Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 14:44 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #39: Chip & Dale: Rescue Rangers

Arvid Schultz18 maj 2015 21:23479 visningarKommentera: 3 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
Om ni som jag rattade in Disneyklubben varje fredag när ni var små minns ni säkert Räddningspatrullen med kärlek. Om Ducktales var bäst så var Räddningspatrullen en god tvåa. Piff och Puffs äventyr som detektiver var spännande och gulligt på samma gång. Och vem kan glömma titelmelodin? Vilken tur vi också hade att en av alla Disneylicenser som Capcom förvandlade till ett strålande plattformsspel var just Räddningspatrullen - eller Chip & Dale: Rescue Rangers, som det heter på engelska.

Chip & Dale: Rescue Rangers är ett av de bäst säljande spelen till NES. Om du känt någon som har en NES, eller äger en själv, är det mycket möjligt att det är ett spel du är bekant med. Det var liksom ett sånt lir många ägde, av en god anledning såklart. Inte nog med att det är ett av de trevligare plattformsspelen till NES, det är också än idag ett av de mer lättillgängliga. Spel från den här eran var ofta svåra eftersom de inte kunde vara långa. Nej, Rescue Rangers är inte ett långt spel, men det har en befriande ”lagom” svårighetsgrad som kan vara trevlig variation från alla NES-spel som vill kastrera en, tortera en och lämna en i gyttjan för att dö.

Svinpäls är förstås i farten och denna gång har han släppt lös robothundar samt kidnappat medlemmar i Piffs och Puffs gäng. Som Piff eller Puff (eller båda - spelet har ett för tiden ovanligt, och supertrevligt, 2-spelarläge!) ger vi oss ut i världen för att ställa allt till rätta igen. Twisten i detta spel är att Piff och Puff gillar att plocka upp saker. De kan inte hoppa på fiender och har inget direkt sätt att attackera dem på heller, men kastar mer än gärna både äpplen och lådor - när de finns att finna på banorna. I övrigt är detta på alla sätt och vis ett typiskt plattformsspel signerat Capcom.

Faktum är att det är ruskigt tydligt att nyckelpersoner bakom Mega Man varit inblandade här. Rescue Rangers både spelas och ser ut som ett Mega Man, på många sätt. Robothundarna hade direkt kunnat placeras i valfritt Mega Man-spel utan att någon skulle rycka på ögonbrynen. Fysiken har också lite samma känsla som i den blå robotpojkens spel. Piff och Puff hoppar nästan som Mega Man, om än något högre.

Precis som i många andra spel finns viss frihet vid val av banor. Då och då får man välja väg men en spelomgång ser ungefär likadan ut varje gång. Svårighetsgraden är som tidigare nämnt rätt så lagom. Det här är inte ett busenkelt spel men man behöver inte plugga varje bana i veckor för att ha en chans att nå slutet. Framförallt är bossarna mestadels en barnlek. Slutbossen, Svinpäls själv förstås, är en patetisk affär där den enorma katten askar lite med sin cigarr…och dör på ett par sekunder.

Hur trevligt än Rescue Rangers är når det inte riktigt upp till den absoluta toppen bland Capcoms licensspel från denna era. Kanske står inte Rescue Rangers ut tillräckligt mycket. Att plocka upp och kasta lådor är kul, men inte lika påhittigt som exempelvis Farbror Joakims stavhoppande i Ducktales. Det känns lite som att Rescue Rangers saknar något lager, en nypa till av det där som Capcom var så bra på att krydda sina spel med under denna tid.

Chip & Dale: Rescue Rangers är ett spel jag minns med värme. När jag spelar det idag tycker jag kanske inte att det är riktigt lika fantastiskt, även om det fortfarande är överraskande bra. Capcom gjorde ett bra jobb och gav NES:en ännu en licenstitel att vara stolt över.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym18 maj 2015q

Tror det tog mig typ en halvtimme att klara det första gången jag spelade det dagen då mina föräldrar kört över halva Sverige (eller åtminstone många mil) för att få fatt på ett exemplar. Vågade inte berätta för dem att jag hade klarat det nästan direkt efter att vi kommit hem, men lyckligtvis var omspelningsvärdet högt så det kunde väl kvitta.

Tycker bossarna suger överlag. Grafik, kontroll och musik sitter helt rätt, däremot, och de typ 15 minuter det tar att klara är utöver bossarna 15 riktigt trevliga minuter. Förstår dock inte varför de lät spelaren välja väg till slutet... man kan liksom helt legitimt hoppa över banor i ett redan galet kort spel... känns dumt, tycker jag nog.

Skrotbert19 maj 2015q

Två spelare som kastar lådor på varandra. Det var höjden av underhållning en gång i tiden.

Tycker fortfarande att det är väldigt roligt att spela, även om det är ganska lamt sett till helheten.

Arvid Schultz19 maj 2015q

Legerdemain:

Tycker bossarna suger överlag.


Ja, de är inte jätteheta. Visuellt är de ganska intressanta dock, men spelmässigt ganska korkade.

Legerdemain:

Förstår dock inte varför de lät spelaren välja väg till slutet... man kan liksom helt legitimt hoppa över banor i ett redan galet kort spel... känns dumt, tycker jag nog.


Det tillför åtminstone omspelningsvärde. Men ett par banor till hade inte skadat direkt...

Skrotbert:

Tycker fortfarande att det är väldigt roligt att spela, även om det är ganska lamt sett till helheten.


Jag tycker att det håller oväntat bra än idag, men ett mästerverk är det ju inte. Capcom gjorde ett par betydligt roligare plattformsspel under denna era.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.