Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: 21 jul 2017 20:02 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Låt oss utvärdera Sly Cooper (Del 1 av 5)

Arvid Schultz22 jun 2015 23:09805 visningarKommentera: 6 !

Jag ska inom kort fortsätta mitt ändlösa svammel om plattformsspel i två dimensioner. Men innan jag gör det ska jag ta mig an ett annat, lite mindre projekt. Jag tänkte titta närmre på alla Sly Cooper-spel (hit räknar vi även Bentleys Hackpack - därav fem delar).

Varför Sly Cooper? För att det är en underskattad spelserie, som av någon anledning glömts bort av nästan alla (känns det som). Med några år på nacken (förutom de två senare spelen i serien) är det intressant att se hur de står sig idag. Det är också kul att titta på dem och försöka lista ut vad de gjorde för sin genre, för sin konsol. För TV-spel överhuvudtaget. Det är kanske svårt att påstå att Sly Cooper är en av spelhistoriens stora viktiga spelserier. Men jag kan undra varför folk nämner Jak & Daxter och Ratchet & Clank så mycket oftare än Sly Cooper.

Sly Coopers spel är ju så jävla mycket bättre.

Jag blir superduper-svamlig i den här bloggserien. Här ska vi granska varje liten millimeter under luppen. Du är varnad.

I del 1 tittar vi förstås på det första spelet. Det som heter...

Sly Cooper and the Thievius Raccoonus
PS2 - 2002 - Sucker Punch

Det första spelet i Sly Cooper-serien släpptes 2002, alltså relativt tidigt under PS2:s livscykel. Det släpptes ungefär ett år efter Jak & Daxter: The Precursor Legacy och nästan exakt samtidigt som Ratchet & Clank. Man kan definitivt säga att det tillhörde den första vågen av PS2-plattformsspel från Sony som skulle bevisa vad för framsteg som gjorts sedan PSOne.

Spelmässigt har Sly Cooper and the Thievius Raccoonus en hel del gemensamt med en viss välkänd plattformsserie de flesta förknippar med PSOne, men innan vi går in på det rent spelmekaniska kanske det är bäst att avverka det som verkligen får Sly Cooper att kännas unikt. Talande djur och färgglada maskotar är förstås inget nytt när det kommer till tredimensionella plattformsspel men utvecklarna Sucker Punch ansträngde sig verkligen till 110% för att få Sly Cooper och hans gäng att kännas som plockade från en typisk animerad TV-serie.

Sly Cooper är tvättbjörn. Och tjuv. Han härstammar från en släkt beståendes av generation efter generation med minst lika tjuvaktiga tvättbjörnar. Något gick dock snett när hans far blev ovän med den ondskefulla mekaniska ugglan Clockwerk, som mördade båda Slys föräldrar samt stal släktens mycket viktiga artefakt - boken "The Thievius Raccoonus" där alla släktingar dokumenterat sina tjuvaktiga tricks. Målet i Slys första spel är förstås att leta rätt på alla delar av boken - uppdelad mellan Clockwerks hantlangare - och att sätta stopp för den ondskefulla ugglan en gång för alla.

Målad i snygg Cel-shading är Sly Cooper and the Thievius Raccoonus ett riktigt snyggt spel. Cel-shadeade spel har åldrats nästan oförskämt bra (titta bara på Wind Waker!) och det här spelet är inget undantag. Sly och hans vänner - sköldpaddan Bentley (hjärnan) och flodhästen Murray (musklerna) - sprudlar verkligen av karaktär. Vi får heller inte glömma lagens lång arm, den arga men kanske inte helt känslokalla räven Carmelita. Hon jagar Sly och hans tjuvgäng och verkar inte helt övertygad om att de med sin Robin Hood-anda faktiskt tillhör de goda. "Tjuvar som tjuvar", om ni frågar Carmelita Fox.

Handlingen i Sly Cooper and the Thievius Raccoonus är inte överdrivet inspirerad eller fantastisk, men det är karaktärerna och världen som får allt att verkligen komma till liv. Röstskådespelarna har inte riktigt hittat formen i detta första spel - Sly nästan viskar fram sina repliker och Bentley vrålar på ett irriterande hysteriskt sätt - men det är en skara udda figurer man faktiskt bryr sig om.

Vilken klassisk plattformsspelsserie är det då Sly Cooper and the Thievius Raccoonus påminner om? Jo, Crash Bandicoot. Faktum är att det här hade kunnat vara Crash Bandicoot 4, om inte karaktärerna skvallrade om annat.

