
Christoffer Holmbäck
Kalmar @ChrisHolmbck
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Att säga hej med spel
Ännu ett nytt ansikte presenterar sig på Loading vilket betyder att Shepard är död (nej, det var ingen spoiler). En god idé kan då vara att presentera mig så att ni får en liten bättre uppfattning om vem jag är, och vad säger mer om en person än vilka spel han/hon/hen/det gillar?
Okej, ganska mycket kan jag tänka mig, men ett steg i taget. Inget nätdejtande i denna blogg.
Så, nedan följer en lista med några av mina favoritspel. Listan är långt ifrån komplett och det råder ingen rangordning, men förhoppningsvis säger den något om mig och min smak (om inte, så har jag i alla fall skapat en ursäkt för att nämna några fantastiska spel).
Deus Ex

När jag försökte övertala mina vänner om att de var tvungna att testa ett spel som hette Deus Ex undrade de skeptiskt varför de skulle bry sig om ett spel med så ful grafik. Jag försökte förklara att det hade en otrolig frihet, berättade om alla möjligheter och erbjöd mig att hjälpa dem igenom gränssnittet. Men ingen lyssnade. Deus Ex var den fula ankungen som mängder med spelare missade för att grafiken inte var tillräckligt snygg. Idag är Deus Ex kultklassikern som ständigt upptäcks av nya människor som vill veta varför det här spelet alltid hamnar högt upp på alla topplistor.
Fallout

Jag skämtar inte när jag säger att Fallout har det kanske mest tillfredsställande stridssystemet någonsin. Att försöka klubba ihjäl muterade jätteskorpinjoner - och ständigt missa - må inte vara höjden av underhållning men att skjuta bort halva ansiktet på en ökenbandit med ett prickskyttegevär är roligare än i vilken multiplayer-shooter som helst. Inte för att jag har något emot multiplayer-shooters men det är något visst med att noggrant planera attacker i lugn och ro för att sedan trycka på en knapp och hoppas att tärningen är på min sida.
Och det är fortfarande jättesnyggt. Jo, faktiskt. Jag menar allvar. Sluta skratta!
Mass Effect

Så användare som tidigare gick under namnet Shepard och som skrivit hälften av sina inlägg i ME3-tråden har med Mass Effect på sin lista? Det var... överraskande.
Jag älskar detta universum och jag lär aldrig tröttna på att utforska det. Spelen har aldrig varit problemfria och ME1 var stundtals näst intill trasigt med sin bedrövliga bilduppdatering. Men trots det finns det inget spel jag spenderat lika mycket tid med denna generation. När jag för någon vecka sedan bestämde mig för återvända ännu en gång gav skivan upp, den hade fått nog.
Mirror's Edge

Spelet som borde förändrat hur vi ser på förstapersonsperspektivet. Spelet som borde förändrat hur Electronic Arts ser på spelutveckling.
För bara några år sedan försökte EA tvätta bort sin stämpel som spelindustrins stora bov genom att satsa pengar på nya oprövade projekt, vilket ledde till spel som Dead Space och just Mirror's Edge. Men spelen blev inte de kommersiella succéer som EA hoppades på och de återgick därför till en mer beprövad modell som mest består av att göra så många uppföljare på så kort tid som möjligt. Och av Mirror's Edges revolutionerande förstapersonsperspektiv återstår inte mycket mer än några animationer i Battlefield 3.
Grim Fandango

Om Tim Schafer istället för att bilda Doubble Fine valt att avsluta sin spelkarriär efter Grim Fandango hade jag förstått honom. För när man står på toppen kan man bara röra sig nedåt och Tim kommer aldrig kunna överträffa detta. Med tidlös grafik, fantastiska karaktärer och en unik spelvärld representerar Grim Fandango äventyrsspelens absoluta höjdpunkt. Play it again, Glottis.
Heroes of Might and Magic III

