Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Ett problem försvinner (nästan) aldrig av sig självt. För att ett problem ska försvinna krävs det lösningar, men innan vi når det stadiet måste problemet belysas. Ju fler som är medvetna om ett problem, ju fler kan hjälpa till att framkalla en förändring – det första steget mot en lösning.

Med jämna mellanrum uppstår de beryktade ”genusdiskussionerna” här på Loading och det är fullkomligt logiskt, för detta är ingen isolerad del av samhället, ingen fristående oas där allt är ”sunshine and rainbows”. Många må vara trötta på dessa diskussioner, och det faktum att de sällan tycks leda någonstans. Flertalet visar med tydlig indignation att ämnet inte är värt deras tid – att alla andra borde gå vidare. Sluta klaga.

Men vi går inte vidare. Vi fortsätter, och vi gör det för att vi ser ett problem, ett problem som genomsyrar hela vårat samhälle, som vi vill belysa, bekämpa och förändra. Och det slutar inte vid synen på kvinnliga spelare, porträtteringen av kvinnor i spel eller reklamens heteronormativa inriktning. Genusdebatten är viktig, även när den går i cirklar, men problemen går både djupare och längre än så.

Det råder kulturell likriktning inom alla områden. I svallvågorna av Hungerspelens framfart på biografer världen över har mycket handlat om några besökares reaktioner efter att ha sett en av bokens karaktärer realiseras på film. Flertalet människor uttryckte bestörtning över att lilla Rue visade sig vara svart. De var så vana med att föreställa sig en värld där det vita är normen att det helt undgått dem att det i boken stod att Rue hade ”dark brown skin and eyes”.

Det går att avfärda dessa människor som rasistiska idioter men det är att förenkla och rationalisera bort ett väldigt påtagligt problem. För dessa människor skapade bara de mentala bilder vi alla ser med våra ögon hela tiden, en värld där en vit heterosexuell man är det vanliga – det normala – och allt annat är avvikande.

Och mycket talar för att ingen annan kulturyttring är lika förankrad i detta som spelvärlden.

För om ni tänker efter, hur många spelhjältar kan beskrivas som något annat än just detta? Hur många huvudrollsinnehavare går utanför denna väletablerade mall?

En snabb genomgång av de senaste årens nominerade spel till Loadings Game of the Year-omröstning visar det med all tydlighet. Av de över 30 titlar som har en tydligt definierad, och någorlunda mänsklig, huvudperson är endast tre karaktärer – Faith från Mirror's Edge, Chell från Portal samt den redan kraftigt ifrågasatta Bayonetta – något annat än av manligt kön med ljus hy (och nästan garanterat heterosexuell).

Det finns många orsaksförklaringar till varför det ser ut på detta sätt. Men det är en sak att förstå, en annan att acceptera. Det här är inget litet problem som bara kommer försvinna av sig självt. Det är ett gigantiskt problem och det hjälper ingen att försöka hävda motsatsen. Att tyst stå vi sidan om förändrar ingenting.

Spelskapare har möjligheten att designa alla tänkbara typer av hjältar man allt vi får är det här:



Vi måste kunna förvänta oss mer, kräva något annat.

Tystnad är lika med acceptans.Taggar: It doesn't matter if you're black or white - men ändå väljer vi vitt, kulturell likriktning