Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 13:18 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Mina 10 favoritspel från år 2016

Arvid Schultz28 dec 2016 16:34332 visningarKommentera: 1 !

Inga konstigheter. Let's go!


Att det här spelet ens får vara med här kan anses väl generöst. Detta är nämligen en uppiffning av ett ganska gammalt spel. Denna nyversion släpptes dessutom redan förra året i USA. Vi behöver ändå mer EDF i våra liv och med tanke på hur gränslöst kul det här spelet faktiskt är så kan jag inte låta bli att ge det en hedersplats. EDF 4.1 kommer inte välta omkull dig men om du är lika kär i trashig b-film som jag, eller bara vill uppleva hjärndöd action när den är som bäst, då får du helt enkelt inte missa det.


Det här spelet tog mig lite på sängen. Jag avfärdade snabbt det första spelet som en långsökt och onödig spinoff på det snudd på perfekta tower defense-originalet. Garden Warfare 2 är mer av allt och det är nånstans här det säger klick. En färgglad och alltid svinrolig shooter där det aldrig tar slut med spännande saker att göra. Sättet som man knyter ihop spelets hubvärld med alla multiplayerlägen och småsaker som finns att göra är en mästarklass i speldesign. Synd att spelet förmodligen drunknat lite bland alla andra storspel som släpptes i samma genre i år.


Första gången jag spelade Lovers in a Dangerous Spacetime kunde jag inte sluta garva. ”Hur jävla genialt och underbart var inte det här?”. Att guida ett rymdskepp tillsammans med kompisar, genom en gullig sockervärld är på något sätt så vansinnigt självklart. Jag kan inte fatta att någon inte gjort detta spelet tidigare. Kanske är det inte så djupt eller långvarigt som man skulle kunna önska men stunderna med detta spel är värda sin vikt i guld och mer än så. (Och ja, det släpptes till PS4 2016 så jag låter det få vara med här...)


Jag försöker inte vara någon slags megahipster men jag dras ofta bort från de här spelen som alla ska spela. Nånstans gör de mig lite rädd, för jag vet att jag aldrig kommer ha tid att hänga med. Det är för många spel jag vill spela för att jag ska kunna bli bäst i något som Overwatch. Overwatch är ändå lite för bra för att jag ska motstå att ändå vilja lägga tid på då och då. Vi vet ju att Blizzard för länge sedan har hittat nån slags outtömlig källa där de drar alla sina succéer från. Overwatch är ännu ett alldeles självklart, majestätiskt och nästan ofattbart bra spel. Det tar lite emot att erkänna det.


Roguelike är en särskild genre för mig. Och även om jag gillar många av nutidens "rogulite"-spel, som bara inspireras av den ursprungliga genren, så är det alltid något speciellt med de där riktigt traditionella spelen. De som är turordningsbaserade, där döden straffar hårt, de om att hushålla med resurser och att gråta för att allt är så förbaskat jävla apsvårt. Shiren the Wanderer är en av de bästa roguelike-serierna och denna utgåva till Vitan är verkligen fantastisk. Så många grottor, så många delmål och saker att sträva efter. Om denna genre alltid har haft problem med variation så är det något som verkligen utmanas här. Det finns till och med pusselgrottor. Samt en som är som Minesweeper. Visst, detta är ett så nischat spel att det är svårt att rekommendera till "allmänheten". Dock en solklar plats på listan över de spel jag haft roligast med i år.


Jag sträckspelade igenom hela Inside på 3 timmar utan att ens ta paus för att gå och skvätta lite i toaletten. Jag tror att det är så det ska upplevas. Att kalla Inside för en 3 timmar lång upplevelse känns dock som ren och skär lögn. Det är ett spel som stannar kvar i huvudet långt, långt längre än så. De sista tjugo minuterna eller så är ren magi, där allt som kommer innan är fullt nödvändigt för att så ska vara fallet. Det var länge sedan jag satt med hakan i knät när sluttexterna rullade. Jag kände mig helt sönderknullad. På ett bra sätt.


2016 var kanske året av bra återutgivningar. Rhythm Heaven Megamix är i så fall kronan på det verket. Här blandas gamla rytmspel med nya och kanske är helhetsupplevelsen därför mindre fräsch än i tidigare delar. Detta är ändå en best of i ordets verkliga bemärkelse. Nya spellägen – såsom de där minispelstågen – gör att man aldrig behöver sluta spela detta. Har du ännu inte upptäckt denna spelserie är detta helt obligatoriskt att lägga till samlingen.


Furi är ett konstigt spel som sakta sipprar ner i ens undermedvetna och tar ett fast tag. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i bosstrider. Kanske just för att de ofta blir ett så störigt avbrott och mest är där som nån slags stor sten som ska göra det svårare för en att ta sig vidare. Mer än att underhålla. Furi är bara bosstrider men gör det till en sann upplevelse. Antalet rörelser och attacker är få och grundläggande, istället handlar spelet om att reagera och lära sig av sina misstag. Estetiken och musiken gör mycket. Det blir en morot till att fortsätta även när man slås ner, blodig och eländig. Furi är nog inte för alla men för mig klickade det verkligen.


De flesta spelår hade Enter the Gungeon utan svårigheter klättrat rakt upp på förstaplatsen. 2016 är förstås lite speciellt. Ett av de bästa spelåren någonsin om ni frågar mig. Enter the Gungeon är till viss del den naturliga fortsättningen på det The Binding of Isaac startade år 2011. Det är en roguelite där man skjuter på saker i slumpgenererade rum. Här finns massvis av vapen och core-gameplayet är sanslöst välgjort. Det märks att man slipat och slipat tills man har nått denna nivå. Jag hoppas verkligen på en ändlös mängd expansioner. Det här är ett spel som jag aldrig behöver sluta spela.


Kronan på verket är förstås The Witness – ett spel som jag inte kan kasta nog med lovord på. Den känsla av upptäckarlust och förundran som detta spel fick mig att uppleva är helt oöverträffad. Som när jag öppnar den där första dörren ut till världen och allt som finns däri är saker jag själv måste lära mig om. The Witness är brutalt smart designat med en värld som inte lämnat något åt slumpen. Varje sten är placerad med omtanke. 30 timmar in upptäckte jag fortfarande stora, omvälvande saker och när sluttexterna rullade fortsatte jag ändå. Jag tror att The Witness kan vara världens bästa spel någonsin. Men det är kanske något som tiden måste få utvisa.

« Till bloggen

Kommentarer

Karmosin28 dec 2016q

Bra lista! Blev själv trollbunden av Furi i sommras. Fann mig själv sittandes helt kallsvettig när jag äntligen sköt de sista avgörande skotten i sista bossen på Furier-svårighetsgraden. Kändes riktigt jäkla bra.

Har även skaffat Shiren nu på julrean. Bara spelat Etrian mystery dungeon och pokemon mystery dungeon innan dess. Tror nog detta kan klå båda, men har bara kommit till tredje tornet än så länge. Dött två gånger för att jag var vårdslös. Skrev ner en mental minneslapp: Om du hör något annat slåss mot monster på samma våning, och speciellt om denna varelse levlar upp, HITTA UTGÅNGEN SNABBT!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.