Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 15:18 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #33: Ristar

Arvid Schultz 4 maj 2015 18:33578 visningarKommentera: 7 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#33: Ristar
När Ristar släpptes var Mega Drive en gammal konsol. För många spelare lockade nya horisonter, tredimensionell grafik och allt sånt där. Ristar fick aldrig riktigt den uppmärksamhet som han förtjänade.

Jag är säker på att ni är många som har upptäckt Ristar sedan dess. Om ni som jag älskar den där genren som vi kallar för ”tvådimensionella plattformsspel”. Då vet ni också att Ristar är en riktig pärla och faktiskt kanske, kanske det bästa spelet i sin genre till Sega Mega Drive.

Ristar är en stjärnpojke. En pojke som också är en stjärna. Det blir hans uppgift att rädda galaxen när den onde rymdpiraten Kaiser Greedy har tagit kontroll alla stora planeters ledare. Ristar färdas därför från planet till planet, allt för att stoppa den girige och ondskefulle piraten.

Ja, Ristar är ett plattformsspel. Jag börjar få lite slut på fantasi när det kommer till att beskriva den traditionella mallen som i stort sett alla tvådimensionella plattformsspel verkar i. Ni förstår att Ristar hoppar runt på banor låsta vid ett tvådimensionellt plan. Det som gör Ristar speciellt är hans förmåga att ta tag i saker. Ristar har ett par långa armar och genom att ta tag i fiender kan han slänga iväg dem, eller använda dem för att själva ta sats och flyga iväg. Det finns också olika rör som man kan ta tag i, svinga runt dem och slunga iväg sig själv.

Mycket på banorna är byggt kring detta. Ristar kastar iväg sig själv, svävar runt. Utmaningen ligger också vid att röra vid fienderna, kasta bort dem - men att lyckas med att inte nudda dem för att ta skada.

Vad som får Ristar att verkligen skina är hur extremt fantasifulla alla banor är. Spelet består av sex världar med två banor och en bosstrid var. Varje värld svämmar över av idéer och är en unik upplevelse.

På snövärlden åker Ristar skidor och minibosstriden tar formen av ett snöbollskrig. Mysigare än så blir det inte. Den allra bästa världen är förstås den mekaniska musikvärlden där man ska rädda ett gäng fåglar. Varje fågel som räddats börjar sjunga och lägger till en slinga till melodin som spelas i bakgrunden. Löjligt charmigt och går så mycket längre än presentationen i så gott som alla liknande spel från denna era.

Spel till Sega Mega Drive är i regel en smula fulare än spel till Super Nintendo. Vi ser det inte minst när vi tittar på multiformatsspel. The Lion King till SNES är liksom eoner vackrare än Mega Drive-versionen, oavsett om vi SEGA-fans vill det eller inte. Ristar däremot ser ut att kunna vara ett av de absolut snyggaste spelen till SNES. Utvecklarna, Sonic Team, visste sannerligen hur de skulle kräma ut varenda liten droppe kraft ur Mega Driven när Ristar släpptes i början av 1995. Det är lite synd att konsolen inte fick ett par år till på sig utan var tvungen att ge plats till Sega Saturns vidrigt fula 3D-grafik.

Det är också synd att Ristar aldrig fått en uppföljare. Allt började och slutade här. På ett sätt kanske det är fint. Ristar mjölkades aldrig, det blev inte en uppföljare för mycket - som med en viss annan av Sonic Teams skapelser.

Ristar är ett fenomenalt plattformsspel. Ibland lite saktare än andra guldkorn inom genren. Ristar är inte jättesnabb, tar tag i saker i lugn och ro och måste svinga runt och tajma sina skutt väl. Men det är en så genomgående mysig, speciell upplevelse. TV:n exploderar i färger och varje bana är så egen att det är omöjligt att inte ha ett leende på läpparna genom hela spelomgången.

Jag hoppas att du inte har missat Ristar. I så fall, se till att göra något åt det.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground

« Till bloggen

Kommentarer

Skrotbert 5 maj 2015q

Jag gillade inte alls Ristar när jag spelade igenom det för ett gäng år sen. Jag minns ärligt talat inte riktigt varför, men jag vet att jag var ganska irriterad på nivådesignen, som känns lite fumlig och fylld med leaps of faith och liknande. Inget som känns igen? :)

Anonym 5 maj 2015q

Arvid Schultz:

Det är också synd att Ristar aldrig fått en uppföljare. Allt började och slutade här.


Går nog inte att kalla det för en uppföljare, men en alternativ version av Ristar släpptes till Game Gear. Det skiljer sig tillräckligt mycket från Mega Drive-spelet för att inte vara en direkt konvertering. Förvånansvärt intakt också skulle jag vilja säga, trots att det hoppat från 16 till 8 bitar. Ett oerhört snyggt spel det också, givet hårdvaran det är utvecklat för.

Anonym 5 maj 2015q

(Förvånansvärt intakt spelmotormässigt, alltså. Banor och så vidare skiljer sig dock åt.)

Arvid Schultz 5 maj 2015q

Skrotbert:

Inget som känns igen? :)


Leaps of faith känns inte bekant. Däremot är tempot lite lågt i Ristar, vilket jag tror kan avskräcka vissa. Man måste ta lite tid med det. En del banor bygger mycket på pussel, som kanske inte är svåra men kräver en del pill.

Whiplazh:

Går nog inte att kalla det för en uppföljare, men en alternativ version av Ristar släpptes till Game Gear. Det skiljer sig tillräckligt mycket från Mega Drive-spelet för att inte vara en direkt konvertering. Förvånansvärt intakt också skulle jag vilja säga, trots att det hoppat från 16 till 8 bitar.


Coolt, hört talas om den men inte testat själv!

Skrotbert 6 maj 2015q

Den här får jag dock inte ur huvudet, och då är det minst fem år sen jag spelade spelet senast.

https://www.youtube.com/watch?v=184zzZyhZXg&list=PL66FDF3395...

Arvid Schultz 6 maj 2015q

Skrotbert:

Den här får jag dock inte ur huvudet, och då är det minst fem år sen jag spelade spelet senast.


Haha! Ja, den där banan är helt fantastisk. Minns när jag och min bror spelade det första gången och kom dit. Vi typ avled nästan av sockerchock.

Arvid Schultz 6 maj 2015q

Jag älskar ju femte världen. Man landar på en snöplanet, Ristar åker skidor ner för ett berg. Sen smyger man sig fram längs landskapet och ser att man i bakgrunden blir förföljd av någon suspekt figur. I slutet av banan leker man snöbollskrig mot honom, men när han förlorat så blir han ens vän och hjälper Ristar på nästa bana och mot nästa boss. Det är sådana ögonblick, den stämningen som gör Ristar så fantastiskt för mig.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.