Banorna i Sly Cooper and the Thievius Raccoonus slingrar sig framåt längs en linjär väg. Visst bär det av både uppåt och åt sidan ibland, men det här är inte ett öppet spel. Banorna påminner mig väldigt mycket om Crash Bandicoots linjära diton, men kanske i en lite mer utvecklad form. Sly har ett par egna tricks och även om själva tjuvtemat inte är särskilt utvecklat i detta första spel finns ett par trevliga idéer att finna. Att slåss med fiender (vilket görs med Slys käpp) är något man helst undviker. Vissa spatserar fram och tillbaka efter ett tydligt gångmönster och genom att undvika ögonkontakt går det att smyga sig bakom dem. Det här är ofta valbart, men då Sly stupar efter bara en träff (om man inte samlat på sig hästskon vilket ger honom en extra träff) är det oftast bäst att slåss så sällan som möjligt.

Istället för att ha sönder lådor, som i Crash Bandicoot, finns flaskor som skall krossas utspridda på banorna. Krossar man alla flaskor kan man öppna kassaskåpet i slutet av varje bana. I det finns oftast en sida av The Thievius Raccoonus som lär Sly nya tricks. Det här är helt frivilligt och blir ett samlande som knappast känns tråkigt eller obligatoriskt på samma sätt som i exempelvis enorma collectathon-spel såsom Banjo Kazooie. Specialtricksen behövs inte för att klara spelet, men ger Sly Cooper and the Thievius Raccoonus mervärde. Eftersom banorna är så linjära är förstås de flesta flaskorna lätta att hitta, men ett par har ändå lyckats gömma sig på luriga ställen.

Alla plattformsspel från den här tiden ska förstås ha en mängd minispel. I Sly Cooper and the Thievius Raccoonus finns ett par som upprepas några gånger, och de tillhör definitivt de sämre partierna av spelet - även om de inte är alltför många. Minispelen där man ska skjuta sönder fiender och hinder medan Murray springer fram längs en bana är ganska lätta, om än tråkiga. De riktiga nitlotterna är de två bilracen. De här är två riktigt svåra, svårstyrda och orättvisa biltävlingar som blir ruskigt irriterande på grund av den usla kontrollen. Allt styrs med styrspaken, ingen knapp för att gasa. Vem som tyckte att det var en bra idé kan man undra.

Sist men inte minst har vi bossarna. Clockwerks fyra hantlangare har massvis med karaktär, men får inte riktigt lika mycket utrymme som ondingarna i uppföljarna, vilket är synd. Precis som bandesignen påminner de mig mycket om bossarna i Crash Bandicoot, både vad gäller grafisk design och själva bosstriderna. Grodan Raleigh har på sig en stor hatt och bjuder på tre faser av klurigt plattformshoppande, den boxande bulldoggen Muggshot leker kurragömma, krokodilen Mz. Ruby utmanar med ett dansspel i bästa Parappa the Rapper-stil medan Panda King (han är en panda) skjuter fyrverkerier omkring sig. Jag gillar verkligen hur varje värld har en karaktär som passar till varje boss och hur banorna innan bosstriden känns som en enda stor jakt efter bossen. Det får striderna att kännas mer episka, mer som en triumf när de väl är över.

Jag gillar också hur allt utspelar sig på jorden, inte på någon annan planet eller i en fantasivärld. Eller ja, jorden är förstås befolkad av talande djur och inga människor i sikte men platserna vi besöker är allt från ett dimmigt Wales, ett kasino beläget mitt i Utah till en bergstad någonstans i Kina. Jag gillar verkligen denna blandning mellan verklighet och tecknad galenskap. Det är alltid spännande att se hur Sucker Punch har förvandlat nästa stad eller annan välkänd plats till något speciellt.

Bäst av allt är förstås den avslutade världen som är ett gäng riktigt svåra utmaningar och banor som kastas i ansiktet på en i snabbt tempo. Banorna fram till slutstriden med Clockwerk och bataljen med den mekaniska ugglan avslutar Sly Cooper and the Thievius Raccoonus på ett fantastiskt sätt. Det är bara lite synd att resan dit är ganska så kort. Ja, även om man ger sig på att krossa alla flaskor och öppna alla kassaskåp så går det att klara av spelet på långt under tio timmar.

För den som vill ha mer finns ett gäng Time Trials där man ska springa igenom de flesta av spelets banor på tid. Det här påminner om - håll i dig nu - Talisman-utmaningarna i Crash Bandicoot 3: Warped. Det här är spelets absolut mest utmanande delar, och det finns faktiskt ett par belöningar att hämta för att klara alla. Men det är ju lite synd att HD-versionen till PS3 och PSVita belönar spelaren med platinumtrofén utan att man behöver ta sig an en endaste av dessa utmaningar...

