Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Arvid Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I går 17:58 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #56: Ninja Gaiden

Arvid Schultz 9 maj 2017 15:33189 visningarKommentera: 3 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#56: Ninja Gaiden
Man säger ofta att spel var svåra förr i tiden för att de inte kunde vara långa.

Ibland tänker jag att de kanske var svåra för att utvecklare inte orkade göra spelen långa.

Eller att de svåra spelen var just korta för att man inte kunde införa en sparfunktion.

Oavsett hur det ligger till är det svårt för mig att se på ett spel som Ninja Gaiden - som släpptes under NES:ens storhetstid - och hitta fel i dess design. Även om det förstås både hade varit längre och haft en sparfunktion om det hade utvecklats idag.

Ninja Gaiden är ett bland många exempel på en typ av spel (jag skulle räkna bland annat Mega Man hit) som länge ansågs vara ett offer för sin tid, på gott och ont. Men som åldrats oändligt mycket bättre än många andra spel.

Titta på vad Playtonic valde att göra med Yooka Laylee. Ni måste inte hålla med mig, men Ninja Gaiden är aldrig en typ av spel man behöver försvara på samma sätt.

Självklart kommer inte alla gilla konceptet, men jag skulle aldrig känna mig skyldig att dra fram en brasklapp om jag rekommenderade det för någon idag.

Inte på samma sätt som jag måste säga "Spela för i helvete inte Yooka Laylee om du inte växte upp med N64:an".

Så, Ninja Gaiden till NES. Ett spel som aldrig riktigt nått samma kultstatus som exempelvis Castlevania eller mågna andra NES-spel. Varför är svårt att svara på. Särskilt när jag själv tycker att det är ett av de allra bästa spelen till NES.

Ninjan Ryu Hayabusa (du kan slåss som honom i Dead or Alive) är arg, såsom ninjor alltid är. I de kanske snyggaste mellansekvenserna som gjorts till NES får vi veta att han är ute efter hämnd. Mer behövs inte.

Ninja Gaiden är svårt. Riktigt svårt. Men aldrig orättvist egentligen.

Även om det förstås kan kännas ganska orättvist när en fiende hoppar fram från ingenstans och man har exakt två hundradels sekunder på sig att reagera.

Kanske har inte Ninja Gaiden riktigt samma kultstatus som andra spel från denna tid för att mängden trial and error som krävs för att bemästra spelet verkligen spränger taket. Det är dock gjort på ett sätt som jag verkligen kan uppskatta.

Spelets första bana är en mjuk inledning men redan på den andra dör man direkt om man inte vet vad man ska göra. Banorna är ändå korta och intensiva och när de väl klickar så känns det förbaskat bra.

"Där hoppar jag och kastar en shuriken direkt, sen hoppar jag ner där och...fan där kom den där hundjävlen. Okej, då vet jag det till nästa gång."

Att det känns så sjukt fett att lira som Ryu Hayabusa tror jag också är en del i det här vinnande receptet. Han har en fysik som känns egen samtidigt som banorna är perfekt designade utifrån detta. Jag känner mig som en ninja när jag får hoppa omkring, springa, klättra på väggar och hugga med min katana i ett rasande tempo. Det går att hantera, det bara kräver sin spelare.

Ninja Gaiden är ett spel att nöta. Någon halvtimme om dagen under några veckor. Ett spel som går att klara på lite över en halvtimme men som blir till ett stort projekt att på riktigt ta sig igenom. Inga gnällspikar ser sluttexterna här inte.

Ett makalöst blipp bloppigt soundtrack blir till en perfekt extra morot för att orka sig dit.

När jag kallar Ninja Gaiden för "inte en kultklassiker som många andra är" det såklart värt att tillägga - självklart är det här ett kultspel. En klassiker som älskas av många.

Men det är inte bara värt att stå på en piedestal nånstans under Mega Man 2 och Contra. Jag skulle gärna putta bort allt annat och placera det på tronplatsen.

Ninja Gaiden är ett fantastiskt spel, oavsett varför det är som det är.

Något slags ytterst bevis på att det ibland var väldigt mycket bättre förr.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy

« Till bloggen

Kommentarer

Tobias Söderlund10 maj 2017q

Själv har jag sett spelet gått från bra till klassiker till klassiker av fel anledningar och till sist, där jag befinner mig idag, vidare till skit.

Kontrollen är helt värdelös.

För att ett liknande spel skall fungera smärtfritt måste kontrollen fungera smärtfritt vilket den inte gör. Det är väggklättrandet och lösgörandet från väggar som strular. Det synkar inte med nivådesignen.

Med det sagt, det finns dessutom en typ av oregelbundenhet i fienderna som får spelet att landa mer i Ghosts'n Goblins-land än Super Meat Boy. Det är liksom inte så att skickligheten till slut tar överhand, utan det är skickligheten tillsammans med extrem tur vad gäller den aktuella rundan.

Tillbakakastandet om man dör på slutbossen är dessutom inte bara sunkig design, det är direkt avtändande och motivationsdödande för fortsatt spelande.

Har klarat Ninja Gaiden flera gånger, har till och med apploderat möjligheten att bryta sönder sista bossen med hjälp av ett specialvapen man tidigt får fatt på och sedan tvingas göra allt vad man kan för att behålla hela vägen fram till slutstriden vilket gör den så oändligt mycket enklare än annars... samt detta med att man, om man klarar en fas så behöver man inte nödvändigtvis spela den fasen igen även om man skulle råka dö.

Men nu senast var det som att allt bara rasade samman och inte längre kunde vara den perfekta illusionen JAG målat upp som följt myten om det stenhårda spel för riktiga spelare det verkligen är.

Istället fanns bara kvar ett kasst designat och av helt fel anledningar snorsvårt spel med sjukt läcker audiovisuell inramning.

Och riktigt bottennapp, med ansra ord.

Arvid Schultz10 maj 2017q

Tobias Söderlund:

Själv har jag sett spelet gått från bra till klassiker till klassiker av fel anledningar och till sist, där jag befinner mig idag, vidare till skit.


Själv har jag gått från att tycka det är lite "meh" till att verkligen uppskatta det på sistone. Det spel jag kört klart mest på min Nes Classic.

Tobias Söderlund:

Kontrollen är helt värdelös.


Jag gillar att den är snabb och att hoppen är lite "speciella". Vägghoppandet behöver man också lära sig, men visst hade det kunnat funka lite smidigare.

Jag förstår att du tycker som du tycker. Ninja Gaiden är självklart inte Super Meat Boy (som är svårt på ett lite mer ärligt sätt, kanske man kan säga). Men i dess egna universum tycker jag designen fungerar och jag uppskattar att det är som det är - även om jag förstår att man kan se på det som "dålig design".

Tobias Söderlund10 maj 2017q

Skall spela det igen inom kort för en vs, och som alltid så förändras mina åsikter konstant, men jag tror att jag börjar bli ganska cementerad här... kurvan har sakta pekat nedåt, sedan 80-talet, till dess att något hände och allt kraschade, till skillnad från exempelvis Castlevania där allt till slut föll på plats. Tror mycket ligger i att jag alltid vill se skicklighet som lättillgängligaste faktor för framgång, inte slump, och det är väl där alla de faktorer som spelar in i Ninja Gaiden känns för många. Mitt tålamod har helt enkelt tagit slut.

Men, jo, jag ser varför man kan uppskatta det hela.

Kände bara inte tillfredsställelse när jag knäckte spelet, det var envisheten och inte skickligheten som var avgörande.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.