Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

KennyMan666

31 Registrerad: 16 mar 2005 11:30 Senaste besök: I dag 11:34 Online: Nej

Hisings Backa https://corruption.next-era.net/ KennyMan666

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Kennys spelår 2016 - Lucka 19

KennyMan66619 dec 2016 15:3870 visningarKommentera: 0 !

Julveckan är här! Jag har numer inhandlat alla mina julklappar, ska slå in de sista i kväll. I morgon åker jag troligen till föräldrahemmet. Men luckor ska öppnas i vilket fall som helst!



I dag var det prositen som hittade den - längst till höger på den nedre längan plattformar, i en liten egen, ja, vad det nu är f'nåt. Och vad har vi bakom den?



Två som håller handen.

Lucka 19 - Undertale

Det ska sägas att jag hade en hel del åsikter om Undertale långt innan jag spelade det själv.

Mycket, förstås, på grund av fandomen. Den var och är en sådan där överdrivet jobbig fandom. Jag var övertygad om att spelet var överskattat och pretentiöst. Jag trodde att det säkerligen var ett helt okej spel, men inte det där överdrivet överfantastiska spel vissa ville ha det till. Så var det ju ett RPG med random encounters, och jag gillar inte random encounters.

Å andra sidan så hade jag också fått veta en del om stridssystemet, och det utan att gå in på hela den där biten om att döda eller inte döda. Är det något jag gillar i RPGn så är det bra stridssystem, och välgjorda sådana kan väga upp random encounters. Det jag spelade av Battle Network-serien var rätt bra exempel på det. Att Undertale sedan hade tydligt shmup-inspirerade strider var mer eller mindre hela anledningen till att jag tyckte att jag ville testa det alls - hade det varit standardiserade textkommando-RPG-strider hade jag troligen inte brytt mig alls.

Först sade jag att jag skulle vänta tills det dök upp i en Humble Bundle, för jag var rätt så övertygad om att det skulle ske så småningom. Sedan noterade jag att det var på rea på Humble Store när jag inhandlade bland annat Apotheon (som jag köpte för att det var på rea samtidigt som jag handlade något annat som var på rea, som var det jag faktiskt ville ha). Så jag tänkte vad fan och införskaffade det.

Sen tog det ett tag innan jag faktiskt började spela det, men det borde inte komma som någon överraskning.

Oavsett vad jag visste om det tidigare (hade fått så gott som alla viktiga karaktärer spoilade för mig genom fanart och grejor) så beslutade jag att första genomspelningen skulle jag bara ta som den kommer. De flesta bossarna tog jag av daga. Några saker som ville ta livet av mig lät jag leva trots allt. Sen, tja...

Sen tog det slut. Samma dag som jag började spela det så klarade jag av det, efter fyra timmar uppdelat på två eller tre spelsessioner.

Jag hade rätt i en del. Det visade sig dock inte vara sådär pretentiöst som jag hade fått intryck av. Det hade en viss charm, och stridssystemet var kul. Det var ett helt okej spel, men inte så fantastiskt att jag kan påstå att det inte var överskattat. Fiende-animationerna var ofta rätt bra och mer eller mindre all stridsmusik var väldigt bra - Spider Dance vill jag hävda är utan tvekan bästa låten på soundtracket.

Jag kände förstås också redan till de två speciella vägarna att ta genom spelet. Och eftersom det var så kort så beslutade jag mig för att köra igenom de två, också. Så redan dagen därpå påbörjade jag en pacifist-genomspelning.

Den tog lite längre tid. Inte överdrivet, spelades igenom under två dagar. Storyn blev ju bättre (och fick fler förklaringar). Och det kändes som ett bättre avslut. Striderna blev istället ett slags pussel. Att slutstriden mer eller mindre var en lång mellansekvens var lite tråkigt, dock, även om jag förstår vad poängen med den var.

Så allt som var kvar var ju då att idka massmord på underjorden.

Och fan, det var det överlägset tråkigaste sättet att spela på.

