Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

KennyMan666

31 Registrerad: 16 mar 2005 11:30 Senaste besök: I dag 11:34 Online: Nej

Hisings Backa https://corruption.next-era.net/ KennyMan666

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Kennys spelår 2016 - Lucka 24

KennyMan66624 dec 2016 12:5967 visningarKommentera: 0 !

Dopparedagen är här igen, och det är då det händer.
När varje liten Loading-vän får se på sin kalender.



Blott en lucka finns nu kvar, och var kan då den finnas?
När jag bad om sådant svar, en sak man måste minnas:

För att klara detta av, och julpoäng förnimma
så finns det ett extra krav: Det svaret måste rimma!

Det var ingen större pärs, hittar'n blev kungdavid!
Med en liten enkel vers, som här nu blir spridd:

"Luckan hägrar högt i skyn
långt över varje ökensand-dyn

I centrum av det stora blå
skymtar lucka tjugotvå (...plus två [cute])"

Det är ju förstås helt rätt, det var där den var!
Men det var väl ganska lätt, för det fanns ju blott en kvar.

Och nu när den hittats har, vi öppna den får göra.
Det som fanns bakom den var... jo, det ska ni får höra.



En drake flyger ovan där, en stor och vacker sådan.
Och så var vi alltså här, med det som fanns i lådan.

Lucka 24 - Odin Sphere Leifthrasir

Så var vi då slutligen här. Spelet som var anledningen att jag skaffade mig en PSVita. Spelet som jag direkt visste att jag behövde när jag för första gången fick höra talas om det.

Jag ska inleda med att erkänna att jag inte spelade det här innan december. Skiten tog nämligen längre tid på sig att levereras hem till mig än jag hade räknat med när jag beställde det i mitten av november. Men hade det inte kommit med i årets kalender hade jag fått tänka om rätt så radikalt. Så nu fick det bli så här.

Så var det ju också det att jag visste att det var på väg och skulle komma så pass och så har jag spelat det så mycket att det hade blivit konstigt om det inte blivit del av årets kalender. December brukar annars vara en månad där jag inte spelar mycket till nya grejer utan mest, tja, rundar av spelåret lite löst södär.

Mitt första Vanillaware-spel var Muramasa: The Demon Blade till Wii. Jag tror det var från någon här på Loading jag köpte det. Jag var inte helt på det klara med vilken typ av spel det var, men när jag började spela så tog det inte lång tid innan jag verkligen började digga det - och snyggt var det. Extremt snyggt. Inget annat spel har gjort mig lika glad att jag hade en komponentkabel till Wiiet mitt.

Så, för de som inte vet: Muramasa är ett sidoscrollande actionspel, kartan är lite Metroidvania-aktig men det skulle vara att ta i att kalla Muramasa ett Metroidvania, även om man kan gå tillbaka till tidigare områden. Man samlar inga föremål, utan det enda man får fatt på är nya svärd och ibland ges man möjligheten att förstöra barriärer som tidigare hindrade en från att komma till ett annat område. En jävla massa svärd finns det att hitta och smida, i alla fall. Två olika karaktärer med tre slut per karaktär - jag klarade av det med båda men det blev aldrig av att jag fixade mer än det första slutet vat med dem. Men bra grejer var det, och framförallt var det spelet genom vilket jag upptäckte Vanillaware.

De hade gjort några spel tidigare. Deras första var innan de egentligen var Vanillaware, på den tiden de fortfarande var en del av Atlus. Princess Crown till Saturn. Släpptes aldrig utanför Japan. Fick en PSP-remake som inte heller släpptes utanför Japan.

Så gjordes det sedermera ett spel som var lite av ett Princess Crown 2 och, vill jag minnas att jag läst, hade just den titeln som projektnamn (Muramasa var Princess Crown 3, då).

Odin Sphere till PlayStation 2.

Ett sidoscrollande actionspel som bygger hårt på story, baserat på Ringoperan. Fem spelbara karaktärer, var och en i sin egen "bok", som låses upp i sekvens. Först ut Gwendolyn, en valkyria, som får strida mot älvor och drakar och gastar och...

Och striderna är ju Odin Spheres svagaste bit. I korthet så fungerar det som så att man har en stamina-mätare, och vart slag drar lite stamina. Man kan göra kanske ett par tre standard-melee-kombos, sen måste men fylla på. Varje karaktär har ett fåtal saker denne kan göra.

Oftast blir det mest tradigt. Men i den tredje boken blir det ännu värre.

Man får då spela som Mercedes, en älva med ett armborst. Istället för stamina har hon ammunition. Man kan bara skjuta ett visst antal skott innan man måste ladda om, vilket man bara kan göra om man står på marken (Mercedes kan givetvis flyga). Står man still på marken när man har slut på ammo så laddar hon om automatiskt, vilket sker genom en animation som inte är jättesnabb och som inte går att avbryta.

Mercedes är rena katastrofen. Det var när jag spelade med henne jag för första gången tvingades skruva ned svårighetsgraden till Easy - rätt säker att jag spelade det mesta av spelet på Normal.

Jag klarade heller aldrig av Odin Sphere. Efter de fem karaktärernas egna böcker dyker en sjätte bok upp som innehåller slutbossarna, vari man får välja vilken karaktär som ska ta sig an vilken boss. Jag lyckades spöa en av dem med den karaktär jag levlat mest, men jag hade inget intresse av att gå tillbaka och grinda med resten för att få nog med HP. Så jag lade ner det så nära slutet.