Världens mysigaste spel och ännu ett exempel på att det visst var bättre förr (jag har inte gillat någon av uppföljarna även om senaste upplagan var okej). Musiken är anledning nog för att ge Heroes III en plats i detta sammanhang.
Shenmue

Yu Suzuki pressade in en stor del av Yokosuka, anno 1986, på tre skivor och förändrade för alltid min syn på vad som kunde göras med ett spel. Med en ambitionsnivå som gränsade till vansinne skapade Suzuki en saga som aldrig lär få sitt slut, men det spelar idag mindre roll, för myten Shenmue lever vidare.
Super Meat Boy

Allt handlar om flow. Du dör, om och om igen, men det gör inget, för innan du hunnit uttala ens det första av alla tilltänkta invektiv är du igång igen. Super Meat Boy är snabbt, vansinnigt snabbt. Det är Sonic i ett sågverk. Banorna är så briljant designade att de går att ta sig igenom utan att stanna och när du inser det når du ett högre plan. Att klara en bana i högsta fart, att se mönstret, är fantastiskt. Allt faller på plats. Flow. Sen dör du...
Några frågor på det?
Okej, ganska mycket kan jag tänka mig, men ett steg i taget. Inget nätdejtande i denna blogg.
Så, nedan följer en lista med några av mina favoritspel. Listan är långt ifrån komplett och det råder ingen rangordning, men förhoppningsvis säger den något om mig och min smak (om inte, så har jag i alla fall skapat en ursäkt för att nämna några fantastiska spel).
Deus Ex

När jag försökte övertala mina vänner om att de var tvungna att testa ett spel som hette Deus Ex undrade de skeptiskt varför de skulle bry sig om ett spel med så ful grafik. Jag försökte förklara att det hade en otrolig frihet, berättade om alla möjligheter och erbjöd mig att hjälpa dem igenom gränssnittet. Men ingen lyssnade. Deus Ex var den fula ankungen som mängder med spelare missade för att grafiken inte var tillräckligt snygg. Idag är Deus Ex kultklassikern som ständigt upptäcks av nya människor som vill veta varför det här spelet alltid hamnar högt upp på alla topplistor.
Fallout

Jag skämtar inte när jag säger att Fallout har det kanske mest tillfredsställande stridssystemet någonsin. Att försöka klubba ihjäl muterade jätteskorpinjoner - och ständigt missa - må inte vara höjden av underhållning men att skjuta bort halva ansiktet på en ökenbandit med ett prickskyttegevär är roligare än i vilken multiplayer-shooter som helst. Inte för att jag har något emot multiplayer-shooters men det är något visst med att noggrant planera attacker i lugn och ro för att sedan trycka på en knapp och hoppas att tärningen är på min sida.
Och det är fortfarande jättesnyggt. Jo, faktiskt. Jag menar allvar. Sluta skratta!
Mass Effect

Så användare som tidigare gick under namnet Shepard och som skrivit hälften av sina inlägg i ME3-tråden har med Mass Effect på sin lista? Det var... överraskande.
Jag älskar detta universum och jag lär aldrig tröttna på att utforska det. Spelen har aldrig varit problemfria och ME1 var stundtals näst intill trasigt med sin bedrövliga bilduppdatering. Men trots det finns det inget spel jag spenderat lika mycket tid med denna generation. När jag för någon vecka sedan bestämde mig för återvända ännu en gång gav skivan upp, den hade fått nog.
Mirror's Edge

Spelet som borde förändrat hur vi ser på förstapersonsperspektivet. Spelet som borde förändrat hur Electronic Arts ser på spelutveckling.
För bara några år sedan försökte EA tvätta bort sin stämpel som spelindustrins stora bov genom att satsa pengar på nya oprövade projekt, vilket ledde till spel som Dead Space och just Mirror's Edge. Men spelen blev inte de kommersiella succéer som EA hoppades på och de återgick därför till en mer beprövad modell som mest består av att göra så många uppföljare på så kort tid som möjligt. Och av Mirror's Edges revolutionerande förstapersonsperspektiv återstår inte mycket mer än några animationer i Battlefield 3.
Grim Fandango

