Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Varning, den här artikeln innehåller milda spoilers för Spec Ops: The Line.



Hur många amerikaner har du dödat idag?

Jag befinner mig på främmande mark. Men allt känns väldigt bekant, för jag är en amerikansk soldat som rör mig genom sanden i ett land i den region som, på grund av nonchalant eurocentrism, brukar kallas mellanöstern. Eller för att översätta i speltermer: platser dit man åker för att skjuta terrorister med arabiskklingande namn.

Men något är väldigt annorlunda, för dit mina gevärskulor går står amerikanska soldater som mottagare.

2007 gav 2K Games den Berlinbaserade utvecklaren Yager en uppgift: gör en gruppbaserad militärskjutare i Dubai och kalla den för Spec Ops – resten är upp till er. De hade fått en låda som de skulle fylla med innehåll och de valde att försöka göra något annorlunda med den.

Spec Ops: The Line utspelar sig i ett sanddränkt Dubai och du skickas in som en soldat som ska ta reda på vad som hänt. På vägen genom stadens ruiner möter du landsmän som visar sig vara dina fiender. Eller?

”Vi ville få dig att tveka inför att skjuta. Vi ville få dig att tänka på vilka dessa människor är, hur lika dig de är, hur de, precis som du, bara försöker överleva” - Tarl Raney, producent för Spec Ops: The Line

Det finns en scen i Spec Ops som inte liknar något som tidigare gjorts i genren. Fast samtidigt är det precis vad den gör. Det är en dekonstruktion av den distanserade upplevelse som erbjuds i spel som Battlefield och Call of Duty. Där andra utvecklare väljer att titta bort och byta perspektiv ställer Yager i stället fram en spegel och låter dig möta din egen reflektion under hela förloppet. De använder välbekant spelmekanik – bara för att vända den på sin sida. Efter flera timmar av standardmässig action förvandlas Spec Ops till något annat.

”Vi ville att spelaren skulle fastna i situationen och kanske till och med hata oss för att vi tvingat dem att göra det. De skulle behöva besluta om de ville fortsätta spela efter det, eller om de blivit så förbannade att de lägger ner kontrollen och säger 'Nej, det här är för mycket för mig, jag är färdig med det här. Fuck this game!'” - Walt Williams, författare för Spec Ops: The Line

Den här sekvensen är spelets nyckelscen och går inte att undvika. Du är där du är och måste acceptera vad som sker. Det är ett påtvingat val, men också ett nödvändigt val. Yager spelar på dina känslor för att slå an en ton som är livsviktig för vad som sker efteråt.

”Det finns en aspekt av spelarens makt och kontroll som jag motsätter mig och det är att spelaren ska få göra precis vad hen vill och att världen ska anpassa sig efter spelarens önskningar. Så fungera det inte i den verkliga världen.” - Walt Williams

Yager tvingar dig ner i kaninhålet men hur du reagerar är ändå upp till dig. För nu finns det ingen återvändo längre. Även om jag själv anande vad som var på väg att ske slog det emot mig med en väldig styrka. Greppet om kontrollen blev svagare och lusten att fortsätta försvann. Jag funderade på allvar att sluta spela, men något fick mig samtidigt att fortsätta, för jag förstod nu att det nog var värt att ta sig vidare för att se vad som fanns i slutet av den mörka tunneln. Även om det inte såg ut att bli ljusare i andra änden.



Kommer du ens ihåg varför du kom hit?

Spec Ops: The Line hade en skakig utveckling. Yager grundades redan 1999 och innan studion för sex år sedan inledde det samarbete med 2K som skulle leda fram till Spec Ops hade de bara släppt ett ett enda spel: Yager – en anonym flygactiontitel som kom 2003. Företaget höll sig flytande med små sidoprojekt som inte direkt var spelrelaterade. 2007 började den fullskaliga produktionen av Spec Ops – deras första riktigt stora projekt – och det skulle gå igenom flera förändringar fram till spelets release.

2009 visades Spec Ops upp för första gången, men sen blev det snabbt tyst igen. Yager hade problem med att få ihop en historia som höll från början till slut.

