Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Schultz

Registrerad: 22 nov 2003 23:42 Senaste besök: I dag 15:54 Online: Nej

Stockholm Aven85

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Om att hoppa i två dimensioner #61: Rayman

Schultz 6 feb 2018 16:13200 visningarKommentera: 2 !

I den här bloggserien går jag igenom alla möjliga tvådimensionella plattformsspel. Högt som lågt. Mästerverk som smörja. Och allt där emellan.

Häng med!


#61: Rayman

Det är svårt att titta på Rayman utan att tänka tillbaka på den tid som det kommer ifrån.

Plattformsspel var förmodligen den mest vanligt förekommande genren innan 32-bitarskonsolerna äntrade scenen. Och när den första generationen av 3d-konsoler kom så längtade alla bort. Plattformsspel i 2d var plötsligt ruskigt ofräscht.

Det sägs att Sony hade strikta direktiv om att 2d-spel knappt fick förekomma på deras nya konsol. Oavsett om det är sant eller ej så skulle bandet med det gamla tvådimensionella klippas av och kastas bort.

Mitt i allt det här fanns Rayman. Ett spel som förstås inte bara fanns på Playstation utan även Jaguar bland annat. Ett spel som ville fightas mot dåtidens 3d-spel. Och givetvis åldrades bättre än i stort sett något annat spel från samma era.

Köp ett annat releasespel till Playstation och försök ha kul med det idag.

Rayman är faktiskt fortfarande ett snyggt spel. Ett klart snäpp upp rent grafiskt från 16-bitsplattformarna. Miljöerna sprudlar av färger och detaljer. Framförallt är Rayman välanimerat. Och kan skryta med ett jazzikt, lekfullt soundtrack som inte hade varit möjligt med en Mega Drives eller Super Nintendos ljudchip.

Jag kan stolt säga att - även om jag såklart också hänfördes av de tidiga 3d-spelen - verkligen stod och drägglade när jag såg Rayman spelas upp på Videobutikens TV-apparat. Det var lite som när Donkey Kong Country släpptes ett par år tidigare. Rayman var det snyggaste plattformsspelet någonsin och det ropade efter mig.

Tyvärr har inte Rayman åldrats alltför bra rent spelmekaniskt, om det ens tillhörde toppskicket i det avseenden när det kom. Rayman är sakta, lite trög och styltig. Med en lite oklar kropp som gör vissa precisionshopp till ett rent helvete.

Ubisoft och Michel Ancel ville att Rayman skulle vara en ovanligt rörlig hjälte, men blir med det också ovanligt jobbig att styra.

Och 1995 var det kanske häftigt att slänga in häftig fysik i form av studsande bollar, rörliga plattformar i form av löv eller lianer. Idag gör de inslagen bara att Rayman känns segt. Man stannar upp och utför lätta pussel i omgivningen när man mest av allt bara vill springa och hoppa vidare.

Att kalla Rayman för ett genomgående sakta spel är kanske lite orättvist. Musikvärlden bjuder på rälsbanor där Rayman snabbt glider fram och slungar iväg sig.

Hela Raymans äventyr känns en smula scizhofrent men mängden av idéer är, det svajiga utförandet till trots, det som lyfter spelet. Typ som när man på några banor får krympa sig. Allt här har gjorts hundra gånger innan och tusentals gånger efter men det känns ändå lite som att spela fem olika plattformsspel i ett. Ubisoft har ansträngt sig för att smocka in allt de orkat och det gör trots allt Rayman till en klart intressant och innehållsrik resa.

Återigen gör det visuella sitt. Rayman färdas från den ena knasiga, sprudlande miljön till den andra. Kanske inte världar helt unika för den här typen av plattformsspel men ritad och målad av ett uppenbart ovanligt talangfullt och fantasirikt gäng.

Rayman är inte något enormt spel, men svårighetsgraden är rätt hög. Det finns dessutom ett antal tillfångatagna Lums (rosa skrattbollar) gömda i burar att befria på varje bana. Jag gillar också den färgglada världskartan som knyter ihop banorna och ger känslan av en sammankopplad värld. Ett spel man kan njuta av såväl i mindre som större skopor.

