Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 14:44 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #30: Castlevania

Arvid Schultz29 apr 2015 13:04691 visningarKommentera: 13 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#30: Castlevania
Efter Super Mario Bros stavas min absoluta favoritserie ”Castlevania”. Nej, det är inte den serie jag skulle påstå har hållit högst kvalitet genom alla år men det är en serie som aldrig har förlorat sin charm för mig. Jag lockas tillbaka till mytologin, hur rörig den än må vara vid det här laget. Jag slutar inte förundras över seriens mystik, stilistik och hur omöjligt det är att välja ett favoritspel. Det är som att hela topp 10-listan med Castlevania-spel skulle kunna flyttas om efter en ny genomspelning av de viktigaste spelen.

Ett av mina favoritspel i serien kommer i alla fall alltid vara det absolut första. Det här var innan Koji Igarashi och hans team började snegla på Metroid och förvandlade Draculas slott till en stor och labyrintliknande värld att utforska. Det första Castlevania till NES är mer traditionellt, men när det kom var det något nytt och häftigt. Det tog plattformsgenren, tillförde action och en stämning som sitter kvar i pixlarna än idag.

Kronologiskt sett är inte Simon Belmont den första vampyrjägaren, men för oss som växte upp med NES kommer han alltid vara nummer 1. Det är han som först greppar piskan och ger sig ut för att förinta den onde greven, en gång för alla (så blev det, som vi vet vid det här laget, inte riktigt...). Äventyret börjar på vägen in till slottet, månen i bakgrunden och en stämning som från första stund sätter ribban för hela spelserien.

Stämning är viktigt för Castlevania. Det är en viss känsla att piska ihjäl fienderna, ta ett skutt framåt och svinga loss. Om det är läskigt att bli för närgången finns ett par powerups i form av bland annat kniven, yxan, det heliga vattnet och korset. De har alla återanvänts i senare spel men var här med och skapade grunden för serien. Varje powerup har sina för- och nackdelar och det är kul att förlita sig på olika föremål under olika spelomgångar.

Och musiken. Det är omöjligt inte att nynna med till varenda spår. De flesta melodier har återanvänts i senare spel, arrangerats om och växt sig ännu större. Återigen var det här allt började. Soundtracket till Castlevania satte bokstavligt talat tonen för serien.

Castlevania är ett ganska kort spel. Sex banor och sen så var äventyret över. Det här har förstås lösts med en svårighetsgrad som är hög. Utöver den första banan, som är en barnlek, testar verkligen äventyret spelarens reflexer och inlärningsförmåga. Ja, Castlevania är definitivt old school där det är viktigt att faktiskt lära sig spelet för att bli bra på det. Första gången man möter de svävande Medusa-huvudena, som mer än gärna vill putta ner en för avgrundsstup, är det lätt att skrika av frustration. Men Castlevania är ett sånt där spel som man ska träna på för att bli bra. Det är fint att efter månader av psykisk misshandel få visa upp sina skills för någon. Ducka Medusor, kasta knivar och döda bossar utan att bli träffad en enda gång. Det tar tid att bli tillräckligt bra för att klara av Castlevania. Framförallt om man ska göra det snyggt.

Castlevania som serie har utvecklats mycket genom åren. In slängdes RPG-inslag, utforskande fick stor plats och handlingen fick mycket utrymme. Det första spelet är avskalat och rent. Det är kanske därför det är en av mina favoriter än idag. Jag gillar också hela Metroidvania-stilen, men det är inte alltid man har 6 timmar att spendera när suget efter vampyrslakt gör sig påmint. Här har det första spelet fortfarande en plats. Det är ett utmanande, stämningsfullt och underbart äventyr. En sann klassiker och en imponerande början på något stort.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind

« Till bloggen

Kommentarer

Schizo_Deluxe29 apr 2015q

Ett av mina absoluta favoritspel till NES (tillsammans med Kid Icarus).
Alltid gillat designen på det och kommer ihåg hur enormt frustrerande det var när man gick upp för en trappa, kom in på en ny bildskärm och ett (tror det var Medusahuvud) kom flygande emot en och puttade ner en för trappan så man dog direkt. Tror det var jäkligaste stället i hela spelet.

Johan Lorentzon29 apr 2015q

Castlevania är rejält svårt även idag. Döden är nog en av de mer jävliga bossarna någonsin. Går liksom inte klara om man inte fått rätt vapen och då har man typ en chans på sig.

Men till trots ett fantastiskt spel. Tror första spelet för mig som fångade en skräckkänsla i både stil och ljud.

