Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 12:59 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #58: The End is Nigh

Schultz29 jan 2018 12:14152 visningarKommentera: 0 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#58: The End is Nigh
Edmund McMillen är tillbaka med ännu ett ursvårt tvådimensionellt plattformsspel. Man kan se på The End is Nigh lite som en inofficiell uppföljare till Super Meat Boy då mycket är sig likt, åtminstone på ytan.

I The End Is Nigh axlar vi rollen som den svarta blobben Ash. Jorden har gått under och framförallt har Ashs favoritspel gått sönder. Vi vet att det är mycket dåligt eftersom Ash utbrister ”Fuck!” ett antal gånger i spelets intro. Därför ger vi oss ut i den stora farliga världen för att ställa saker till rätta.

Detta uppdrag involverar också att bygga nån slags kropp. Fråga mig inte varför.

Det finns ett par stora skillnader mellan The End is Nigh och Super Meat Boy. Där Super Meat Boy skapade sin egen spelstil med en snabb och fladdrig kontrol är The End is Nigh lite mer traditionellt. Ash rör sig mer som Mario – sakta, men kan springa. Hans hopp är lättare att kontrollera än köttpojkens. Eftersom Ash är en slemmig boll kan han fästa sig vid kanter, något som måste användas mycket genom spelet och är det närmsta en gimmick vi kommer.

Precis som Super Meat Boy är det här ett ruskigt svårt spel. Jag vågar nästan påstå att det är ännu svårare.

De karaktäristiska enorma sågklingorna finns inte här, men istället avgrunder, farlig mark, dödlig gas, alla möjliga typer av fiender och ofta nåt slags mörker som rör sig mot en. Banorna är korta och tempot känns klart igen från Super Meat Boy. På de flesta banorna gäller det att springa och hoppa som en dåre, skynda sig innan plattformar försvinner eller något annat tar kål på en.

Även om det återigen rör sig om en (stor) samling korta skärmar att klara existerar banorna denna gång inuti en stor sammanhållen värld. Kanske kan man se på The End is Nigh lite som ett Metroidvania light. Överallt finns hemliga gångar, som oftast leder till något samlarobjekt. Ibland går det att ta sig runt banorna med alternativa vägar helt och hållet, och det finns nycklar här och där som låser upp låsta dörrar (vad annars?).

Det här tillför något till The End is Nigh som kanske inte saknades Super Meat Boy, men som ändå gör The End is Nigh något rikare i detta avseende. Vill man bara klara spelet springer man igenom det, men vid slutets tredjedel blir det uppenbart att alla tumörer (sa jag att Edmund McMillen ligger bakom detta spel?) inte bara är onödiga samlarprylar utan också har ett viktigt användningsområde.

Under spelets två första tredjedelar får man dö hur mycket som helst. Det är lite grejen. Man misslyckas och misslyckas och misslyckas. Sen klickar det till och på något märkligt sätt lyckas man mästra även de svåraste banorna. I spelets sista etapp ställs detta på sin spets då varje ny värld (en samling av ca 20 banor) måste klaras av med de antal tumörer, som nu agerar liv, som man har i sin ägo.

Det myllrar av saker att göra i The End is Nigh och det känns som att Edmund utöver Super Meat Boy även inspirerats lite av designtänket bakom sitt egna The Binding of Isaac. Utöver tumörerna, bonusvärldar och alternativa slut finns en stor mängd spelkasetter att finna i gömda små hörn. Dessa låser upp små minispel – var och ett med en fin framsida som refererar något klassikt spel.

Spelkasetterna är definitivt spelets ultimata hard mode. De består av en samling idiotsvåra banor där de värsta av dem kräver att man klarar alltihop på ett liv. De har alla en rad olika achievements kopplade till sig. Den som vill klara The End is Nigh till hundra procent (eller mer än så faktiskt) har verkligen att göra ett bra tag framöver. Och behöver dessutom vara gjord av stål.

The End is Nigh är trots sin enorma mängd innehåll ett uppenbart budgetspel. Det ser ut som något gjort i flash, med enkel grafik och slarviga animationer. Kanske är det en del av charmen. Jag kan ändå undra varför allt måste vara så svart och vitt och grått. Det hör väl ihop med undergångstemat, men ögonen tröttnar ganska fort. Musiken är inte heller något att jubla över, även om remixerna av klassisk musik (såsom Bergakungens sal) är rätt fyndiga emellanåt.

The End is Nigh är en present till alla oss som gillar brutalt svåra plattformsspel. Det sätter dock inte direkt eld på genren på samma sätt som Super Meat Boy. I havet av liknande spel som finns idag drunknar det på ett annat sätt och jag kan helt klart köpa att ett stort antal spelare helt enkelt kommer tycka att The End is Nigh är för jobbigt och fantasilöst för att verkligen vara värd något större engagemang – något som spelet nästintill kräver av en.

Att sjunka ner i The End is Nigh handlar bara om att bli slagen i ansiktet om och om igen. Där de enda belöningarna är ännu hårdare smisk och tortyr.

Jag gillar ju sånt.



Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy
#56: Ninja Gaiden
#57: Baboon!

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.