Random encounters blir ännu värre när man måste grinda för dem. Och att trycka upp sig mot en vägg (ska ni spela det här och köra på det sättet så är tipset att hålla in upp och ner samtidigt när man står mot en vägg som vetter norrut. Tydligen kan man ta och ta bort fokus från spelfönstret då för att det ska gå automagiskt, också) i evigheter för att göra slut på fiender i området är inte speciellt kul efter ett tag.

Än värre är att de flesta bossarna, tja... dör på en träff. Toriel, Papyrus, Muffet, Mettaton. En träff. Som gör tio gånger mer skada än vad de vanliga fienderna tar. Och då har Mettaton ändå fått en helt ny form för just den här rutten... men gör ingenting. Undyne fick man i alla fall slåss mot, i en förstärkt variant. Nästa boss som gör något alls kommer på slutet.

Och det är förvisso en boss som heter duga.

I shmupvärlden finns det något vi kallar för TLB - True Last Boss. En större och starkare slutboss, som man bara får spela mot om man uppfyller vissa kriterier. Några kända exempel är Hibachi, Evaccania Doom och Spiritual Larsa.

När jag först såg Omega Flowey i slutet av första genomspelningen så tyckte jag att han såg ut som en TLB, och betedde sig i vissa fall som en också. Men striden mot honom var rätt så väsensskild från hur strider i Undertale ter sig i allmänhet. Omega Flowey var en shmup-TLB, men inte mycket till Undertale-TLB.

Sans, däremot?

Sans är en Undertale-TLB.

Hans attacker är uppbyggda på samma sätt som spelets vanliga attacker, men uppskruvade. Efter ett tag börjar han till och med utnyttja interfacet för att "attackera", vilket är lite speciellt. Det är en rätt bra fight som tar ett tag att lära sig. Men det gick till sist.

Därefter, tja...

Vad som hände därefter tänker jag inte säga så mycket om. Men det var där det blev lite pretentiöst ändå. Men slut var det. Absolut helslut. Efter fyra dagars spelande som inbegrep att klara av det tre gånger.

Så, ja. Massmords-rutten består av en jävla trist grind i varje område, mot fiender som är i allmänhet töntigt enkla, och så en boss som ger en del utmaning halvvägs igenom och en boss som ger en jävla massa utmaning på slutet. Till saken hör ju då också att bossstriderna är de intressantaste striderna och det hade varit kul att se vad ordentliga strider mot de fyra ytterligare bossarna i uppgraderade versioner hade innefattat. En Papyrus-strid hade lätt kunnat ge en liten försmak av vad Sans skulle komma med senare (och, tja, en del av Sans attacker är redan uppdaterade versioner av några som Papyrus använder när man faktiskt får slåss mot honom).

Det finns väl någon poäng i det. Att det ska kännas dåligt att vara massmördare. Att det inte ska vara en rolig genomspelning. Men någonstans går en gräns för hur mycket gameplay man kan offra för att ge spelaren en slags story som ska komma som en käftsmäll, och massmords-rutten i Undertale går absolut till överdrift och det är för mycket som fattas.

Så om vi ska summera det här.

Den normala genomspelningen tyckte jag var ett helt okej RPG med roligt stridssystem och bra musik. Pacifist-genomspelningen berättade en mer komplett story och förklarade mer utan att offra något egentligt gameplay, eftersom bossstriderna innefattade att faktiskt spelas tills man kunde avsluta striden utan att döda, och höjde mitt intryck av spelet en del. Massmords-genomspelningen var tradig, hade rätt korthugget berättande med två bossstrider under tre timmar som enda behållning, och sänkte mitt intryck av spelet igen. Så som spel betraktat är jag tillbaka där jag var efter den första genomspelningen: Undertale är i genomsnitt ett helt okej RPG med roligt stridssystem och bra musik. Fast överskattat.

Så ni kommer aldrig se mig kalla Undertale för ett av världens bästa spel, och det är inte troligt att jag kommer ge det någon ytterligare genomspelning inom en överskådlig framtid. Har i och för sig inte testat Hard Mode än.

Men det var i alla fall värt att spela.

(och är det något jag önskar mig mer än något annat i en framtida uppdatering är det ett boss rush-läge, eller i alla fall boss practice. Det vore nåt.)Taggar: December, kalender, undertale

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.