Christoffer Holmbäck
Kalmar @ChrisHolmbck
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Det är dags att tysta Kratos
Jag befinner mig på djupt vatten här. Jag är på väg att försöka dränka en spelserie som jag aldrig spelat. Vi får se om det är jag eller Kratos som tar sig upp till ytan igen och simmar in till land.
Få spelserier har fått mig att himla med ögonen på samma sätt som God of War. Det går nämligen inte att ta Kratos på allvar. All den där ilskan känns så pubertal i sitt uttryck att det lämnar ett löjets skimmer kring hans kala hjässa. Och jag står inte ut.
För många är spel likställt med underhållning och inget mer. Det är helt okej för mig. Precis som att Michael Bay har all rätt att göra svulstiga actionspektakel som kostar multum, men drar in än mer, finns det all plats i världen för spel som bara vill vara underhållande. Som inte bryr sig så mycket om berättande, utan fokuserar på spelbarhet och att leverera en upplevelse som är rolig och utmanande. Och det är mycket möjligt att God of War är roligt att spela. Men Kratos, han är inte rolig någonstans.
För även om God of War främst handlar om att i högt tempo slå sönder fiende efter fiende och att rappa upp bossar så stora att de inte ryms bild, så försöker det samtidigt berätta något. God of War är berättelsen om Kratos och det är en historia som är svår att ta på allvar när huvudpersonen är så fruktansvärt fånig. Det är inget fel med att vara fånig, problemet är att Kratos vill bli tagen på allvar.
Kratos är arg. Och han har rätt att vara arg, för han har, som man brukar säga, haft lite otur i livet. Likt Crank-filmernas Chev Chelios är Kratos en vandrande adrenalinpump som vägrar stoppa för något. Så långt allt väl. Problemet ligger i hur han framställs och spelens ton och upplägg. Försöket att vara tuff och lite farlig, men snubbla över första, bästa tröskel. Kratos är en frustande tonåring som rasar mot hela världen och det blir snabbt tröttsamt. Att han dessutom ska ligga med allt och alla får mig att undra om inte hela hans uppenbarelse är en missriktad fantasi från någon eller några som trots sitt vuxna yttre inte växt upp. God of War är maktfantasi hos någon som precis blivit sparkat på pungen av en liten flicka och därför känner sig lite avmaskuliniserad. Kratos behöver kompensera för något, och det är smärtsamt uppenbart.
Men allt detta gör bara Kratos löjlig och det i sig är inte tillräckligt för att önska att hela hans existens ska raderas. Den insikten nådde jag först i år, när jag såg hur meningslös han verkligen är.
För Kratos är inte arg.
Asura är arg.
När Capcom släppte Asura's Wrath utförde de mer än bara en välriktad pungspark på stackars Kratos – de krossade honom med en kraft så stor att att den skulle kunna förvandla hela planeter till finkornig sand.
Asura är allt som Kratos borde vara. Fly förbannad, helt ohejdbar och framställd med hjälp överdrifter så stora att han färdas bortom de löjligas land och når ett annat, högre plan, där allt är AWESOME.
När Kratos är så förbannad att han kan spöa killen här under så är jag beredd att lyssna på honom.
Men tills dess saknar han existensberättigande.
Få spelserier har fått mig att himla med ögonen på samma sätt som God of War. Det går nämligen inte att ta Kratos på allvar. All den där ilskan känns så pubertal i sitt uttryck att det lämnar ett löjets skimmer kring hans kala hjässa. Och jag står inte ut.
För många är spel likställt med underhållning och inget mer. Det är helt okej för mig. Precis som att Michael Bay har all rätt att göra svulstiga actionspektakel som kostar multum, men drar in än mer, finns det all plats i världen för spel som bara vill vara underhållande. Som inte bryr sig så mycket om berättande, utan fokuserar på spelbarhet och att leverera en upplevelse som är rolig och utmanande. Och det är mycket möjligt att God of War är roligt att spela. Men Kratos, han är inte rolig någonstans.
För även om God of War främst handlar om att i högt tempo slå sönder fiende efter fiende och att rappa upp bossar så stora att de inte ryms bild, så försöker det samtidigt berätta något. God of War är berättelsen om Kratos och det är en historia som är svår att ta på allvar när huvudpersonen är så fruktansvärt fånig. Det är inget fel med att vara fånig, problemet är att Kratos vill bli tagen på allvar.
Kratos är arg. Och han har rätt att vara arg, för han har, som man brukar säga, haft lite otur i livet. Likt Crank-filmernas Chev Chelios är Kratos en vandrande adrenalinpump som vägrar stoppa för något. Så långt allt väl. Problemet ligger i hur han framställs och spelens ton och upplägg. Försöket att vara tuff och lite farlig, men snubbla över första, bästa tröskel. Kratos är en frustande tonåring som rasar mot hela världen och det blir snabbt tröttsamt. Att han dessutom ska ligga med allt och alla får mig att undra om inte hela hans uppenbarelse är en missriktad fantasi från någon eller några som trots sitt vuxna yttre inte växt upp. God of War är maktfantasi hos någon som precis blivit sparkat på pungen av en liten flicka och därför känner sig lite avmaskuliniserad. Kratos behöver kompensera för något, och det är smärtsamt uppenbart.
Men allt detta gör bara Kratos löjlig och det i sig är inte tillräckligt för att önska att hela hans existens ska raderas. Den insikten nådde jag först i år, när jag såg hur meningslös han verkligen är.
För Kratos är inte arg.
Asura är arg.
När Capcom släppte Asura's Wrath utförde de mer än bara en välriktad pungspark på stackars Kratos – de krossade honom med en kraft så stor att att den skulle kunna förvandla hela planeter till finkornig sand.
Asura är allt som Kratos borde vara. Fly förbannad, helt ohejdbar och framställd med hjälp överdrifter så stora att han färdas bortom de löjligas land och når ett annat, högre plan, där allt är AWESOME.
När Kratos är så förbannad att han kan spöa killen här under så är jag beredd att lyssna på honom.
Men tills dess saknar han existensberättigande.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.