive Collection till Xbox360 och PS3, som fiffigt nog ger oss möjligheten att spara när vi vill. Kanske är det inte så Kid Chameleon egentligen var meningen att spelas men det låter oss också för en gångs skull totalt frossa i dess stora värld utan att offra flera timmar i sträck.

Det visuella är inte något att bli knäsvag över idag. Spelet kom relativt tidigt i Mega Drives livscykel och det märks. Det här är långt ifrån det snyggaste du kan hitta på konsolen med stundtals ganska taskigt pixelarbete och ont om animationer. Det ser absolut inte ut som skit, men har man spelat konstverk såsom Sonic the Hedgehog 3 eller en rad andra sena Mega Drive-spel visar åldern sig tydligt. Kontrollen känns också ganska gammal. Kid Chameleon hoppar rätt så klumpigt, vilket gör de ofta väldigt smala plattformarna kluriga att skutta emellan. Svårighetsgraden är inte enormt hög men nog ställer vissa banor krav på perfekta plattformshopp.

Kid Chameleon är ett spel som jag och förmodligen många andra som växte upp med Mega Drive minns med värme. Nej, det tillhör inte toppskiktet bland spelen till konsolen men det är en titel som står ut - trots dess uppenbara inspirationskällor. Här finns många intressanta powerups och det är ett sånt där spel som liksom aldrig blir tråkigt att (försöka) spela igenom.

Kid Chameleon är ett viktigt kapitel i åtminstone min plattformshistoria.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym10 apr 2015q

Ett charmigt lite plattformsspel, absolut, men jag kan samtidigt tycka att det känns lite väl primitivt för att vara från 1992 (som inte är SÅ tidigt för Mega Drive, egentligen). I synnerhet som det är spel utvecklat av Sega själva. Menar, det ser inte mycket märkvärdigare ut än Giana Sisters till C64 med lite fler färger och några fancy bakgrunder.

Men fortfarande charmigt, som sagt.

Arvid Schultz10 apr 2015q

Whiplazh:

jag kan samtidigt tycka att det känns lite väl primitivt för att vara från 1992 (som inte är SÅ tidigt för Mega Drive, egentligen)


Jo jag håller med. Jag skrev "relativt tidigt", för 1992 är ju inte jättetidigt. Hade kanske kunnat utveckla det. Kid Chameleon ser definitivt sämre ut än flera andra samtida spel. Lite tråkigt att det är så, ger ett mer föråldrat intryck än vad spelet hade mått bra av. Är ju riktigt kul när man börjar lira det =)

Arvid Schultz10 apr 2015q

Även ljudet känns överdrivet gammalt. Finns många Mega Drive spel som låter mycket bättre.

Mattias Leisky11 apr 2015q

92-93 får väl sägas vara mellantiden för batterisparfunktionerna. Vissa spel hade det, men man kunde inte räkna med att funktionen fanns. Samtida Sonic 2 saknade ju det även om banorna där är betydligt färre. Skulle man ha alla kristaller fick man dock sitta ett tag.

Hursom. Detta är ett spel som jag länge haft ögonen på. Började spela lite smått en gång men det var mer en testa-på omgång snarare än ett seriöst försök att faktiskt sätta mig in i det. Men enligt din beskrivning ser det ut som ett spel jag skulle kunna fatta tycke för. Hur upplever du svårighetsgraden? Blir det gradvis värre, är den slumpmässig, eller är det för lätt?

Anonym11 apr 2015q

Det är så jävla svårt att det nästan är löjligt.

Men jag tänker nog sålla mig till den skaran som först älskade spelet, sedan tyckte att tiden inte gjort det så jättegott, för att slutligen åter älska det mer än vad jag kanske borde. Det är så extremt eget. Kan inte komma på ett plattformsspel som känns som detta, eller ens i närheten. Grafiken frossar i 8-bitar fast med 16-bitarslager och färger. Kontrollen är speciell, men jag är en sådan person som gillar speciella kontroller då det ofta ger upplevelser en egen identiet (Ice Climber hade varit gravt trist utan den udda kontrollen (eller kollisionsdetektionen, snarare, som är konsekvent men udda)).

Antar jag kapitulerat inför fascinationen. Ett spel som fascinerar mig, lockar mig att återvända gång på gång på gång, i över 20 år. Utan att för den skull vara en superklassiker.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.