Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 15:18 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Låt oss utvärdera Sly Cooper (Del 2 av 5)

Arvid Schultz29 jun 2015 22:26732 visningarKommentera: 0 !

Förra veckan började vi titta på Sly Cooper-serien och det första spelet som heter Sly Cooper and the Thievius Raccoonus. Det dröjde två år innan Sucker Punch var redo för att släppa uppföljaren. En uppföljare som gjorde om det mesta.

Sly 2: Band of Thieves
PS2 - 2004 - Sucker Punch

Var ska man börja?

Många uppföljare tar förstås den säkra vägen och bygger vidare på grunden från tidigare spel. Det kan man väl i och för sig säga att Sucker Punch också gjorde med Sly 2, men det är så mycket här som har utvecklats och förändrats att det verkligen går att tala om en revolution. Kanske tappade man lite av det första spelets tydliga plattformsfokus, men med Sly 2 slog man in ungefär alla väggar och skapade ett tredimensionellt plattformsäventyr som vägrade placera sig i ett tydligt fack eller en uppenbar genre. Än idag är det lätt att häpna inför allt som Sly 2 gjorde - och gjorde rätt.

När vi lämnade Sly och hans polare i slutet av det första spelet var Clockwerk besegrad och allting bra igen. Uppföljaren tar vid två år senare och självklart är något lurt på gång igen. Ett gäng skurkar kallade ”The Klaww Gang” har snott delarna från Clockwerks mekaniska lik och använder dem för att begå diverse brott. Ni vet, självklart kan ett mekaniskt öga hjälpa en hjärntvättande spindelkvinna att öka sin nivå av massiv elakhet med sisådär trehundra procent. Logiken är tveksam, men vi förstår att de här delarna måste letas rätt på. Så att de kan förstöras för alltid.

Efter en kort inledning på ett museum i Kairo stöter Sly på polisen Carmelita Fox och nya konstapeln Neyla som är någon slags rosa bengalisk tiger. De pekar Sly och gänget i rätt riktning där medlem efter medlem i The Klaww Gang ska letas upp och tas om hand om. Handlingen vinner återigen inga priser, men även om grunden är rätt så rättfram och kliché är det här ett äventyr som faktiskt innehåller flera riktigt minnesvärda stunder. Spelets största twister som är menade att överraska faller ganska platt men i övrigt har Sucker Punch lyckats skapa många speciella ögonblick. Såsom balen i den andra episoden där i stort sett hela spelets karaktärsgalleri samlats för att mingla och dansa loss. Eller kapitlet där sköldpaddan Bentley ensam måste rädda dagen då Sly och Murray lyckats hamna i finkan.

Just det, på tal om det där. Förutom i ett par minispel fokuserade det första spelet på Sly Cooper, tvättbjörnen. Bentley och Murray agerade i bakgrunden. I Sly 2 är dessa färgglada karaktärer fullt spelbara, i hubvärldarna samt i unika uppdrag. Sly har fortfarande huvudrollen, med flest uppdrag samt att han förstås är den som bäst navigerar sig runt i städerna på jakt efter samlarobjekt - men variationen har minst sagt ökat sedan det förra spelet.

Bentley är liten och tanig och springer mest runt och kastar bomber omkring sig. Många av hans uppdrag kretsar kring att hacka terminaler, varpå ett minispel där man kontrollerar ett datorvirus i form av en pansarvagn som skjuter sönder brandväggar dyker upp allt som oftast. Murray gillar att slåss och förstår inte alls det där med Slys smygande. Under den rosa flodhästens uppdrag är det nävarna som snackar.

Det utökade spelbara karaktärsgalleriet är tillsammans med betydligt öppnare och större världar det som gör Sly 2 till en helt annan upplevelse än det första spelet. Hubvärldarna var i Sly Cooper and the Thievius Raccoonus mest ett sätt att nå linjära, traditionella plattformsbanor. I Sly 2 är hubvärldarna huvudrollerna, där en stor mängd olika uppdrag tar sin plats. Här handlar det inte längre bara om att springa framåt och hoppa mellan plattformar - även om det såklart är vanligt förekommande - nej, de olika uppdragen tar denna gång verkligen hänsyn till tjuvtemat. På vissa uppdrag ska Sly smyga sig bakom vakter och sno nycklar, andra tvingar honom att transportera föremål eller att skugga olika medlemmar av The Klaww Gang.

Jag vill tänka på Sly 2 lite som plattformsspelens Grand Theft Auto. Här kapar vi förstås inte bilar och vi plockar inte heller upp horor men varje hubvärld är en liten stad eller annan plats att fritt utforska, med olika uppdrag att leta rätt på. Variationen är verkligen enorm med en stor mängd minispel som kompletterar de tre olika karaktärernas spelstilar. Alla minispel är inte fantastiska - de där skjuttornssektionerna hade jag kunnat klara mig utan - men inga är lika usla som bilracen från det första spelet. Variationen gör verkligen Sly 2 till ett alltid intressant spel, där varje nytt uppdrag tvingar oss att utforska världarna på nya sätt.

Det ska även påpekas att många uppdrag precis som i föregångaren leder bort från hubvärldarna, ner till unika banor. Ofta är det här som Sly 2 mest påminner om det första spelet. Plattformande och de andra grundstenarna som etablerades i Slys ursprungliga äventyr är i högsta grad närvarande, men har blivit delar av någonting mycket större och bättre.