Raymans resa genom åren skulle ta sig en del udda vändor efter detta inledande äventyr. Plattformshjälten som vågade vara 2d blev såklart till slut tredimensionell som alla andra. De äventyren hyllades där och då - framförallt Rayman 2 - men har inte satt några direkt bestående spår i spelhistorien. Nästa gång Rayman dök upp i en tvådimensionell titel (om vi inte räknar några game boy-titlar) uppstod sann magi. Mer om det en annan gång.





Tidigare delar:
#1: Ripple Dot Zero
#2: Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure
#3: James Pond 3: Operation Starfish
#4: Klonoa: Door to Phantomile
#5: Electronic Super Joy
#6: Quackshot: Starring Donald Duck
#7: Sound Shapes
#8: DoReMi Fantasy: Milon no DokiDoki Daibouken
#9: Rolo to the Rescue
#10: Trip World
#11: Tombi!
#12: Greendog
#13: Crash Bandicoot XS
#14: Super Mario Bros.
#15: Tales from Space: Mutant Blobs Attack
#16: Super Mario Land 3: Wario Land
#17: Pinobee: Wings of Adventure
#18: Wario Land 2
#19: VVVVVV
#20: Marko's Magic Football
#21: Aladdin (Mega Drive)
#22: Aladdin (SNES)
#23: Wario Land 3
#24: Boogerman: A Pick and Flick Adventure
#25: Kid Chameleon
#26: Sonic the Hedgehog
#27: 8-Bit Boy
#28: Super Princess Peach
#29: Bubsy in Claws Encounters of the Furred Kind
#30: Castlevania
#31: Mega Man Zero
#32: Knytt Underground
#33: Ristar
#34: Super Mario Bros: The Lost Levels
#35: Fantasia
#36: Hell Yeah! Wrath of the Dead Rabbit
#37: Drawn to Life
#38: Wario Land 4
#39: Chip & Dale: Rescue Rangers
#40: Sonic the Hedgehog 2
#41: LocoRoco
#42: Wonderboy
#43: Thomas Was Alone
#44: Bart Vs The Space Mutants
#45: Super Mario Bros. 2
#46: DLC Quest
#47: The Legendary Starfy
#48: Bubba 'n' Stix
#49: Donkey Kong Country
#50: Cosmic Spacehead
#51: Oddworld: Abe's Oddysee
#52: Castlevania: Dawn of Sorrow
#53: Puggsy
#54: Skullmonkeys
#55: Super Meat Boy
#56: Ninja Gaiden
#57: Baboon!
#58: The End is Nigh
#59: Celeste
#60: 88 Heroes

« Till bloggen

Kommentarer

Tobias Söderlund 6 feb 2018q

Jag gillar det kompromisslösa.

Det som stör mig är designmissarna som inte går att försvara med att spelet vill vara utmanande. Som kollisionsdetektionen när man hoppar runt där på pennor med taggar ovanför och ett hav av bläck nedanför. Där brister det. Det funkar liksom inte. Det går trasigt.

Lyckligtvis känns dessa tillfällen få... och spelet överlag älskar jag även om jag har svårt att se det som en fullträff. Kanske GBA-versionen på e-Shop har åtgärdat problematiken? Måste fan kolla upp det...

Schultz 7 feb 2018q

Tobias Söderlund:

Som kollisionsdetektionen när man hoppar runt där på pennor med taggar ovanför och ett hav av bläck nedanför. Där brister det. Det funkar liksom inte. Det går trasigt.


Det var lite det jag ville åt också. Raymans hitbox (om man nu ska vara slarvig) stämmer liksom inte överens med hur hans kropp ser ut. Ofta känns hopp jobbiga, som att man trycker hårt i riktningen man hoppar för att verkligen vara säker på att han ska landa där man vill. Spelet blir så svårt som det är ganska mycket för att Rayman är jobbig att styra, och där blir det fel.

Men som helhet gillar jag spelet.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.