När Odin Sphere är som allra, allra bäst, då är det ett bättre spel än Muramasa. Men det har också många dalar där det blir sämre och/eller mer frustrerande än Muramasa, vilket har lett till att jag alltid sagt att jag håller Muramasa som Vanllawares bästa spel.

Vanillaware gjorde en remake av Muramasa till PSVita, Muramasa Rebirth. Det, i sig, var ingen anledning att jag ville ha en Vita, bättre översättning och DLC-karaktärer till trots. Wii-Muramasa var ett bra spel som det var, liksom.

Men så utannonserades en remake av Odin Sphere till PS3, PS4 och PSVita. En remake som i trailers såg ut att fixa de problem som Odin Sphere hade. Jag ville ha det. Jag behövde det.

Jag hade ingen PS3. Eller PS4. Eller PSVita.

Det tog inte speciellt lång tid för mig att komma fram till att den av de tre jag helst ville ha var just en Vita. Fyra av fem anledningar till det var Vanillaware-spel.

Som tidigare nämnt var det inte förrän i november jag fick fatt på Vitan, och Leifthrasir kom inte hem till mig förrän den andre december. Men då.

Då började ett rätt så intensivt spelande.

Det var tillbaka till Gwendolyn och det tog inte så lång tid innan förbättringarna gjorde sig uppenbara.

Stamina-mätaren var förpassad till de historiska arkiven och i dess ställe står istället att finna en kraftmätare, som används till att använda vissa specialförmågor.

För nu finns det sådana också.

De låses upp genom att man hittar så kallade Phozon-prismor, och kommer i två varianter: Passiva och aktiva, och de aktiva kommer i två varianter: De som använder kraftmätaren och de som använder PP, vilket jag antar står för Phozon-poäng, men vet inte helt säkert. De går att binda till kortkommandon, och om de fyra kortkommandon som erbjuds inte räcker kan man binda nya, och vissa kommandon funkar bara när man är på marken och vissa i luften, så man kan ha samma kortkommando för två olika saker beroende på karaktärsposition. Så finns det de passiva förmågorna som man själv väljer vilka man vill låsa upp genom levelup-poäng, som man får en per level.

Det är rätt så guldigt och gör striderna till något som de aldrig någonsin kunde bli i PS2-originalet. Där gick det sannerligen inte att gå in i en bana, påbörja en kombo med en attack som skickar en eller flera fiender upp i luften, hoppa upp efter den och sedan avsluta banan i samma kombo utan att vidröra marken en endaste gång.

Men det går i Leifthrasir.

Eldprovet visste jag redan från början skulle bli tredje boken och Mercedes. Det var lite knackigt i början, men jag greppade snart hur hon skulle spelas. Ammunitionsmätaren var nu kraftmätaren, och jag vill påstå att den räckte längre än hennes ammunition i originalet. Det där med att ladda om finns fortfarande där och drar upp kraftmätaren till 100% på en gång, men som med alla karaktärer regenereras kraft så länge man är på marken och viktigast av allt så går nu omladdningsanimationen att avbryta. Tillsammans med specialförmågor och specialattacker så är Mercedes inte helt värdelös längre.

Områdena har gjorts om och utökats, även om flera karaktärer besöker samma huvudområden och många bossar återkommer både två och tre gånger så har varje område gjorts lite unikt för var karaktär, och "mellanområden" mellan stridsbanorna har lagts till. Alkemisystemet har förenklats, man får tillgång till Pooka-köket långt tidigare och det finns numer i två varianter också, och inventory-systemet är förbannat mycket bättre.

Jag kan min själ inte komma på en enda frustrationskälla i original-Odin Sphere som Leifthrasir inte förbättrar.

Klar är jag inte, i skrivande stund är jag typ halvvägs igenom den fjärde boken. Hade tänkt spela mer över julledigheten, men det har inte blivit av än (så var transporten i ryggsäcken inte det perfektaste för Vitan, visade det sig... blev några små, små märken på skärmen trots fyra lager skydd (har inte investerat i ett riktigt case till den än), men de går inte att se när Vitan är på, och när den är av går det bara i väldigt specifik vinkel i väldigt specifikt ljus när och med bara ett tunt lager genomskinlig plast framför blev de omöjliga att se även på det viset, så med ett för ändamålet designat skärmskydd på kommer den i princip vara i perfekt skick igen. Får mest skylla mig själv att jag inte redan fixat ett skärmskydd eller case, men hade lite kasst med pengar...).

Och den här gången ska jag väl fanimig klara av den sjätte boken också.

Tror till och med att jag vill gå tillbaka och grinda upp karaktärerna lite mer, nu när det inte är skitfrustrerande att göra det längre.

Odin Sphere Leifthrasir skulle kunna vara Vanillawares bästa spel.

Men jag väntar med att säga något definitivt tills jag spelat Muramasa Rebirth.

De andra Vanillaware-spelen till Vita, var det ja - ett av dem är inte ens ute än och de andra två var inte lika viktiga. Men de kommer. Minst ett av dem är väl rätt så garanterat att komma med i 2017 års kalender. Men Muramasa Rebirth i sig tror jag inte är nog för att få en egen lucka, för vad jag förstått är det inte i närheten lika omgjort som Leifthrasir.

Men det är väl rätt troligt att jag nämner det på någon kant, i alla fall.

(Så kan jag sitta här och hoppas att Vanillaware ska utannonsera en remake av Princess Crown till Vita också. Det vore nåt.)

Så vi ses då.

...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...

...näh, vi ses i morgon, för som vanligt blir det bonusluckor också. Vilket innebär att jakten på julpoäng inte riktigt är över än.



Så häng kvar.Taggar: December, kalender, odin sphere leifthrasir

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.