Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: 19 okt 2017 15:00 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #34: Super Mario Bros: The Lost Levels

Arvid Schultz 5 maj 2015 23:09559 visningarKommentera: 1 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
Historien om hur uppföljaren till det omåttligt populära, revolutionerande Super Mario Bros inte dög för släpp i USA och Europa slutar aldrig vara intressant. Framförallt när det gäller ett spel som kom i en tid då dussinspel, oinspirerade uppföljare och kloner av andra mer populära spel var så ruskigt vanligt.

Det vi i denna del av världen känner som Super Mario Bros 2 är inte det som japanerna anser är Super Mario Bros 2. Nej, deras Super Mario Bros 2 är det vi kallar för Super Mario Bros: The Lost Levels. Istället för att skapa något helt nytt ville Nintendo göra en supersvår version för alla de som blivit så bra på Super Mario Bros att de kunde klara det med ögonbindel.

Resultatet kom i form av ett spel som ser ut nästan precis som Super Mario Bros, spelas nästan precis som Super Mario Bros och innehåller ruskigt få nyheter. Att kalla det en uppföljare är faktiskt nästan att ta i. Svårighetsgraden förvandlar ändå Super Mario Bros: The Lost Levels till ett eget spel som än idag måste anses vara det absolut svåraste Super Mario-spelet.

Redan från första stund är The Lost Levels svårt. Den första banan är långt ifrån en uppvärmning utan liknar mer en av de klurigare banorna från första spelet. Antalet fiender är många och friheten att bara skutta framåt betydligt mer begränsad då faror lurar bakom varje hörn.

Faktum är att filosofin bakom The Lost Levels verkar ha varit att bara slänga en massa jobbigt skit åt Marios håll, hela tiden. Fienderna är mer aggressiva, skuttar snabbare framåt och är väldigt, väldigt många. Det finns knappt ett rör i spelet som inte en Piranha Plant har gjort till sitt hem.

Och låt oss tala om giftsvampen. Ja, Nintendo la in en powerup som mer är som en powerdown. Som om inte alla andra faror i spelet var nog att tampas med behöver vi hånas med powerups som dödar oss. Jag är inte förvånad över att giftsvampen har lyst med sin frånvaro sedan dess.

Det är väl kul att de som spelat sönder Super Mario Bros fick något svårt att bita i, men jag kan personligen inte riktigt uppskatta The Lost Levels. Balansen mellan utmaning och nöje har blivit skev. Ibland känns det nästan som ett jobb att traggla sig igenom The Lost Levels. Att hoppa i två dimensioner behöver för mig vara mer njutningsbart än det är här. Bandesignen är elak, jobbig.

Ta bara banorna där vinden blåser, ett av få riktigt unika och nya inslag i spelet. Med hjälp av vinden kan Mario hoppa längre, men det är också rent av kämpigt att ta sig an fysikens lagar. Jag tycker inte att Super Mario ska handla om att kämpa. Nog för att många senare spel är alldeles för enkla generellt (jag tittar på dig New Super Mario Bros-serien), men lekfullheten som jag förknippar med Marios spel hittar jag inte riktigt här. Bara någons vilja att plåga mig.

Jag förstår att Nintendo struntade i att släppa The Lost Levels till NES i USA och Europa. Det vi känner om Super Mario Bros 2 är ett roligare spel, även om det har mindre gemensamt med Super Mario-serien som helhet.

The Lost Levels viktigaste bidrag är att det var här som Luigi fick de egenskaper vi sedan dess alltid har förknippat honom med. I det första spelet var han mest en klon av Mario, med lite andra färger.

Vill man spela The Lost Levels idag finns det bland annat med i samlingen Super Mario All-Stars till SNES, har släppts över VC till Wii och går att hitta i Game Boy Color-spelet Super Mario DX (dock i en något begränsad version).

Gillar du Mario är det förstås värt att uppleva The Lost Levels. Det är ett kul litet minne av hur Miyamoto och hans team bestämde sig för att gå vidare efter succén med Super Mario Bros. Och vem vet, du kanske är bättre på spelet än vad jag är. Jag hoppas det.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym16 maj 2015q

Tycker om det SMB 2 vi fick, men känner inte att det är ett Mario-spel... även om en hel del från det levt vidare i Mario-universumet. Japanska SMB 2, däremot, känns verkligen som en direkt uppföljare... men dess sista vanliga värld förstör det jag fram till den punkten upplever som svårt men rättvist. Att man måste klara spelet typ åtta gånger innan man ges tillgång till de fem sista världarna är också lite sådär lagomt... udda. All-Stars-versionen är inte alls lika svår... fysiken är förändrad och värld 9 samt A-D når man så mycket enklare och de känns som att de hör till själva spelet... inte som att de finns där inslängda som hemligheter som i originalversionen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.