Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: 18 aug 2017 17:55 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #52: Castlevania: Dawn of Sorrow

Arvid Schultz17 jul 2015 21:46497 visningarKommentera: 3 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
Efter tre lyckade Castlevania-spel på GBA blev det till slut även dags för DS. Circle of the Moon och Harmony of Dissonance var riktigt bra spel men det var i och med det tredje spelet Aria of Sorrow som Konami verkligen hittade formen. Att det första DS-spelet i serien skulle bli en direkt uppföljare till Aria of Sorrow är kanske inte så överraskande.

Dawn of Sorrow tar vid ungefär ett år efter slutet i Aria of Sorrow. Soma har hittat ett normalt liv igen, men det hela vänds upp och ner när ledaren för en märklig sekt uppenbarar sig. Somas krafter, att ta över monsters själar, vaknar till liv och det står snart klart att han återigen måste bege sig till slottet Castlevania från att hindra att mörkrets furste väcks till liv. Allt är som vanligt.

Det första som slår en med Dawn of Sorrow är förstås hur vackert det är. Aria of Sorrow var ett snyggt GBA-spel men det är med Dawn of Sorrow som Konami äntligen började närma sig den fantastiska pixelgrafiken från Symphony of the Night. Karaktärerna är härligt stora, animationerna är lyxiga och en del bakgrunder har till och med strösslats med tredimensionella objekt. Spelets första område, en sömnig stad täckt av snö, är fantastiskt stämningsfull och sätter tonen för resten av spelet. Det blir förstås inte värre av att Konamis musiker lyckats komponera ihop några av de bästa låtarna som någonsin pillats in i ett Castlevania-spel.

Dawn of Sorrow är ett fantastiskt Castlevania-spel, men det faller lite på att man har vågat ganska lite. Spelet innehåller få nyheter. Precis som i Aria of Sorrow kan Soma suga upp själar från monster han dödar. Dessa själar omvandlas till specialförmågor, vilket kan vara passiva förmågor, trollformler som framkallar vapen eller dylikt. Vanliga vapen hittas förstås som vanligt i slottets alla hörn och kanter, men kan också uppgraderas genom att kombinera dem med själar. Att skaffa bra vapen i Dawn of Sorrow kräver således att man samlar massvis med själar, vilket kan bli mer än lite grindigt.

Handlingen är heller inte något nytt. Inte för att jag kräver mer av Castlevania än att en ondska skall återupplivas, men det är lite konstigt hur Konami bara har tagit Aria of Sorrow en gång till. Denna gång finns det åtminstone två kandidater om platsen som ny härskare över mörkret. Men Julius Belmont, Genya Arikado, Yoko, Hammer och de flesta andra från föregångaren har också letat sig in. Miljöerna är också strikt traditionella med ungefär precis det man kan förvänta sig. Nej, fantasin låg inte på topp när Igarashi skapade Dawn of Sorrow men taget för vad det är så är det ett ytterst kvalitativt Castlevania, tveklöst ett av de bättre i serien.

Jag förlåter till och med de mycket onödiga touch-inslagen. Det här var ett relativt tidigt DS-spel så självklart skulle pekskärmen nyttjas. Detta görs dels genom olika magiska besvärjelser som man måste rita på skärmen efter att en boss har dött, samt en specialförmåga där isblock kan krossas genom att man pekar på dem. Det här är inte särskilt störande och förekommer rätt så sällan, men det är verkligen ett element som helt hade kunnat lämnas på ritbordet.

Precis som sig bör har Dawn of Sorrow en hel uppsjö med hemligheter, olika slut, gömda bonusbossar och kul extralägen. Att bara klara spelet går rätt så fort, men att hitta alla rum och föremål tar verkligen tid. Självklart finns ett spelläge där vi får spela igenom hela spelet som en Belmont - denna gång Julius. Till skillnad från i Aria of Sorrow är Julius dock inte ensam utan kan rekrytera Yoko Belnades och - håll i er nu - Alucard. Att få spela som Alucard igen känns förstås oerhört fett. Julius, Yoko och Alucard har alla olika vapen och rörelsemönster vilket gör detta spelläge till ett av de bästa bonuslägena i ett Castlevania-spel någonsin.

Dawn of Sorrow är inte det mest fantasifulla, omvälvande Castlevania-spelet. Det står absolut inte ut lika mycket som flera föregångare, och uppföljare. Men det är definitivt ett av de mest välgjorda, kompletta och bästa spelen i serien. Soundtracket är himmelskt, grafiken fantastisk (även om anime-karaktärsporträtten är lite sådär) och Castlevania-känslan spränger taket. Ett spel i serien inget fan får missa.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee

« Till bloggen

Kommentarer

Anonym18 jul 2015q

Uppskattade Dawn of Sorrow men tyckte, har jag för mig, att det var lite väl tryggt. Något jag upptäckte först efter att ha spelat Aria of Sorrow, som jag tyckte var det bättre spelet. Hoppas att trion släpps via VC men gissar att det inte lär ske. Förstår inte riktigt varför Capcom och Konami öst ur sig spel till samtliga format men inte petat på N64 och DS på e-Shop.

Thomas_8719 jul 2015q

Riktigt bra spel, men jag gillar nog Aria lite mer.

Jag tycker att touch inslagen sabbar väldigt mycket i det här spelet, att röra stylusen över is är väl inte så farligt, men att behöva ha stylusen redo när man slås mot bossar var sjukt jobbigt. Och mönstrena man skulle rita mot slutet av spelet blev löjligt svåra. Misslyckas man med mönstret får bossen tillbaka halva sitt liv, vilket gjorde att vissa bossstrider blev onödigt långa.

Helt onödigt segment som förstör mer än vad det bidrar.

Arvid Schultz20 jul 2015q

Legerdemain:

att det var lite väl tryggt


Ja det är ju min huvudsakliga invändning också. Väldigt, väldigt tryggt är det. Men det är lite därför det är så skönt att återkomma till också. Blir lite av ett definitivt Castlevania då, där man inte behöver oroa sig för onödiga utsvävningar såsom i vissa andra spel.

Thomas_87:

Riktigt bra spel, men jag gillar nog Aria lite mer.


Jag gillar också Aria lite mer! Tog spelen i lite fel ordning här, men ska beta av DS-trilogin och sedan gå över till GBA-spelen ^_^

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.