Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 17:05 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #26: Sonic the Hedgehog

Arvid Schultz22 apr 2015 16:03718 visningarKommentera: 9 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#26: Sonic the Hedgehog
Självklart kan jag inte lista all världens plattformare utan att prata om Sonic, SEGAs ilsnabba igelkott. Efter en mängd misslyckade försök att hitta en värdig maskot fann SEGA den till slut år 1991 på Mega Drive. Hans rykte må vara mer än lite skadat av en mängd (mer eller mindre) ruttna spel de senaste tio åren, men vi som ägde en Mega Drive när det begav sig glömmer honom förstås aldrig.

Sonic var inte bara vår Mario. Han var något coolare, något häftigare och något jävligt mycket snabbare.

Mängden Super Mario-kloner som sprutades ut efter Super Mario Bros till NES går inte att underskatta. Alla plattformsspel formades av rörmokarens första riktiga äventyr. De flesta gjorde det ganska enkelt för sig och var helt enkelt sidoscrollande plattformsspel där en färgglad maskot hoppade mellan plattformar, samlade saker och upprepade alltihop på ett gäng banor. Sonic lånade förstås en hel del från Marios äventyr men startade samtidigt en egen skola.

Efter Sonic the Hedgehog ville plötsligt många utvecklare göra plattformsspel som SEGA, inte som Nintendo.

Vad var då SEGAs koncept för Sonic the Hedgehog?

Mario-spelen har alltid varit snabba. Redan i första Super Mario Bros kan man hålla inne framåtknappen genom hela spelet, konstant hoppa över hinder efter hinder och verkligen testa sina reflexer. Sonic the Hedgehog uppmanar till denna typ av spelande ännu mer. Det är svårt att stoppa Sonic när han väl nått upp till maxfart. Hans bollform, där han kurrar ihop sig och snurrar framåt, lever sitt egna liv. Sonic the Hedgehog handlar verkligen om att bemästra farten. Och bandesignen är helt och hållet anpassad till detta.

Banorna i Sonic the Hedgehog bygger mer på höjden och är mer som labyrinter än i många liknande spel. Missar Sonic en avsats ramlar han neråt till banans nedre väg. Här finns ofta färre belöningar och en krångligare väg som tar längre tid. Vältimeade hopp resulterar istället i snabbare vägar, fler extraliv och att man klarar banorna på en mer imponerande tid.

Folk har alltid klagat på att Sonics spel går lite för mycket på räls. Man kan spela Sonic så. Där tappar man också lite av poängen. En duktig Sonic-spelare lär sig banorna, hittar de bästa vägarna fram till målet. Nej, bandesignen har aldrig varit lika bra som i Marios bästa spel men SEGA ska ha en eloge för att de inte bara gjorde som alla andra - kopierade Mario.

Looparna måste förstås nämnas. Första gången jag nådde upp i maxfart, närmade mig en loop och trotsade gravitationen genom att springa upp och ner var det en stor upplevelse. Det kanske är svårt att känna idag, men där och då var looparna något otroligt häftigt.

Även till ytan lyckades Sonic the Hedgehog bjuda på något annorlunda. Nog för att spelet har en del gemensamt med alla andra gulliga plattformsspel, men här har gulligheten smutsats ner av Dr Robotniks fabriker. Sonic the Hedgehog är gulligull blandat med en kall och hård framtidsvärld. De söta djuren hoppar bara fram om Sonic dödar de onda robotarna som de är fångade inuti.

Sonics första äventyr är ett spel som jag inte återvänder alltför ofta till idag, av huvudsakligen en anledning. Det finns ett par uppföljare som är överlägset mycket bättre. Givetvis ska jag svamla om dem någon gång också. I jämförelse med senare spel är banorna, musiken och känslan inte riktigt lika klockren i Sonic the Hedgehog.

Sonics första spel är ändå fint att minnas. Det var här SEGA hittade sin hjälte. Det var här som plattformsspel ökade hastigheten markant. Än idag ser vi spel som har inspirerats av Sonics högre tempo, öppnare bandesign och industriella gulligullighet. Sonic the Hedgehog förblir ett alltid viktigt kapitel i historien om tvådimensionella plattformsspel.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon

« Till bloggen

Kommentarer

GeckoYamori22 apr 2015q

Mycket av kvaliteten i Sonics gameplay är mer underliggande och svårdefinerat för vanligt folk. Det är främst fysiken i spelet som är otroligt finslipad med så mycket djup och detaljrikedom jämfört med andra plattformspel och bidrar till en fantastisk spelkänsla som var väldigt unik för sin tid. Det är komplexa matematiska beräkningar som har koll på faktorer som momentum och energi (vilket konsolens processor kunde hantera på väldigt eleganta och effektiva sätt, inte bara pga klockhastigheten) vilket gör att det känns nå naturligt när man springer i loopar och uppför väggar.

Pröva t.ex. att spela några av Sonic spelen till Sega Master System eller Game Gear istället, där mycket av de här grejerna istället är kalkylerade i förväg och inbakade i spelkoden istället för att beräknas i realtid. Man märker undermedvetet att det känns mycket mer "scriptat" när man försöker göra samma saker i 8-bitsvarianterna.