Det första Sly-spelet har kanske inte åldrats fantastiskt. Det känns definitivt som ett relativt tidigt PS2-spel som hämtar mycket inspiration från plattformsspelen på PSOne. Jag som saknar den här gyllene TV-spelseran tycker att det är härligt att drömma mig tillbaka. Men jag tror ni är många som tycker att Sly Cooper and the Thievius Raccoonus helt enkelt känns lite för gammalt. Det där med att man dör av en träff är ju faktiskt bara jobbigt, och dumt. Jag rekommenderar det dock helhjärtat till alla er som missade det när det först begav sig och än idag tycker det är kul att återbekanta sig med Crash Bandicoot-serien då och då. Jag kan verkligen inte nog påpeka hur mycket det här spelet har gemensamt med pungdjurets linjära plattformande.

Betyget jag skulle dela ut till Sly Cooper and the Thievius Raccoonus idag är:


Efter första spelet valde Sucker Punch att ta Sly Cooper i en helt ny riktning. Hur lyckat, eller misslyckat, det blev ska vi förstås snacka om inom kort.

« Till bloggen

Kommentarer

Anders Eklöf23 jun 2015q

Spelade det första för inte allt för längesedan. Ett sånt där spel som jag skulle prisa lika högt som just Jak and Daxter om jag faktiskt hade spelat det när jag var yngre. Nu är det ett halvdant plattformsspel. Ska absolut spela vidare någon gång!

Arvid Schultz23 jun 2015q

Ska inte spoila vad jag tycker om uppföljarna men tycker absolut att du ska spela vidare.

Jak and Daxter var mer hyllat och populärt back in the days men jag tycker att den spelserien har åldrats bedrövligt, samtidigt som Sly-spelen håller än idag...

Joe E Tata23 jun 2015q

Fantastiskt rolig läsning (även om jag bara har spelat Thieves in Time).

Du gör fantastiskt läsvärda bloggar (ofta om spel jag spelat eller vill spela). Helt klart de bästa på Loading:-)

Skrotbert23 jun 2015q

Jättetrevlig blogg, men det första Sly-spelet har jag verkligen inte mycket till övers för. Tjusigt, men i mina ögon ett klumpigt och inte särskilt slipat plattformsspel.

Åh milde tid som jag avskydde racingbitarna.

littlejay23 jun 2015q

Har suttit och övervägt om jag ska köpa dessa spel på PS-Store ett flertal gånger. Tror banne mig det blir ett köp i morgon.

Arvid Schultz23 jun 2015q

Joe E Tata:

Fantastiskt rolig läsning (även om jag bara har spelat Thieves in Time).

Du gör fantastiskt läsvärda bloggar (ofta om spel jag spelat eller vill spela). Helt klart de bästa på Loading:-)


Åh, jättekul att höra. Värmer såklart! Jag försöker att verkligen skriva djupgående om specifika spel, inte tankar om spelindustrin eller upplevelser om att spela i stort (menar inget illa om de andra som bloggar så - men det är inte riktigt min stil, tror jag). Kanske för att jag själv är en sådan tråkig person som bara läser recensionerna och retrodelen när jag öppnar en speltidning. Blir glad om folk inte tycker jag är jättetråkig och översvamlig =)

Skrotbert:

Jättetrevlig blogg, men det första Sly-spelet har jag verkligen inte mycket till övers för. Tjusigt, men i mina ögon ett klumpigt och inte särskilt slipat plattformsspel.


Jag tror jag gillar det för att det påminner mig så mycket om den där eran - tröskeln mellan PSOne och PS2. Sly 1 känns väldigt mycket som ett PSOne-spel som törstar efter nästa generation men inte riktigt vet hur det ska lyckas ta sig dit.

Skrotbert:

Åh milde tid som jag avskydde racingbitarna.


De är HORRIBLA. Hade inte direkt klagat om man för HD-versionen gått in och ändrat kontrollerna lite...

Men kan inte bestämma mig för om de är värre än Hoverboard-racen i första Ratchet & Clank. Minnet säger mig att de är ännu värre >_<

littlejay:

Har suttit och övervägt om jag ska köpa dessa spel på PS-Store ett flertal gånger. Tror banne mig det blir ett köp i morgon.


Det tycker jag verkligen att du ska göra! Om du inte gillar första spelet (risken finns som sagt) så måste du iaf prova det andra. Det är verkligen en evolution på alla sätt och vis.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.