Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 17:05 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #43: Thomas Was Alone

Arvid Schultz24 maj 2015 16:48507 visningarKommentera: 2 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#43: Thomas Was Alone
Thomas Was Alone tar sin början inuti ett datorprogram där vi bekantar oss med rektangeln Thomas. Han är ensam. Det dröjer dock inte särskilt länge förrän fler rektanglar, och fyrkanter, dyker upp. Nu är Thomas inte ensam längre.

I Thomas Was Alone får vi spela som ett galleri beståendes av olika geometriska former. De har alla särskilda förmågor. Vissa kan hoppa högt, andra är tunga. Vissa kan agera trampolin åt andra karaktärer. På en bana växlar man oftast mellan flera karaktärer och spelet blir på så sätt både ett pusselspel och ett plattformsspel. För att alla ska nå målet krävs list.

Det är kanske att ta i att kalla Thomas Was Alone för ett klurigt spel. Banorna kräver planering men är egentligen ganska lätta att ta sig igenom. Plattformandet är inte heller något spektakulärt. Det som gör Thomas Was Alone till en egen upplevelse är berättelsen.

Den typiskt mysige och brittiska Danny Wallace guidar oss genom spelet. Han berättar om de här visuellt simpla karaktärerna som om de vore riktiga individer med känslor. De blir vänner med varandra, känner sig mindre ensamma. Några kanske till och med hittar kärleken.

Ja, det är ganska dumt. Har man ett hjärta av sten är det svårt att imponeras av Thomas Was Alone. Som tur är vågar jag påstå att jag är en ganska så mjuk kille. Jag dras med i berättelsen, vill veta hur det ska gå för Thomas och hans nyfunna vänner när de försöker fly från ett buggigt datorprogram.

Visst sjutton har man försökt få ett mediokert spel att framstå som bättre än det är, tack vare berättandet. När Thomas Was Alone släpptes hyllades det nästan unisont. Jag håller med om att det är en mysig upplevelse, men med distans från spelet kan jag titta på det och tycka att det hela är rätt fånigt. Som plattformsspel betraktat finns sannerligen bättre upplevelser att leta rätt på.

Den här formen av pusselinriktade plattformsspel där man skall byta mellan flera karaktärer blir lätt rätt så sega. Thomas Was Alone blir stundtals väldigt, väldigt segt. At byta mellan tre karaktärer på en bana, hoppa sig fram och tillbaka för att alla ska nå målet, är tidskrävande och tjatigt. Ofta ser man direkt precis hur en bana ska klaras av och spenderar sedan tre minuter med att tröttsamt ta sig igenom alla hinder, karaktär för karaktär.

Fast ett spel som får mig att bry mig om hur förhållandet mellan en orange fyrkant och en rosa rektangel ska utvecklas gör helt klart något rätt. Är det ett skimmer? En hägring? Kanske. Inte för att spelet som finns där under nödvändigtvis är skit. Men nog kan jag tycka att Thomas Was Alone har hyllats betydligt mer än det förtjänar.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym25 maj 2015q

Är lite osäker på hur de skulle ha gjort för att komma runt "inte komma på en lösning utan genomföra vad som krävs för lösningen"-problematiken, men det är även det något jag kunde störa mig på när nivåerna började bli aningen mer komplicerade och långa.

Mumlade om det här.

Mycket spelvärt och lätt värt att hyllas för dess koncept, oavsett övriga problem det dras med.

Arvid Schultz25 maj 2015q

Legerdemain:

Är lite osäker på hur de skulle ha gjort för att komma runt "inte komma på en lösning utan genomföra vad som krävs för lösningen"-problematiken, men det är även det något jag kunde störa mig på när nivåerna började bli aningen mer komplicerade och långa.


En del av problemet tror jag är att vissa banor är för långa och kräver att man gör exakt samma sak väldigt många gånger. Som när man ska använda Laura, studsmattan, för att studsa andra karaktärer över hinder. Flera banor har ju samma hinder X 10, så man byter mellan karaktärerna gång på gång på gång. Blir ju otroligt tjatigt.

Så jag skyller på bandesignen främst.

Men jag håller med dig i övrigt. Det här är värt att spela och idéen med berättandet är grymt. Jag hade trevligt när jag spelade igenom det första gången, men det är inte ett spel jag nånsin känner att jag behöver återvända till.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.