Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

KennyMan666

31 Registrerad: 16 mar 2005 11:30 Senaste besök: I dag 11:34 Online: Nej

Hisings Backa https://corruption.next-era.net/ KennyMan666

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Kennys spelår 2016 - Lucka 17

KennyMan66617 dec 2016 16:2264 visningarKommentera: 0 !

Blev lite försenat i dag, texten var inte helt klar och jag behövde kila ut en sväng. Men med bara en vecka kvar till julafton så finns här ingen rast eller ro!



Det var prositen som hittade lucka sjutton, på det förhöjda segmentet längst bak på sandkravlaren, på taket, precis ovanför den lilla sluttningen. Då kan vi öppna den.



En dude med svärd. Och hatten lite sådär tufft nerdragen över ögonen.

Lucka 17 - Dust: An Elysian Tail

Även känt som Hej, jag vill vara Vanillaware.

Inte för att det ska ses som en negativ kommentar, för sämre förebilder går det ju att ha - men om spelets skapare (för det är i princip en person) påstod att det inte varit en influens skulle jag inte tro honom.

Så för de som inte vet vad det betyder: Det är ett 2D-actionspel med (till synes, i alla fall) handmålad grafik som är väldigt fin. Det Vanillaware-spel som ligger närmast är Muramasa, och det finns en sak i Dust som verkar vara en direkt referens till tidigarenämnda, vilket bör understödja påståendet om att det har varit en influens.

Med det, dock, verkligen inte sagt att det här skulle röra sig om någon slags ripoff, eller så. Dust är sitt eget spel. Och Dust är bra, väldigt bra.

Så vi kanske skulle börja från början.

Tja, den egentliga början är när jag testade demot, och sedan köpte det på rea, och sen blev det inte av att jag spelade det innan det även blev gratis på Games with Gold, men ändå.

Spelet, i alla fall, börjar ju då med att titelkaraktären vaknar upp i en skogsglänta utan att veta vem han är eller varför, och han får snart sällskap av ett talande svärd vid namn Ahrah och en liten flygande filur vid namn Fidget. Den trion håller samman spelet igenom och även om Dust inte har någon aning om vem han är, vad han är eller vad han ska göra så visar det sig att han är en riktig hejare med svärdet och i en värld full av allsköns monster överallt är det rätt användbart. Så småningom börjar man få en del information om Dusts förflutna - fast sanningen är lite mer komplicerad än vad den först verkar...

Okej, så det är inte direkt den mest nyskapande story man tänka sig kan. Svärdsviftande hjälte med minnesförlust, två expositionsföljeslagare varav den ena också agerar gullig comic relief (vad blir det på svenska?) och så en konflikt mellan gott och ont som man blandas in i.

Men vet ni vad?

Det gör inget.

Även om man har sett storyn trettonhundrafemtioelva gånger tidigare så är Dust inget dussinspel. Det är snyggt, och det är bra. Röstskådespeleriet är i allmänhet av hög klass, och det finns mycket att göra.

I grunden handlar det om Metroidvania - nya förmågor låses upp som låter en nå och utforska nya platser, lite varvat med att vissa områden helt enkelt är låsta tills man klarat av någonting. Ibland är det helt enkelt nycklar som behövs för att låsa upp barriärer, men när det är det är det tydligt - inga glorifierade nycklar här, inte. När man fått nya förmågor kan man ofta gå tillbaka till gamla områden för att nå nya platser med nya skatter eller gömda arenor eller sådant. Så kan man sequence breaka lite genom det faktom att en luftattack man kan göra rör sig uppåt om det finns fiender ovanför en, och rätt använd kan man skjuta Dust upp i stratosfären och komma åt platser man vanligen skulle behöva klättra eller superhoppa eller något till.

Inte det är heller något nytt - men det gör inget heller. Metroidvania är ett sånt där löjligt solitt koncept som har en tendens att vara bra även när det är mediokert, men Dust är sannerligen inte mediokert.

Jag började i somras och klarade av det i början av november. Utforskade alla kartor helt, hittade alla föremål... och tydligen finns det ännu mer än 100% att fixa, men jag tror inte riktigt jag bryr mig om att göra det. Jag spelade på Hard, och i början var det lite väl, egentligen, stora fiender kunde lätt ha ihjäl Dust med ett slag, så det blev en del sånt tidigt. Turligt nog så sitter kontrollen som en smäck så att det går att ta sig igenom det, med dodges och hopp och slag och kombos och magi och det är faktiskt ett riktigt, riktigt bra stridssystem i allmänhet.

I något som är ett riktigt, riktigt bra spel i allmänhet.

Kan nog till och med drista mig till att säga att det är ett av de bästa jag spelat i år.Taggar: December, kalender, Dust

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.