Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 15:32 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #40: Sonic the Hedgehog 2

Arvid Schultz19 maj 2015 13:15551 visningarKommentera: 5 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#40: Sonic the Hedgehog 2
Det var väl oundvikligt. Någon gång under denna bloggserie så skulle det komma en barndomshistoria. Om hur jag och lillbrorsan fick ett spel som förvandlade julafton, eller någon annan högtid, till en sådan där ovanligt magisk stund som man bara fick uppleva när man var liten och materiella ting hade en säregen makt över en.

En jul fick jag och min bror Sonic the Hedgehog 2 i julklapp. Jag minns inte vilket år det här var, har heller ingen aning om Sonics andra äventyr var sprillans nytt eller ett par år gammalt. Det var i alla fall under tiden då Sega Mega Drive var en aktuell konsol. Och det var under en tid då jag knappt hade en aning om vad för spel som fanns, eller vilka som var på väg. När Sonic the Hedgehog 2 låg under julgranen var det bara uppföljaren till mitt favoritspel Sonic the Hedgehog. Det var allt jag behövde veta.

Jag och min lillebror satt där framför TV:n i månader. Vi hade klarat det första Sonic, med nöd och näppe. Det här var mycket större, mycket svårare. Det var när vi kom till den där banan som utspelar sig på en flygbas uppe i skyn som det verkligen tog stopp. Vi var för unga, för dåliga för att klara det här spelet.

Som tur är hade vi äldre kusiner. Det var de som under den här tiden utbildade oss i vad för spel som man borde skaffa till Mega Drive. De kom över en dag och självklart skulle de visa oss hur man klarade Sonic 2. Jag och min lillebror fick spela de tidiga, enkla banorna. Sonic och Tails resa från Emerald Hill Zone, genom fabrikerna i Chemical Plant Zone (som än idag är den bästa zonen i något Sonic-spel), genom regnskogen, över kasinostaden, ut i bergen och in i grottorna. Och genom några zoner till. Till slut kom vi till den där flygbasen.

Ögonblicket när Sonic hoppar upp och ställer sig på det röda flygplanet, som Tails styr, är ett sånt där ögonblick vi Sonic-fans minns. Den där flygbanan, fram till basen, är också speciell. En kort men fantastisk liten bana som står sig som ett bevis på hur mycket bättre än de flesta andra SEGA var på att göra sådana här spel. Jag älskade det första Sonic the Hedgehog men det var de här små ögonblicken som verkligen gjorde Sonic the Hedgehog 2 till ett mycket bättre spel.

Ett annat sånt ögonblick, eller snarare en serie av sådana ögonblick, kommer precis när flygbasen är avklarad. Dr Robotonik flyr upp i rymden och Sonic följer efter. På rymdbasen väntar den onde doktorn men först måste Sonic slåss mot en enorm robotkopia av han själv. Mina kusiner som skulle visa hur man klarade spelet satt bakom spakarna. Siffran 0 bredvid ordet ”Rings” som elakt blinkar gult och rött. Vi dog. Och vi dog igen. Och till slut hade vi slut på liv. Nej, vi klarade inte Sonic 2.

Så vi började om igen.

Någon timme senare stod robot-Sonic framför oss igen. Denna gång lyckades mina kusiner ducka spikarna som roboten sköt iväg, spinnade emot honom i precis rätt läge. Sonic rusar vidare mot nästa skärm och här väntar Dr Robotnik.

Om jag skulle summera de fetaste ögonblicken i spelhistorien skulle jag sätta detta på plats ett. Extremt färgat av mina högst personliga, rosaskimrande minnen förstås. Jag minns slutbossen i Sonic the Hedgehog 2 som det största, elakaste som någonsin skapats. Dr Robotnik i sin enorma robot. Musiken har etsat sig fast i trumhinnorna. Alarmsignalerna som på något sätt blir till en medryckande melodi. Dr Robotnik tar sina långsamma men ack så hotfulla och tunga steg mot Sonic.