Om Tim Schafer istället för att bilda Doubble Fine valt att avsluta sin spelkarriär efter Grim Fandango hade jag förstått honom. För när man står på toppen kan man bara röra sig nedåt och Tim kommer aldrig kunna överträffa detta. Med tidlös grafik, fantastiska karaktärer och en unik spelvärld representerar Grim Fandango äventyrsspelens absoluta höjdpunkt. Play it again, Glottis.
Heroes of Might and Magic III

Världens mysigaste spel och ännu ett exempel på att det visst var bättre förr (jag har inte gillat någon av uppföljarna även om senaste upplagan var okej). Musiken är anledning nog för att ge Heroes III en plats i detta sammanhang.
Shenmue

Yu Suzuki pressade in en stor del av Yokosuka, anno 1986, på tre skivor och förändrade för alltid min syn på vad som kunde göras med ett spel. Med en ambitionsnivå som gränsade till vansinne skapade Suzuki en saga som aldrig lär få sitt slut, men det spelar idag mindre roll, för myten Shenmue lever vidare.
Super Meat Boy

Allt handlar om flow. Du dör, om och om igen, men det gör inget, för innan du hunnit uttala ens det första av alla tilltänkta invektiv är du igång igen. Super Meat Boy är snabbt, vansinnigt snabbt. Det är Sonic i ett sågverk. Banorna är så briljant designade att de går att ta sig igenom utan att stanna och när du inser det når du ett högre plan. Att klara en bana i högsta fart, att se mönstret, är fantastiskt. Allt faller på plats. Flow. Sen dör du...
Några frågor på det?
Kommentarer

Christoffer Holmbäckq
“
Dels var det en del buggar som gjorde att jag var tvungen att spela om vissa partier
Råkade du ut för den beryktade hissbuggen månntro?
“
Härligt med en ny, lovande, skribent.
I'll try not to disappoint.

Christoffer Holmbäckq
“
but needs more TORMENT
Jag älskar Planescape: Torment för dess atmosfär och dialoger men kan samtidigt inte komma över det bedrövliga stridssystemet. Jag måste ta reda på om det finns något odödlighetsfusk så att jag orkar ta mig igenom det. Att vandra omkring med hög wisdom och intelligence och bara prata med folk är jätteroligt.

Kindoq
Jag förstår. Att sänka svårighetsgraden till lägsta är inte tillräckligt, antar jag? Jag har aldrig haft några större problem med striderna, men jag vet att det finns typ save game editors där du kan pilla runt om du vill - att pumpa upp stridsfärdigheterna högt bör hjälpa, och låta allt det andra vara som det är. Jag har knappt använt några av dessa program, annat än flera år sedan, så jag kommer tyvärr inte ihåg vad som är "bäst." Länk

Christoffer Holmbäckq
“
Att sänka svårighetsgraden till lägsta är inte tillräckligt, antar jag?
Problemet är att svårighetsgraden är så obalanserad. I vissa områden är fienderna så pass lätta att det bara blir irriterande att de ska envisas med att anfalla (småbanditer borde veta bättre än att attackera mitt ganska skrämmande gäng på öppen gata). På andra håll tar jag mig knappt en meter utan att dö.
Då jag endast är ute efter att uppleva berättelsen saknar jag tålamodet för att orka brottas med stridssystemet.
Men en dag ska jag ta mig igenom det.
Jag ska kolla in din länk.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.


Callopski • 30 mar 2012 0q
MEN det var några grejer som fucka upp det ganska mycket för mig. Dels var det en del buggar som gjorde att jag var tvungen att spela om vissa partier, kontrollen är inte helt klockren även om det bliv lite bättre med kontroll istället för skrivbord och sedan gör grafiken att det är svårt att se vissa viktiga saker.
Men helt klart ett av de bästa äventyrsspelen jag spelat.