Det här är ju givetvis mycket svårare att marknadsföra till allmänheten på ett sätt som resonerar med folk. Så man fokuserade ju bara på farten istället, vilket jag tror har bidragit till en rätt missvisande attityd om spelen.

Anonym22 apr 2015q

Första Sonic är tillsammans med andra Sonic de två bästa till Mega Drive. Sedan tappade Sega bort sig i en röra av för mycket av allt, vilket nådde dess kaotiska klimax i Sonic CD som är ett skitspel från början till slut (men redan Sonic 3 and Knuckles lyckades förvirra bort sig till en stor soppa av vad fan håller jag på med).

Tycker nivådesign och fysik är galet imponerande i första Sonic. Tycker panikkänslan som lyckats skapas av detta med att eventuellt kvävas om man befinner sig under vatten för länge är en fullträff. Och så är bonusnivåerna, även om de roterar fult, bättre än i Sonic 2 av den enkla anledningen att Fracken inte är där och förstör när det går som bäst.

Det finns absolut stunder i Sonic 3 och Sonic and Knuckles också, men där är helheten inte alls lika träffsäker.

Milton Caveman23 apr 2015q

Om man köpte Sega Megadrive före 1991, vilket spel fick man då till?

Alianger23 apr 2015q

Milton Caveman:

Om man köpte Sega Megadrive före 1991, vilket spel fick man då till?


Altered Beast. Tror det fanns något pack med tre spel också innan Sonic, men minns inte vilka.

Arvid Schultz23 apr 2015q

GeckoYamori:

Det här är ju givetvis mycket svårare att marknadsföra till allmänheten på ett sätt som resonerar med folk. Så man fokuserade ju bara på farten istället, vilket jag tror har bidragit till en rätt missvisande attityd om spelen.


Ja absolut. Tror inte många uppskattar hur bra, och hur mycket mer än andra liknande plattformspel, Sonic faktiskt var när det kom.

Legerdemain:

Det finns absolut stunder i Sonic 3 och Sonic and Knuckles också, men där är helheten inte alls lika träffsäker.


Jag tycker Sonic 3 är fantastiskt. Kommer såklart till det, vid något tillfälle!

Milton Caveman:

Om man köpte Sega Megadrive före 1991, vilket spel fick man då till?


Som Alianger skriver - Altered Beast följde med när konsolen var ny på marknaden.

Ett inte riktigt lika bra spel som Sonic the Hedgehog.

Alianger23 apr 2015q

Luskade fram en lista över bundles från olika europeiska länder, dock inte Sverige:
http://segaretro.org/Mega_Drive_consoles_in_Europe

Vad gäller Sonic 1 så spelar jag det helst med spindash idag, via romhacks. Föredrar ändå tvåan och delvis S&K, men måste säga att det är givande att försöka sig på speedruns av det första då det har många genvägar som inte är direkt uppenbara.

Bleatlessness25 apr 2015q

GeckoYamori:

Mycket av kvaliteten i Sonics gameplay är mer underliggande och svårdefinerat för vanligt folk.


Gäller många Sega-spel. Inte lika lättsmälta. Kan vara en bidragande faktor till att de inte nådde en lika bred publik. Exempelvis när jag själv spelade Shinobi III förstå gången lite casual så gillade jag det inte alls. När jag sedan återvände för att experimentera med kontrollen i ett annat syfte och därmed lärde mig den, upptäckte jag ett grymt bra spel.

Legerdemain:

Det finns absolut stunder i Sonic 3 och Sonic and Knuckles också, men där är helheten inte alls lika träffsäker.


Lustigt, för jag har alltid sett S3&K som det absolut bästa. Jag var också 8-9 år, så handlingen och världen kändes episk jämfört med tidigare delar av serien. Det gav mig en känslomässig koppling de andra spelen inte lyckades uppnå.

Legerdemain:

Fracken


Lol.

Mattias Leisky26 apr 2015q

En fin och värdig beskrivning av Sonic the Hedgehog även om jag inte håller med om din slutkläm. Det jag gillar med Sonic 1 & 2 är att de, i likhet med det första Super Mario Bros, är så rena. Inga specialsköldar, inget warpande, inga direkta specialattacker - bara rent plattformande. Detta är en av många anledningar till att jag uppskattar New Super Mario Bros U så mycket, bonusföremålen är få men mycket användbara och det blir inte krystat.

Nu tycker jag dock, till skillnad från Söderlund, att flera av de tidigare Sonic-spelen, inkluderat Sonic CD, är riktigt bra. Men de drabbades lite av den där skiljevägen där man å ena sidan försöker hitta nya approacher och nya idéer, samtidigt som man i andra ändan går på för mycket rutin. Något som gör att slutresultatet kan bli lite bräckligt på sina platser.

Ser hur som helst fram emot dina kommande omdömen kring Sonic.

Arvid Schultz26 apr 2015q

Det är nog lite nostalgin som talar för min del också. Kan helt klart se att första Sonic har kvalitéer som man lite gick om miste om i senare spel. Men musiken, grafiken, banorna känns så mycket fräschare i Sonic 2 och 3 tycker jag. Är nog den upplevelsen jag vill tillbaka till, mer än det rena i första Sonic. Även om jag som sagt ser den kvalitéen, och uppskattar den.

Man kan ju inte köra om alla gamla spel hela tiden ;)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.