Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Victor Sjöström

Registrerad: 15 mar 2005 08:00 Senaste besök: I går 21:10 Online: Nej

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Robotar och socker

Victor Sjöström 2 aug 2017 11:322175 visningarKommentera: 10 !

Taget ur en av mina gamla dagböcker. Super Probotector: Alien Rebels. Frosties. 1994. Good times.Taggar: Super Probotector, Frosties, dagbok

« Till bloggen

Kommentarer

nmhbm 3 aug 2017q

Du hade ganska dålig koll på ditt intag av flingor.

Victor Sjöström 3 aug 2017q

nmhbm:

Du hade ganska dålig koll på ditt intag av flingor.


Men stenkoll på lördagar, nej söndagar.

Milton Caveman 5 aug 2017q

Spelet kom till Sverige 19 november 1992, måste varit lika dyrt nästan ett och ett halvt år senare..

Victor Sjöström 6 aug 2017q

Milton Caveman:

Spelet kom till Sverige 19 november 1992, måste varit lika dyrt nästan ett och ett halvt år senare..


Kommer inte ihåg vad jag fick ge för det, men på den tiden köpte jag nästan alltid mina spel begagnade. Då sparade man åtminstone några kronor.

Milton Caveman 7 aug 2017q

Victor Sjöström:

Kommer inte ihåg vad jag fick ge för det, men på den tiden köpte jag nästan alltid mina spel begagnade. Då sparade man åtminstone några kronor.


Jag kommer ihåg när dessa bytesbutiker kom till Sverige 1993, samtidigt som Bergsala tappade sin ensamhet på svenska marknaden.

Traditionella TV-spelsförsäljare var naturligtvis arga, ja vrålilskna, men de gick inte ut på stan och slogs mot de som drev bytesbutiker.

Nej, de startade hetskampanjer, och hittade till och med på rena sagor om att bytesbutikerna var olagliga enligt svensk lag. Eftersom de flesta 11-åringar har begränsad kunskap om Sveriges lagar lyckades de nog en hel del.

Waveracer11 aug 2017q

Min kompis hade Super Probotector men jag köpte det aldrig. Man fick ju välja rätt hårt mellan lika spel när man inte hade så mycket pengar.

Jag köpte kanske lite för mycket plattformsspel, nu i efterhand. Joe & Mac, Bubsy och Claymates. Men ofta köpte man vad som råkade finnas på rea också.

Vissa spel var givna köp. Starwing och Super Mario All - Stars kunde jag inte motstå. Yoshi´s Island köpte jag till och med när det var nytt. Det kostade bortåt 700 kr. Inte klokt vad spel kostade på den tiden. Dagens kids har det så bra i jämförelse. Förutom reor där spel ibland slumpas bort för typ 49-99 kr (ännu billigare digitalt), billiga digitala spel och så, finns ju även gratisspel som ges bort ibland samt olika prenumerationstjänster.

Men att man inte hade så många spel gjorde ju att man spelade och uppskattade de man hade mer. Och ett digitalt spel är inte samma sak som en fin fysisk utgåva. (fast dagens tråkiga plastfodral känns inte lika roliga som de gamla fina kartongerna)

Fast jag ångrar att jag bytte in eller sålde vissa spel till girigbukarna på Nordic Games. Även om spelen kanske inte var så bra så var de ju mina spel som jag spelade som väldigt liten.

Det bästa spelet att få spela många spel på den tiden var ju annars att "bytlåna" spel med kompisar. På det sättet fick jag spela bl.a. The Lost Vikings, Super mario Kart, Zelda III; Secret of mana, Shadow Warriors, Solomon´s Key, Mega Man 2, Mega Man 3, Golf (game boy), Flintstones och andra spel som jag annars inte haft råd att spela.

Seen gick det ju att hyra spel också. Det gjorde jag typ aldrig. Jag var för dålig för att klara av ett helt spel på en helg. och ville inte sitta för länge och hetsspela mig igenom dem, och välja bort läxor , kompisar och idrott alldeles för mycket). Bättre att suga på karamellen, så att säga.

Milton Caveman11 aug 2017q

Waveracer:

Seen gick det ju att hyra spel också.


Grejen med hyrspel var att hitta ett spel man kunde ha kul med tillsammans. Gärna ett sportspel.

Det var inte speciellt smart att hyra ett Zeldaspel, och så när man börjat utforska Hyrule var det dags att lämna tillbaka.

