Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Hur ofta har ni hört att spel är dumma? Troligtvis väldigt ofta, och det är inte så konstigt, det är ju sant. Att spel inte bedöms på samma nivå som film eller litteratur beror inte bara på fördomar från ett bakåtsträvande kulturetablissemang utan också på att spelbranschen allt för ofta är pinsamt omogen. Men dumt behöver inte vara lika med dåligt, när det görs på rätt sätt kan det vara alldeles underbart. Det är här en hyllning till det dumma, en serie där jag tänker lyfta spel som kanske inte väljs ut för att demonstrera den konstnärliga potentialen i mediet men som likväl lyckas väldigt väl på sitt egna lilla vis.

Först ut: Saints Row: The Third



Det började minst sagt skakigt. Saints Row var ett skamlöst och krystat försök att stjäla en del av GTA-kakan. En meningslös upplevelse som var plågsam att försöka uthärda. Saints Row 2 var, har jag hört, mer av samma så intresset för Saints Row: The Third var obefintligt. Det blev inte bättre när reklamkampanjen började. Spelets tagline var ”strap it on” och allt fokus låg på fåniga kostymer, rosa dildos, stora bröst och annat trams som signalerade att Volition helt hade givit upp. Saints Row: The Third såg ut att vara på väg mot det sunkiga hörn av spelvärlden som är hem för titlar som BMX XXX och Onechanbara. Farhågorna såg ut att befästas när man i spelets huvudmeny möts av ”Whored mode”, Saints Rows ”fyndigt” namngiva version av horde-mode.

Men Volition var inte ens nära att kasta in handduken.

Vid en första anblick ser Saints Row ut som det traditionella och våldsbejakande sandlådespel vars form varit näst intill oförändrad sedan 2001 – då Rockstar släppte GTA 3 – ett antagande som är helt korrekt. Spelet är välgjort och underhållande och, tack vare att Volition inte tar sig själva på allt för stort allvar (minst sagt), fyllt med smarta lösningar som gör det enklare att inte tröttna på det för genren enformiga upplägget (varför ta bilen när du kan flyga?). Där Rockstar emellanåt misslyckas för att de slits mellan försöken att skapa en (filmiskt) trovärdig gangsterupplevelse och ett roligt spel – och landar någonstans mitt emellan – lyckas Volition för att de prioriterar spelbarheten. Men det är inte det spelmekaniska som får Saints Row att sticka ut. Inom de traditionsbundna ramarna är Volition både kreativa och faktiskt – och det här är ovanligt för spel – väldigt roliga. Det är vansinnigt dumt men för det mesta på ett smart sätt.

Till att börja med så har Volition var så pass ambitiösa att de spelat in sex olika röster för spelakaraktären (men som bonus kan du även välja att skapa en zombie). Nu du är klar med karaktärseditorn kastas du rakt in i ett bankrån där alla är utklädda till Johnny Gat (en av gängets nyckelfigurer), inklusive Johnny Gat själv (Ultra-postmodernism). När du lite senare ska härdas av din brottartränare placerar han dig i en bil tillsammans med en vild tiger som blir sur om du kör för långsamt. När du går in i en virtuell värld för att stoppa dina fiender drabbas du vid ett tillfälle av lagg och andra tekniska problem som är så välgjorda att jag först tror att det är fel på spelet (det slutar innan det blir frustrerande). Volition vågar ta ut svängarna (på tal om svängar – spelet har en driftknapp i stället för handbroms) och väver ihop det hela men fyndig dialog. Spelet blir nästan aldrig förutsägbart (vänta bara tills ni träffar borgmästaren).

Allt är dock inte lika lyckat. Att till exempel ha en karaktär som endast pratar genom ett autotune-filter är roligt i teorin men blir snabbt tjatigt och ibland är Saints Row dessutom precis så infantilt och flåsigt som dess marknadsföringskampanj gav sken av. Solen har definitivt fläckar som skymmer, men när man balanserar på dumhetens rand är det inte överraskande att man råkar ut för ett fall eller två, det viktiga är att ta sig upp snabbt och fortsätta köra – och Volition har gasen i botten.

Innan Saints Row: The Third trodde jag aldrig att jag någonsin skulle se åt serien igen, nu är jag betydligt mer intresserad av Saints Row 4 än GTA 5. Då Rockstar fastnat i ett, för kreativiteten förödande, status quo som långsamt kväver GTA-serien står mina förhoppningar till Volition att föra sandlådegenren vidare, för det behövs. Genren har stått stilla under lång tid och något behöver göras innan alla tröttnar. Om de lyckas? Fan vet, för jag är inte ens säker på att de själva vet vad de håller på med. Men det ska bli spännande att följa, för även ett misslyckande kan bli intressant.

Crash and burn baby, crash and burn...Taggar: En hyllning till det dumma, Saints Row: The Third, bloggserie, Burt-Fucking-Reynolds!