Anonym29 apr 2015q

Idag: 10/10.

Ett av de absolut bästa spel jag vet.

Robert Larsson29 apr 2015q

Castlevania är en sann klassiker. Håller dock fyran och Symphony of the Night högre, då båda tog konceptet för Castlevania till nya nivåer. Men som första spel i serien håller det löjligt hög kvalité

Arvid Schultz29 apr 2015q

Schizo_Deluxe:

kommer ihåg hur enormt frustrerande det var när man gick upp för en trappa, kom in på en ny bildskärm och ett (tror det var Medusahuvud) kom flygande emot en och puttade ner en för trappan så man dog direkt. Tror det var jäkligaste stället i hela spelet.


Idag kan jag tycka att det finns en charm i det här. Eller, tyckte väl det redan då. Spelet balanserar på gränsen till att vara frustrerande och charmigt busigt flera gånger, men det tippar aldrig riktigt över.

Johan Lorentzon:

Döden är nog en av de mer jävliga bossarna någonsin. Går liksom inte klara om man inte fått rätt vapen och då har man typ en chans på sig.


Ja, här visar ju spelet sin ålder lite. Man måste hamstra hjärtan, spara till bossarna och typ aldrig släppa ifrån sig det heliga vattnet. Bossarna blir ju till och med riktigt enkla om man gör så, men kanske inte så roliga...

Legerdemain:

Idag: 10/10.


Har verkligen åldrats med värdighet!

Silhuett:

Håller dock fyran och Symphony of the Night högre, då båda tog konceptet för Castlevania till nya nivåer.


Det kan vara min SEGA-barndom som talar men jag håller not The New Generation (Bloodlines) högre än 4:an...

Annars älskar jag ju Aria of Sorrow. Är något speciellt med det spelet.

Anonym29 apr 2015q

Bloodlines är bättre än fyran. Trean är bättre än fyran. Fyran är bra, men mer en teknisk uppvisning än ett välbalanserat spel i serien.

Liemannen går för övrigt utmärkt att klara endast med piskan och inte mer än en träff kvar i hälsa innan man dör. Men heligt vatten underlättar något så jävulskt.

Johan Lorentzon29 apr 2015q

Legerdemain:

Liemannen går för övrigt utmärkt att klara endast med piskan och inte mer än en träff kvar i hälsa innan man dör.


Det är fan skillz! Jag körde med trippel bumeranger och spammade dem som satan.

Legerdemain:

Bloodlines är bättre än fyran


Pratar vi om Super Castlevania? Det spelet är bra men det är ju en remake på 1an, så då tycker jag det inte riktigt förtjänar första plats i min lista. Bloodlines är underskattat för att det kom på Mega Drive. Även så med Contraspelet som kom där, riktigt jäkla bra spel!

Arvid Schultz29 apr 2015q

Arvid Schultz:

Det kan vara min SEGA-barndom som talar men jag håller not The New Generation (Bloodlines) högre än 4:an...


Ska stå "nog" och inte "not", men det listade ni nog ut...

Redfoxe29 apr 2015q

En av favoritserierna. Klarade NES spelen för två år sedan.
Jäkla pärs ibland!.

Men jag gav inte upp!

Anonym29 apr 2015q

Johan Lorentzon:

Det spelet är bra men det är ju en remake på 1an, så då tycker jag det inte riktigt förtjänar första plats i min lista.


Det är inte riktigt en remake, men det är sprunget ur originalet.

Schizo_Deluxe30 apr 2015q

Arvid Schultz:

Idag kan jag tycka att det finns en charm i det här. Eller, tyckte väl det redan då. Spelet balanserar på gränsen till att vara frustrerande och charmigt busigt flera gånger, men det tippar aldrig riktigt över.


Jo, tycker om det med. Har inget emot att spela om sekvenser för att nöta in hur man ska göra, blir lite familjärt på något sätt. Spelar bloodborne just nu och gillar det, lite av den gamla charmen i det.

Johan Lorentzon30 apr 2015q

Legerdemain:

Det är inte riktigt en remake, men det är sprunget ur originalet.


Ja det är väl lite som Silent Hill Shattered Memories är för Silent Hill. Dock är det samma gamla Simon man spelar som i första spelet så kronologiskt borde det vara samma händelse som Castlevania 1 :)

Skrotbert30 apr 2015q

Jag tror knappast att plattformsaction blir så mycket bättre än det första Castlevania till NES. SotN älskar jag också, men det är ju en helt annan typ av spel.

Finns Bloodlines i något digitalt format nuförtiden (VC/PSN osv)?

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.