På tal om större - det första spelet kritiserades för att vara kort, något som Sucker Punch verkligen har haft i åtanke när de skapat Sly 2. Antalet episoder, uppdrag och sidoaktiviteter har utökats något enormt denna gång vilket för den som vill klara allt erbjuder en minst dubbel så lång speltid som den i det första spelet. Krossandet av glasflaskor som innehåller ledtrådar återkommer men är här utplacerade i varje hubvärld istället för på linjära banor som i föregångaren, där de var ganska lätta att hitta. Att leta rätt på flaskorna, samt att lokalisera kassaskåpet där ledtråden skall användas, kan ta uppemot en timme per hubvärld - och Sly 2 erbjuder inte mindre än åtta stycken. Det finns dessutom gömda skatter utplacerade här och där som kan plockas upp och sen - utan att man tar skada - tas med tillbaka till basen.

Mynten i det första spelet fyllde en rätt så minimal funktion. Samlade man hundra fick man en hästsko vilket gav Sly en extra träff. Denna gång används mynten för att köpa nya förmågor via tjuvarnas egna nätverk, ThiefNet. Alla tre karaktärer har massvis med olika specialattacker och prylar att leka med och insamlandet av mynt och skatter blir verkligen betydligt mer engagerande än i det första spelet. Det ska förstås påpekas att allt samlande är precis lika frivilligt som i det första spelet. Tycker man inte att det är spännande att hoppa runt i enorma 3D-miljöer i jakt efter olika föremål så kan man koncentrera sig på uppdragen istället.

Sly 2s nästintill bisarra storlek är imponerande men trots allt en smula diskutabel. Det här är ett kul spel från början till slut men ett par miljöer påminner lite för mycket om varandra och flera av bossarna jagas genom flera episoder. Det känns ibland en smula utspätt, även om varje episod erbjuder en unik hubvärld med unika uppdrag. Det är inte fråga om någon direkt upprepning, bara lite klipp och klistra vad gäller grafiken och en handling som tuffar framåt onödigt sakta. Efter att ha härjat runt på ett fängelse i Prag i en episod är det inte helt inspirerande att i nästa behöva spendera ett par timmar i ett slott placerat i en annan del av Prag, med ungefär samma stänk av färg och med samma nattsvarta himmel i bakgrunden.

Ondingarna som Sly jagar denna gång är annars betydligt mer färgstarka än sist det begav sig. Dimitri är en sliskig rysk ödla som driver illegal nattklubb, Rajan är en tiger med turban som odlar olagliga kryddor (knark, någon?), The Contessa är en spindel som basar över ett fängelse och hjärntvättar sina fångar, Jean Bison är en kanadensisk bisonoxe som håller i en tågfirma och Arpeggio är en välutbildad papegoja som leder hela gänget. Varje karaktär får mer utrymme och även om de alla är rätt uppenbara karikatyrer så är de betydligt mer genomarbetade än bossarna från föregångarna. Mer än att bara vara en bosstrid i slutet av ett gäng banor har dessa egna motiv och miljöerna där de existerar känns ytterst passande. Rajan gömmer sig i ett tempel någonstans i djungeln och The Contessa klättrar på väggarna i sitt Alcatraz-liknande, skräckinjagande fängelse.

Jag klagade på att röstskådespeleriet inte riktigt nådde sin fulla potential i det första spelet. Som tur är börjar bitarna verkligen falla på plats här. Sly viskar inte längre fram sina repliker, Bentley är inte lika irriterande och alla bikaraktärer skiner starkt. Jag kan dock undra varför Murray talar med så oerhört mörk stämma i detta spel - vilket skiljer sig från samtliga andra spel i serien.

Även det visuella har tagit ett övertygande kliv framåt. Det första spelet var snyggt, och är det än idag, men Sly 2 är betydligt vackrare. Framförallt är animationerna bättre och tack vare det även kontrollen smidigare. Det finns väldigt lite att klaga på här. Även kameran - som ofta kan vara ett problem i en stor mängd plattformsspel av denna typ - är lätt att styra och alltid helt fri att vrida och vända på.

Sly 2: Band of Thieves hyllades enormt när det kom och blev dessutom en stor försäljningssuccé (något som serien tyvärr inte lyckats upprepa sedan dess). Ungefär alla var överens om vilken enorm evolution detta var i förhållande till det första spelet. Än idag är Sly 2 ett kvalitativt, riktigt kul spel som verkligen står sig som en pärla när det kommer till stora, variationsrika tredimensionella plattformsspel med fokus på samlande och utforskande. Visst kan jag tycka att vissa minispel är en smula tråkiga och att Sucker Punch vattnat ur ett par partier av spelet lite för mycket i jakt på en fläskig speltid, men här finns så mycket att se och göra att det är svårt att haka upp sig på sådana detaljer.

Många håller Sly 2 som det bästa spelet i serien. Jag kanske håller med. Ärligt talat har jag lite svårt att bestämma mig. De följande spelen i serien var på vissa sätt besvikelser, vilket är den uppenbara anledningen till denna utbredda uppfattning. Jag tycker ändå att uppföljarna fortsatte att utveckla olika element. Exakt vad jag menar med det ska jag så klart gå in på i kommande delar av denna bloggserie. Det måste ändå konstateras att Sly 2 var, och lär förbli, den definitiva vändpunkten för serien och det spel som definierar vad serien än idag står för. Jag kommer alltid imponeras av hur Sucker Punch lyckades skapa en så inspirerad och omfattande uppföljare.

Kanske är jag lite snål när jag delar ut betyget:


Tidigare delar:
1 - Sly Cooper and the Thievius Raccoonus

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.