Vi hade TV-spelsklubb. Vi köpte inte samma spel. Spel var ju dyra, och genom att inte köpa samma fick så många som möjligt uppleva så många spel som möjligt.

Victor Sjöström11 aug 2017q

Waveracer:

Seen gick det ju att hyra spel också. Det gjorde jag typ aldrig. Jag var för dålig för att klara av ett helt spel på en helg.


Milton Caveman:

Det var inte speciellt smart att hyra ett Zeldaspel


Det enda spelet jag minns att jag hyrde var Mega Man. Det första. STORT misstag. Klarade typ två banor innan jag var tvungen att lämna tillbaka det igen. Det var alldeles för svårt för mig.

Waveracer11 aug 2017q

Ja Mega Man 1 är svårare än tvåan skulle jag säga. Jag spelade båda två ganska nyligen i samlingen till Xbox One och PS4. Båda två är ju svåra. Men i tvåan har man Metal Blade ett lite väl starkt bossvapen kanske, och så har man ju även 1,2 och 3-krafterna som gör att man kan "fuska" sig förbi de svåraste plattformspassagerna.

Jag har för mig att jag hyrde spel några gånger. Diddy Kong Racing till N64 och Super Double Dragon samt Magical quest till SNES.

Kanske Star Fox 64 nån gång också?

Fast SNES-spelen tror jag att jag fick av misstag. En hyrbutik sålde ut sina gamla tv-spel som de skulle upphöra med och SNES-spelen låg kanske i fel fodral så att jag fick dem av misstag. Så kanske det var.

Det kan också varit så att jag lånade Diddy Kong av nån...och stressade en helg med att klara det. Jag klarade det aldrig. En av bossarna är rätt svår (i medeltidsvärlden/riddarvärlden)

Zelda III bytlånade jag först av inte en, utan två olika klasskompisar. Jag hade en regel att inte köpa spel som jag redan lånat och klarat, men jag gjorde ett undantag för Zelda III när det släpptes på nytt i början av 1997 (vilket gjorde att jag fick vänta flera månader extra på att äntligen köpa N64, konsolen som gjorde att jag knappt köpte ett enda spel under slutet av 1996 p.g.a. intensivt sparande av väldigt magra fickpengar) och det känner jag mig glad över nu. Roligare att äga Zelda III på SNES än på Virtual Console. (Senare under 1997, under sommaren så skrev Tobias i Super PLAY att han spelade de flesta spel från den eran mest på grund av nostalgi men att han spelade Zelda för att det fortfarande var bäst och gav det 97/100 har jag för mig)

Dumt nog köpte jag inte den stora boxen med guiden då. Den kostade väl lite extra och sen ogillade jag tanken på att fuska med en guide, för äkta Power players fuskar ju inte.

Nu är den väl värd ett femsiffrigt belopp. Inte för att jag skulle sälja den ändå men.

Så jag köpte den vanliga utgåvan istället. Gött så. :)

Secret of Mana var nästa spel som jag gjorde undantag för, det hade jag också lånat men köpte ändå. Eller rättare sagt, önskade mig i julklapp. Fast SoM hade jag inte lyckats klara under bytlånetiden. Även Prince of Persia (Konamis snygga Snes-version) fick bli ett sånt undantag men det hittade jag för 199 spänn. Och Super Mario All-Stars också. Det kunde jag inte heller va utan trots att jag lånade det först.

Super Mario Kart trodde jag länge att jag inte skulle skaffa, det hade jag också först lånat och varvat. Jag köpte det så sent som 1998, vid det laget så hade jag övergett "köp inte spel som du redan har lånat"-doktrinen till stor del. Men då hade jag inte riktigt lika knapert med fickpengar heller.

Ungefär samtidigt bytte jag in fyra NES-spel för 50 kr styck för att få tag på nyreleasen av Metroid II Return of Samus till Game Boy. Typ sista chansen att skaffa ett nytt ex av det. Men jag ångrar mig ändå. Och flera av de där fyra NES-spelen hade varit värda riktigt mycket idag. Särskilt i komplett skick. Min kanske sämsta spelaffär någonsin. Sen tyckte jag inte alls att Metroid II var alls lika bra som Super Metroid heller. Super Metroid hade en suverän stämning som Metroid II inte var i närheten av. Sen kändes det mer begränsat på andra sätt också. Fast Spider Ball var väl lite cool.

