Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 14:44 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #27: 8-Bit Boy

Arvid Schultz26 apr 2015 14:02521 visningarKommentera: 5 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#27: 8-Bit Boy
Inom plattformsgenren råder det inte brist på idéer. Många spel hittar en liten twist, någon nisch som förvandlar hela upplevelsen. Och vissa spel gör inte det.

8-Bit Boy försöker inte vara något annat än en kärleksförklaring till alla gamla plattformsspel som skaparen av spelet växte upp med. Mario är förstås den största inspirationskällan. 8-Bit Boy är därför inte så mycket mer än ett gäng världar av gräs och öken och is, fyllda med välbekanta plattformshopp.

För att vara ett spel som går att ladda hem för runt en tia på Steam antar jag att 8-Bit Boy gör sitt jobb. Kontrollen är fullt godkänd och bandesignen är klurig och fylld med små saker att hitta och samla på. Vår huvudperson - en 32:årig arbetslös och deprimerad snubbe som sugs in i TV-spelens värld - hittar powerups som påminner om, du gissade det, Marios powerups. Med ett tryck på en knapp går det att skjuta bollar från händerna som studsar likt de gjorde i Super Mario Land.

Det är svårt att hitta något egentligt fel med 8-Bit Boy. Men det är lite som att det är svårt att misslyckas med att sätta ihop en bokhylla från IKEA. Instruktionerna är enkla, alla skruvar följer med. Du behöver inte ens en hammare eller en skruvmejsel. 8-Bit Boy är ihopsatt efter tydliga instruktioner, med noll fantasi tillförd och blir därför bara en kall och stel efterapning av bättre spel.

För mig är 8-Bit Boy ett exempel på när indiespelstrenden har gått för långt. Istället för att skapa något nytt tittar man bakåt, kopierar och kallar det för en hyllning. Jag vet inte varför vi måste spela alla dessa hyllningar till gamla spel. De gamla spelen finns ju kvar.

Och de är bättre.

I en värld där det finns fler bra Super Mario-spel än vad jag har fingrar att räkna dem med behövs inte 8-Bit Boy.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog

« Till bloggen

Kommentarer

Mattias Leisky26 apr 2015q

Här får du inget direkt medhåll från mig =) Tyckte att 8-bit Boy var en trevlig bekantskap som gjorde vad som förväntades av det, men ändå på ett såpass bra sätt att genomspelningen blev angenäm. Det som behövde moderniseras för att passa vår tid lite bättre moderniserades på ett sätt som inte förstörde "själen" i de gamla spelen. Därav tycker jag helt klart att det är ett spel som gör sig bra som ett lite nytt komplement till de gamla klassikerna.

Precis som jag skrev till din Sonic-text att jag uppskattade Sonic 1 för att det var så "rent", så gäller samma sak här. Powerup-systemet finns där förvisso men är simpelt och mest en bekvämlighetsbonus snarare än något annat. Fokus tas inte från de viktiga elementen vilka är plattformandet och som du är inne på, lite klurig bandesign att ta sig igenom.

Alianger26 apr 2015q

Håller med i princip. :) Har dock inte spelat detta.

Arvid Schultz26 apr 2015q

Mattias Leisky:

Tyckte att 8-bit Boy var en trevlig bekantskap som gjorde vad som förväntades av det, men ändå på ett såpass bra sätt att genomspelningen blev angenäm.


De grundläggande grejerna sitter ju (kontrollen, grafiken, känslan) och det finns plattformsspel som gör det här mycket sämre. Men det är nog avsaknaden av just "själ" som stör mig. Sen upprepas fiender (det finns väl typ en boss?) och hinder in absurdum. Jag tröttnar långt innan sluttexterna.

Annars håller jag med om att det inte är fel att det är rent. För mycket inslängt kan lätt bli fel också. Är väl en balansgång.

Alianger:

Håller med i princip. :) Har dock inte spelat detta.


O_o ?

Nä, men förstår nog vad du menar. =)

Alianger26 apr 2015q

Alltså, i sak. Men kan inte uttala mig om det här fallet.

Arvid Schultz26 apr 2015q

Och tanken är att takten på denna bloggserie ska komma igång lite igen.

Hade lite skit att ta hand om senaste veckorna, men nu har jag buffrat med texter för kommande inlägg =D

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.