Det här är inte en svår boss och har aldrig varit det heller. Men min puls är alltid hög när jag möter honom. Jag är en den lilla pojken som tittar på när storkusinerna ska visa hur duktiga de är. Den där magiska gången hade vi spelat Sonic the Hedgehog 2 i minst 3 timmar nu, vi fick inte dö här.

Och det gjorde vi inte heller. Dr Robotnik förlorar. Rymdbasen exploderar och Sonic kastar sig ut.

Men vad händer? Sonic faller. Vår hjälte som vann är på väg mot ett hemskt öde.

Samtidigt tittar Tails upp mot skyn. Han står nere på marken, bredvid sitt flygplan. Djuren hejar på honom. ”Rädda Sonic, Tails! Rädda honom!”.

Sonic faller. Men där kommer han ju, Tails i sitt flygplan, och han fångar upp Sonic.

Så många spel från denna tid brydde sig inte ett dugg om att avsluta med buller och brak. Det är väl att ta i och säga att slutet i Sonic the Hedgehog 2 är episkt, men för sin tid är det oerhört vackert och fint. En snygg, lätt animerad sekvens till tonerna av bland de bästa melodierna som någonsin har pumpats ur en Mega Drive.

Sonic the Hedgehog 2 är, och måste nog alltid få vara, det näst bästa plattformsspelet jag någonsin har spelat.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym19 maj 2015q

Tror faktiskt att det är snudd på omöjligt för någon av idag att komma i närheten av det Sonic 2 levererade när det släpptes. Och då menar jag inte att det är orimligt bra, utan att eran man upplevde det i låg i fas med spelet och lyfte det till högre höjder. Att spela det idag blir liksom inte riktigt samma sak, men jag tycker det är snorbra fortfarande.

Arvid Schultz19 maj 2015q

Legerdemain:

Att spela det idag blir liksom inte riktigt samma sak, men jag tycker det är snorbra fortfarande.


Jag kan faktiskt inte göra annat än att bara erkänna att det ligger ett nostalgiskt skimmer över detta spel för mig, och jag kan inte göra något åt det. Jag vet ju att det är ett bra spel, även om någon skulle spela det för första gången idag, men jag har svårt att säga hur bra det är "så nära objektivt man kan komma". Varje zon upplever jag som perfekt, magisk. Och det är nog inte helt sant.

Det enda jag faktiskt kan se att jag inte alls gillar är bonusbanorna. De var häftiga då, men är för många och ganska tråkiga idag.

Anonym19 maj 2015q

Enda anledningen till att jag inte gillar bonusbanorna är att Tails har sönder precis allt om man spelar ensam.

Thomas_8719 maj 2015q

Legerdemain:

Enda anledningen till att jag inte gillar bonusbanorna är att Tails har sönder precis allt om man spelar ensam.


Fast det kan du förhindra. Det här upptäckte jag väldigt sent men det går att välja att bara spela som Sonic eller Tails om man spelar själv. Man måste gå neråt till options (som man inte ens vet om existerar först)

Ja, det här spelet har en speciell plats hos mig också, kommer ihåg när vi upptäckte att det gick att spela 2, jag minns att jag ofta brukade hålla i en kontroll och låtsats spela när en kompis spelade, men döm av vår förvåning när det faktiskt visade sig att Tails gick att styra. Mind blown! Fantastiskt spel!

Arvid Schultz19 maj 2015q

Thomas_87:

Ja, det här spelet har en speciell plats hos mig också, kommer ihåg när vi upptäckte att det gick att spela 2, jag minns att jag ofta brukade hålla i en kontroll och låtsats spela när en kompis spelade, men döm av vår förvåning när det faktiskt visade sig att Tails gick att styra. Mind blown!


Kunde ha nämnt något om tvåspelarfunktionen förstås. Eller tävlingsläget. Men lät det här bli lite en historia. Så att inte alla inlägg bli "Det är här alltså ett plattformsspel där man hoppar". ;) Svårt att variera sig när man ska skriva om några hundra plattformsspel...

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.