”Det hade alltid samma karaktärer och samma grundtanke om vart du skulle, vad som drev dig dit, men de små detaljerna, meningen bakom dem, undertexten, vad allt pekade mot, det ändrades väldigt många gånger under den här resan.” - Walt Williams

Teamets kanske störst problem skulle dock visa sig vara att sälja in spelet till en publik. De var snabba att nämna inspiration från filmer som Apocalypse Now och böcker som Mörkrets hjärta men när spelet visades upp såg det mest ut som vilken modern militärskjutare som helst. Och Yager ville inte visa vad som gömdes sig längre in i spelet för de var rädda för att det skulle förta effekten från de mer dramatiska scenerna.

Känner du dig som en hjälte än?

Att spela Spec Ops känns väldigt bekant till en början. Spelets första fem kapitel – och även den demoversion som släpptes – sticker egentligen inte ut på något sätt och ger ingen bra bild av vad som väntar. Ett medvetet men i efterhand kanske inte helt lyckat val.

”När du försöker göra något som är annorlunda, rent narrativt, i en väletablerad genre så vill du få så många spelare som möjligt att testa, och inte göra något som är så främmande att de blir bortskrämda. Framför allt i början så agerar karaktärerna på ett förväntat sätt. Vi ville lura in spelaren i en familjär miljö med både kontroll, karaktärer och dramatiska anslag. För att sedan ändra, vrida om och knäcka allt det där.” - Walt Williams

Och det var precis vad Yager gjorde. De vred om och spräckte fasaden. Till och med laddningsskärmarna när du dör förändras ju längre in i vansinnet du kommer. Det som i början bestod av standardmässiga speltips byts med tiden ut till direkta hån. Spelet bli medvetet.

Spec Ops: The Line är inte en berättelse om en hjälte – tvärt om – det är en berättelse om hur långt människor är benägna att gå för att rättfärdiga sina egna handlingar – hur hemska de än är. Det är motsatsen till den matinéaction som vi är vana att bjudas på. Inte utan sina fläckar – det hade gärna fått gå ännu längre ifrån genrekonventioner – men intressant på ett sätt som få storbudgetspel i dag kommer i närheten av. Det finns ögonblick i Spec Ops som jag kommer bära med mig under en lång tid – jag har sen jag recenserade det fortfarande inte riktigt kunnat släppa det – och när spelet var över infann sig en känsla av lättnad. För att det var över.



Allt är ditt fel!

Än har Yagers krigsspel inte lyckats fånga in någon jättestor publik. Men oavsett hur historien om Spec Ops slutar så är jag övertygad om att det kommer lämna ifrån sig ett arv som vi alla kommer kunna dra fördelar av. Förhoppningsvis blir Spec Ops inte det spel som avskräcker andra att försöka förändra genren, utan uppmuntrar till det och visar att det faktiskt går att göra något annorlunda, och betydligt viktigare, med krigsscenarion än vad Modern Warfare kan erbjuda. Det finns många idéer som andra borde kunna ta upp och arbeta vidare med.

”Jag tror att det bästa sättet för att förbereda sig på det värsta scenariot är genom att baka in väldigt mycket blod, svett och kärlek i spelet som du gör, för det är vad folk kommer döma dig på.” - Timo Ullman, grundare av Yager Development

En vän sa till mig en gång att man bör skilja på krigsfilmer (The Thin Red Line, Apocalypse Now) och actionfilmer i krigsmiljö (Black Hawk Down, Saving Private Ryan). För första gången kan vi nu skönja en liknande splittring i spelvärlden. Spec Ops försöker inte vara Modern Warfare och det borde finnas plats för det alternativet. Spel som handlar om krig – inte om action. Som sätter handlingen i fokus.

Källor: Gamespot, Giant Bomb, Gamesindustry, Kill ScreenTaggar: Jag ber om ursäkt för den låga nivån på sista tiden, det känns som jag hittat tillbaka nu, förresten läser ni dom här? eller pratar jag med mig själv?, Spec Ops: The Line, krigsspel