Det var ungefär vid den tiden som de flesta jag kände började sluta med att spela tv-spel, åtminstone på samma ovillkorliga sätt. Våldsamma spel som Soul Blade och Goldeneye 007 som dessutom var lite casual eller ännu våldsammare dataspel kunde man spela fortfarande när man började hamna i tonåren. Eller kanske Tekken 3. Men Yoshi´s Island eller det ännu sötare Yoshi´s Story, eller att sitta 10 timmar en helg med ett Zelda eller Final Fantasy? Inget man pratade högt om. Ungefär i samma veva skrev någon en insändare om just detta till Super PLAY:s brevsida. Jag har för mig att det signerades med "tv-spelstönt i Dalarna". Viss igenkänning där.

Jag undrar om dagens kids möts av samma attityder. Jag antar det. Fast det beror väl på hur man är som person också. Vissa kan ju ta på sig en Pokémon t-shirt ironiskt liksom (inte för att de gillar det utan för att liksom säga "titta, jag är så tuff och cool att jag kan bära denna tröja utan att det sabbar min coola image!") utan att förstöra sin coola image.

I vuxenvärlden, som vuxen, möts man lite av ett annat slags förakt tycker jag. Inte att man är töntig eller en kuf om man spelar längre, det märker man väl mer sällan. Sånt är vanligare i tonåren tror jag. Men däremot att man är omogen/barnslig, kan vissa verka tycka, eller antyda. Fast som sagt, beror på hur man är som person också, och på hur man ser ut, tror jag. Vissa "kommer undan" med mycket mer än andra. Det kanske handlar lite om att framstå som en "normal" person (vad nu normal är eller betyder) som har en hälsosam distans till tv-spel.

Waveracer11 aug 2017q

"Vi hade TV-spelsklubb. Vi köpte inte samma spel. Spel var ju dyra, och genom att inte köpa samma fick så många som möjligt uppleva så många spel som möjligt."

Lite så resonerade jag också. Fast mer att jag inte köpte spel som jag redan hade lånat och spelat.

Sen litade jag inte på alla postorderfirmor heller när jag var yngre, de sålde både nytt och begagnat och jag var ganska..."manisk" typ, när det gäller att endast köpa nya spel. Annars var de ju inte "mina" spel. Så är jag faktiskt fortfarande till stor del. Så rädslan för de begagnade spelen som postorderfirmorna eventuellt skulle lura på mig och skicka gjorde att jag var begränsad till att handla i det fåtal leksaksbutiker (den enda spelaffären hade ju också begagnat) som fanns i min stad. (elektronikkedjorna låg fortfarande efter både vad gäller priser och utbud på den här tiden skulle jag säga men det hände att jag köpte där nån gång också). Detta ledde till mycket stress, det gällde ju att köpa ett spel innan det utgick och försvann för gott! Nyutgåvor, budgetutgåvor och spelsamlingar var ju rätt ovanligt om man spelade Nintendo på 90-talet. Det fanns väl ett par samlingar, Sonic Jam, Super Mario All-stars. Och nyutgåvor började väl släppas så smått av de populäraste spelen (Nintendo Classics-serien, senare Player´s Choice). Men många spel försvann ju för gott när de lämnade hyllorna. Det var egentligen inte förrän Sony började med Platinumutgåvor som man kunde slippa denna ohälsosamma stress. Ett platinumspel kostade dessutom ofta så lite som 199-249 kr. Nintendos budgetutgåvor kunde fortfarande kosta 399 kr... :( (Vad jag betalade för Zelda III 1997 och Super mario Kart 1998 har jag för mig) Det var tuffa tider för panka, unga spelare/spelsamlare.

Men intresset var det å andra sidan inget fel på, det var nästan omättligt fram till 14-15-årsåldern. Jag kunde gå och längta efter mer info om halvlovande spel som Buck Bumbleeller Wild Chopper till N64, spel som man ändå aldrig skulle kunna få spela eftersom det fanns så mycket annat som behövde gå före. Jag kunde till och med köpa engelska speltidningar ibland som handlade endast om Nintendo för att få veta ännu mer om spel till just N64, trots att de tidningarna "kostade skjortan" (68 kr för ett importerat N64 Magazine, att jämföra med 39 kr för en Super PLAY har jag för mig)

Mamma var glad. "Han lär sig ju mycket engelska åtminstone". Man skulle sålt in det argumentet lite mer kanske.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.