Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Hur ofta har ni hört att spel är dumma? Troligtvis väldigt ofta, och det är inte så konstigt, det är ju sant. Att spel inte bedöms på samma nivå som film eller litteratur beror inte bara på fördomar från ett bakåtsträvande kulturetablissemang utan också på att spelbranschen allt för ofta är pinsamt omogen. Men dumt behöver inte vara lika med dåligt, när det görs på rätt sätt kan det vara alldeles underbart. Det är här en hyllning till det dumma, en serie där jag tänker lyfta spel som kanske inte väljs ut för att demonstrera den konstnärliga potentialen i mediet men som likväl lyckas väldigt väl på sitt egna lilla vis.

Den här gången: Need for Speed: Most Wanted



Need for Speed: Most Wanted är ett väldigt bra bilspel. Till och med ett av den långlivade seriens allra bästa. Det innehåller en stor öppen värld, snabba snygga bilar och mängder av adrenalinfyllda polisjakter. Ren spelglädje.

Just sättet som du flyr från polisen på, till tonerna av specialskriven musik av Paul Linford (Gone in 60 Seconds, Bad Boys 2), fick Most Wanted att sticka ut och göra det till ett av 2005 års bästa spel. Inte ens den halvrisiga körkänslan eller den hemska gummibandseffekten – inslag som alltid plågat serien – kunder förstöra nöjet i att forcera en vägspärr med en två ton tung Mercedes vars trimmade V8:a pressar hastigheten upp mot 300 km/h.

Men det är inte ovanstående innehåll som gör Most Wanted omöjligt att glömma. Nej, för det har vi filmsekvenserna att tacka.



För att kapitalisera på The Fast and the Furious stora succé 2001 och den allmänna streetracing-boomen hade EA gjort två Need for Speed-spel med undertiteln Underground. Most Wanted innebar ett steg bort från dem – och natt byttes mot dag – men samtidigt syntes inspirationen tydligare än någonsin. För nu plockades filmkamerorna fram för att berätta en historia på riktigt, Fast and the Furious-style.

Ett gäng billiga skådespelare med attraktiva men okända ansikten hyrdes in, scener filmades och integrerades sedan i spelet så att de smälte in med de datoranimerade bakgrunderna och ett fulsnyggt resultat följde.

Men det var inte tekniken som imponerade mest, utan det var alla dessa unga människor som försökte spela tuffa som kom att stjäla all uppmärksamhet. Need for Speed: Most Wanted är nämligen fantastisk ”camp” och den riktiga briljansen ligger i att det är helt omöjligt att avgöra om någon inblandad person ens är medveten om hur fånigt allt framstår. Och fånigast (läs bäst) av alla är Derek Hamilton som hjältens stora rival, Clerence ”Razor” Callahan.



Derek Hamilton har haft småroller i enskilda avsnitt av tv-serier som The Shield, Stargate och Supernatural. Avtryck så små att ytterst få, om någon, lär minnas hans ansikte. Men rollen som Razor Callahan har gjort honom odödlig, om än kanske inte av de rätta anledningarna.

Razor lurar till sig din bil (en fantastisk snygg BMW M3 GTR, men jag är rätt partisk i den frågan) och använder den för att bli stadens gatkung. Det är sedan din uppgift att försöka vinna tillbaka den, genom att i tur och ordning slå hela Razors gäng. Till din hjälp har du polisinfiltratören Mia som också vill sänka Razor och stoppa den illegala buskörningen (om handlingen faktiskt hade varit något att bry sig om hade det där räknats som en spoiler). Det är Oscarsmaterial rakt igenom.

Under spelet gång stöter du då och då på Razor, som gärna passar på att hånar dig med dräpande kommentarer som "She's mine now, and I'm gonna ride her like you never could" (han pratar alltså om bilen). Det är svårt att inte hålla sig för skratt. Men det är också svårt att inte gilla det, i alla fall om man som jag älskar amerikans skräpkultur och ostig B-action. Razor är helt enkelt en väldigt älskvärd bov efter som han inte går att ta på allvar. Hamiltons överspel blir charmigt.



Most Wanted var dock ett unikum. Inför de två uppföljarna, Carbon och Undercover, blev EA och utvecklarna Black Box plågsamt medvetna om filmsekvenserna popularitet, men saknade däremot förmågan för att kunna återskapa magin. Självmedveten camp är nämligen mycket svårare att göra och kräver betydligt större skicklighet än när det uppstår av en lycklig tillfällighet.

I november kommer ett nytt Most Wanted att släppas. Det ser väldigt lovande ut, men är gjort av Criterion och kommer inte innehålla några magiska filmsekvenser och ingen Razor Callahan. Det är fullt förståeligt men likväl inget annat ett ett enormt slöseri med möjligheter. Criterions Most Wanted kan säkert bli ett roligare spel, men jag kan aldrig tänka mig att jag om sju år kommer minnas det med samma värme som den version som har Razor.

Tidigare delar i den här serien:
Lococycle, Def Jam: Fight for NY, Saints Row: The ThirdTaggar: En hyllning till det dumma, Need for Speed: Most Wated, Razor Callahan, Derek Hamilton, camp, EA Black Box, Bus stop's that way champ