Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

"Den något sega kontrollen och bristen på sparpunkter är egentligen de enda bristerna i Luigi's Mansion 2, som överlag är ett oerhört välgjort plattformsspel."
Level7.nu

"Det är synd - hade Luigi's Mansion haft fängslande strider och ett utvecklat uppgraderingssystem för vapenarsenalet (ja, det står så) hade spelet varit en nästan perfekt avvägning mellan plattformsmys och action."
Level (nummer 84)

Vänta här nu. Har jag tappat förståndet något alldeles kapitalt eller vad är det jag har missat?

Det finns en märklig trend som tycks upprepa sig varje gång en konsolgeneration lider mot sitt slut. Eller för den delen när en maskin är tekniskt underlägsen sina konkurrenter (Wii, exempelvis). Att spel oavsett hur mycket de pressar konsolernas inre aldrig tycks ha bra grafik nog enligt många.

Att kraven ökar under en generations gång och med tiden i största allmänhet är förstås bara naturligt, tekniken hinner ju åldras och åkas om allt mer av det ständigt framåtmarscherande PC-formatet. Men det är inte just där som skon klämmer för min del och är anledningen till denna blogg, utan det är det där med att folk upphör att bedöma grafik på ett förnuftigt sätt.

Exempel finns i drivor. Man kan läsa saker som ”Helt otroligt för att vara Wii” samtidigt som det delas ut en sjua i grafikbetyg, bärbara spel kan klassas som de snyggaste till formatet men ändå få flera betygspinnar mindre än maxbetyget. Det är inte helt sällsynt att man till och med ser negativa utläggningar om det visuella, trots att man mellan raderna samtidigt kan utläsa att det med formatets mått mätt inte kunde varit bättre. Folk upphör tydligen att kunna bli imponerande bara för att det finns snyggare grafik någon annanstans.

Ett otroligt konstigt sätt att förhålla sig till grafik på, naturligtvis. Och det känns redan såhär på förhand som att Grand Theft Auto V har goda "chanser" att falla offer för detta fenomen. Ett spel som mest troligt kommer kännas osannolikt detaljerat och polerat sett till dess enorma yta – och i allra högsta grad vara en teknisk landvinning – men i somligas ögon ändå inte vara gott nog. Är GTA V alldeles makalöst snyggt för ett öppet spel till PlayStation 3 och Xbox 360 spelar det ju liksom ingen roll ifall Watch Dogs mejar sönder det likt en bulldozer någon månad senare. Det är lika imponerande för det.

Det är dags att spelrecensenter börjar leva i nuet, börjar bedöma grafik rättvist efter förutsättningarna och inte sneglar för mycket på gräset på den andra sidan.

(klicka för större bild)

Såhär i efterdyningarna av E3 förekommer det extra mycket gnäll om att spelutbudet blir alltmer likriktat.

Jag förstår inte vad folk menar? Det kommer ju spel där man får skjuta ihjäl fiender på stränder, spel där man får skjuta ihjäl fiender i arabländer, spel där man får skjuta ihjäl fiender i rymdbaser... Listan kan göras lång. Ja; faktum är att det till och med finns ett spel där man får skjuta ihjäl fiender som ser tecknade ut. I vissa av spelen ser man hela karaktären och inte bara vapnet, dessutom.
Kort sagt: kreativiteten tycks fullständigt bubbla över just nu. Så sluta gnäll och passa på att njuta av tillfället istället!

Vita klarar inte av att rita upp fullt så flådig grafik som PlayStation 3 och Xbox 360, men att den ligger och flåser dem i nacken går inte att förneka. Glappet är inte alls stort; faktum är att det måste vara det minsta mellan ett portabelt format och dess stationära kollegor någonsin. Visst, när PSP släpptes fanns inte PlayStation 3 och skillnaden mellan dess snyggaste spel och PlayStation 2 var kanske inte milsvid – men mellanrummet har definitivt minskat ytterligare den här generationen. Jag har redan upplevt grafik på Vita som ligger snubblande nära PlayStation 3-nivå (kanske inte de allra snyggaste PS3-spelen men ni fattar).

Fetingnajs, tänker nog de flesta. Och absolut, visst är det kanontrevligt att bära med sig så avancerade små spel i fickan. Problemet är bara att spelen därmed rimligen bör kräva ungefär samma resurser som en PlayStation 3-produktion skulle göra. Det känns som detta skulle kunna skapa en ganska knepig situation på sikt. Jag menar, det är kanske svårt för en utgivare att rättfärdiga ett exklusivt Vita-spel som ändå kostar dem ungefär lika mycket som ett PlayStation 3 och Xbox 360-spel – som alltså då istället kunnat släppas simultant till båda HD-konsolerna, och således få åtkomst en enormt mycket större kundkrets.

Då kanske det känns enklare att helt enkelt släppa sitt spel till alla tre format istället. Och det är just det som är problemet. Om många utgivare framöver skulle välja att bara göra en portabel, i övrigt identisk, Vita-version av alla sina releaser skulle maskinens spelbibliotek bli extremt likartat och tråkigt. Dessutom skulle det antagligen bli svårt för de allra flesta att se något gott skäl till att äga en Vita. Möjligen kanske de som inte äger någon PlayStation 3 eller Xbox 360 överhuvudtaget, och således kan köpa sig en Vita att ha som huvudplattform. Men i sådana fall skulle det typ krävas att verkligen ALLA multiformatsspel verkligen släpptes dit också.

Samma problematik går väl applicera på Sony själva med för den delen – exklusiva spel kommer ju behövas men hur avgör man vad som ska släppas till PlayStation 3 respektive Vita? ”Genuint unika spel som drar nytta av de exklusiva egenskaper Vita faktiskt besitter” vore det logiska svaret, men än så länge har inte Sony indikerat att man tänker i de banorna. Snarare har man ju på något sätt motarbetat dess möjligheter genom att hittills bara släppa jättetraditionella nerbantningar av stationära spelkoncept.

Det ska med detta i åtanke bli spännande hur framtiden ser ut för Vita och dess spelutbud. Jag hoppas naturligtvis att Sony och alla andra i branschen lyckas göra Vita till en stark och i något avseende utmärkande plattform i konkurrensen, men efter de första stapplande månaderna är det svårt att se ljuset bortom orosmolnen.