Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 15:54 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #59: Celeste

Schultz30 jan 2018 13:58246 visningarKommentera: 2 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#59: Celeste
I skrivande stund har Celeste funnits ute i mindre än en vecka. Jag känner ändå att jag inte behöver refelektera någon längre stund innan jag vågar mig på mustiga uttryck såsom ”Det här är ett mästerverk” och ”Det är en sann framtida klassiker”.

Celeste är ett tvådimensionellt plattformsspel som gör i stort alla rätt och dessutom med en sådan oemotsäglig självklarhet att man undrar vad utvecklare bakom mindre lyckade spel pysslat med. Inte en sekund i Celeste känns onödig eller som utfyllnad.

Madeline, vår hjältinna, beger sig till Celeste Mountain för att klättra till toppen av berget. Hon gör det för att hitta någon slags mening med sitt trassliga liv. Här finns ingen Bowser, Dr Robotnik eller en stundande apokalyps. Celeste handlar om den inre resa som görs när man tar sig an en stor fysisk utmaning. Eller om det var tvärtom.

Som plattformsspel är Celeste ganska rakt på sak. Madeline kan förstås hoppa. Hon kan även göra en snabb dash i mitten av hoppet. Och hon kan klättra, åtminstone tills hennes stamina tar slut och hon faller. Istället för att gå bananas med olika moves eller powerups tillför varje ny bana något nytt element. Såsom bollar som skjuter iväg en i en riktning. Eller plattor man kan studsa på.

Bandesignen är slående briljant i Celeste. Berget är uppdelat i ett gäng olika zoner där varje zon (bana) känns distinkt – både grafiskt och gällande vad för utmaningar som erbjuds. Jag vet inte om jag någonsin spelat ett plattformsspel som på samma gång känns så varierat och ändå avskalat som Celeste. Här har man verkligen lyckats göra enormt mycket med egentligen ganska lite. Det gör att Celeste känns fokuserat, men aldrig tråkigt.

Utmaningen är en stor del av Celeste. Svåra plattformsspel har legat på modet ett bra tag och Celeste är inget undantag. Man dör i Celeste och så dör man lite till. Även om dödssiffran lätt kan nå 1000 innan eftertexterna rullar känns det som att det hålls på en lagom nivå – där de allra mest sadistiska utmaningarna sparats till de ej obligatoriska extranivåerna. Det jag uppskattar med Celestes utmaning är att inga element känns slumpmässiga, såsom i många andra spel. Alla hot och faror går att förutse och görs synliga på ett sätt där man som spelare aldrig käner sig lurad. Därför är Celeste hårt men definitivt rättvist.

Allt extraströssel är dessutom just extraströssel här. Jag skulle faktiskt råda de som spelar Celeste för första gången att strunta i alla jordgubbar, ishjärtan och kasettband. Banorna myllrar av hemliga vägar att ta men att följa den röda tråden och bara klara banan är alltid ett legitimt och okej val.

Jordgubbarna är egentligen aldrig mer än några hundra minitroféer som bevisar att man tog en särskilt klurig väg och klarade av en svår utmaning. Kasettbanden är förstås viktiga då de låser upp varje banas oerhört mycket svårare extrakapitel. Ishjärtan behövs för att utforska spelets slutgiltiga kapitel – som dock blir tillgängligt först efter eftertexterna. Det märks att utvecklarna verkligen har velat ge de som inte orkar med sånt här strössel ett helt spel också. Samtidigt som de verkligen belönar oss som bara måste samla allt. Få spel lyckas balansera detta så snyggt.

Celeste hade varit ett bra plattformsspel på alla sätt och vis om det varit svartvitt, saknat handling och inte haft någon musik. Men att dessa tre komponenter i sin tur håller overkligt bra klass lyfter Celeste till något i sanning speciellt.

Handlingen är aldrig ivägen för själva plattformshoppandet men finns hela tiden där. Madeline pratar med karaktärer hon möter och bit för bit växer en relation till dessa människor fram. Madeline är en knepig person och de hon möter är på samma sätt inte rakt av goda eller onda. De kan vara snälla, men dryga. Vilja en illa, men inte för att de är rent av ondskefulla. Även om Celeste går att klara av på 6-7 timmar utvecklas Madeline mycket som karaktär och spelet berättar något som fastnar på ett annat sätt en än spännande handling uppbyggd kring cliffhangers och oförutsägbara twister.

Grafiskt är Celeste inte alltför detaljerat. Madelines pixliga utseende verkar inte ens ha ögon. Återigen är detta ett exempel på hur mycket man lyckats göra med små medel. Celeste är på något sätt och vis slående vackert. Banorna känns dessutom levande, med små detaljer här och där. Det är också snyggt hur man kopplat det grafiska till det rent spelmekaniska. Såsom vind i växlande styrka som också avgör hur Madeline kan röra sig. Celeste Mountain är en levande, trovärdig och underskön värld.

Kronan på verket är ett grymt soundtrack som lyckas med konststycket att på samma gång vara stämningsfullt och rent av catchy. De ofta mer tempofyllda remixerna som spelas på kasettbandsbanorna tar ut svängarna och förstärker känslan av att allting har tagits till nästa nivå.

Celeste är the full package. Hur töntigt det än låter. Kanske skakar det inte om genren som vissa andra klassiker. Det är inte mycket här som är direkt nytt eller nyskapande. Det är bara ett väldigt välgjort axplock av det bästa från genrens historia, som känns eget tack vare berättandet och sin visuella stil. En 2d-plattformspärla vi sent ska glömma.





Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy
#56: Ninja Gaiden
#57: Baboon!
#58: The End is Nigh

« Till bloggen

Kommentarer

NicolausCamp31 jan 2018q

Den här texten alltså! [love]
Fullt medhåll från min sida. 2018 kommer att bli ett väldigt intressant spelår, och Celeste har VERKLIGEN satt ribban högt redan i ett såhär tidigt skede. Minst sagt imponerande på alla sätt och vis.

Schultz31 jan 2018q

NicolausCamp:

Celeste har VERKLIGEN satt ribban


Ja, mängden 2d-plattformare som släpps nu kommer kännas ofräscha ett tag framöver. Ribban är riktigt hög - kommer nog dröja ett par år minst innan ett nytt 2d-plattformsspel når den här nivån igen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.