Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

tobbAddol

29 Registrerad: 17 mar 2005 18:05 Senaste besök: I dag 14:50 Online: Nej

Mölndal tobbAddol

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Loadingkalendern 2017 - Lucka 16

tobbAddol 16 dec 2017 00:05261 visningarKommentera: 3 !

En liten julsaga...



God jul Loading. :)Taggar: kalender, lucka, 16, jultomten

Loadingkalendern 2016 - Lucka 19

tobbAddol 19 dec 2016 22:12323 visningarKommentera: 3 !



Vid jul varje år i Hyrules kungarike firas en mycket uråldrig högtid, där en ung man ikläds den traditionella Juldräkten. Detta sker till minne av Julens Hjälte som en gång i tiden fördrev den onda Vinterdemonen som försökte skapa en evig vinter i landet. Genom att denne unge man iklär sig dräkten och dansar en speciell dans, tänkt att representera hjälten och demonens sammandrabbning, så tror man att man hindrar demonen från att åter samla sina krafter. Men ingen vet säkert om dessa åtgärder är tillräckliga...

God jul, Loading :)Taggar: Jul, kalender, lucka, 19, Link, Hyrule, Zelda

Loadingkalendern Lucka 19: Sagan om Juldraken

tobbAddol 19 dec 2015 11:16455 visningarKommentera: 0 !

Det här blev rätt mycket text, så får hoppas folk orkar läsa. :)

---

För länge sedan, långt upp i det kalla norr, låg det en by vid namn Vaelor i en snötäckt dal. Det var en fridfull liten by som egentligen inte var särskilt märkvärdig. Men en sak gjorde byn lite mer speciell än andra byar. För i en grotta nära byn bodde det en drake.

Det var dock ingen ondskefull drake. Tvärtom kom byborna och draken väldigt bra överens. Byborna brukade dela med sig av fisken de fångat under året till draken och I utbyte skänkte draken sitt beskydd.

Draken brukade göra långa flygturer världen över, och när han kom tillbaka till dalen hade han alltid skatter av guld med sig. En gång vid jul varje år besökte draken byn och delade ut dessa som gåvor till byborna för att visa på sin välvilja. På grund av detta kom draken att kallas för Juldraken.

En person i byn, en ung man vid namn Nikola, var särskilt god vän med draken. Han var känd som en duktig historieberättare och även kunnig inom läkandets konst. Han brukade hälsa på draken i hans grotta och underhålla honom med spännande berättelser.

Just en sådan kväll då Nikola satt och berättade en av sina sagor för draken, kom en budbärare från byn inrusande i drakens håla. Nikola kände genast igen Jarl, som var i hans ålder och som han umgåtts med mycket under sin uppväxt. Förfärad berättade Jarl att en grupp svartalver hade setts marschera rakt emot byn. De hade troligtvis hört talas om byns rikedomar och ville ha dem för egen del.

Draken reste sig genast upp och bredde ut sina läderlika vingar. “Då är det bäst att jag kommer till undsättning,” konstaterade han. “Hoppa upp på min rygg så ni kan komma med.” Nikola och Jars gjorde som de blivit tillsagda. Med några väldiga språng flög draken ut ur grottan och susade sedan iväg genom luften mot byn.

Det tog inte lång tid för draken att nå fram till byn. De kunde se husen långt nedanför, och en skara mörka varelser rörde sig i hastig takt mot dem. Det skulle inte dröja länge innan svartalverna var framme.

“Det kan hetta till en aning,” anmärkte draken och drog ett djupt andetag. Värmen träffade Nikola i ansiktet som ett slag och han blundade instinktivt. När han slog upp sina ögon såg han hur lågor strömmade ur drakens mun och spelade över marken där svartalverna befann sig. Panikslagna skrik kunde höras där nerifrån, och hopen av Svartalver tycktes skingra sig. När de såg draken som cirkulerade i luften ovanför dem började de fly.

“Hah!” utbrast draken. “Det där kommer nog lära dem en läxa eller två.”

Nikola skrattade till av lättnad. Men vad var det han såg i sin ögonvrå? En av svartalverna nere på marken tycktes inte ha sprungit sin kos. Han stod stilla och höll nånting i händerna, nästan som en… “Åh nej!“ utbrast Nikola. “Se upp!”

Men det var försent. Svartalven lät pilen flyga från bågsträngen. Den susade genom luften och med ett obehagligt kras satte den sig mitt i drakens bröst. Draken gav upp ett vrål och verkade tappa flygförmågan. Vinden ven omkring dem medan de störtade mot marken. Nikola höll fast i drakens fjäll och bankade på dess rygg. “Vakna!” ropade han. “Annars är det ute med oss!”

Till slut tycktes draken komma till medvetandet igen. Med ett ivrigt flaxande försökte den återfå balansen. I tumultet kastades Nikola och Jars av från dess rygg, och de slog båda ned i en snödriva på en kulle nedanför.

Nikola låg på rygg och såg hur Draken kämpade och till slut lyckades få fäste i luften igen. Med några ansträngda vingslag tog den sig uppåt. Draken tycktes med nöd och näppe kunna hålla sig i luften, men kämpade sig bort tillbaks mot sin håla.

De hade landat en bit bort ifrån området där svartalvernas frammarsch hade pågått. Nu kunde de se hur svartalverna återfick sitt mod efter att draken försvunnit, och återupptog sin marsch mot byn.

“Jag måste springa tillbaka till byn och varna om vad som hänt,” sade Jars. “Kanske kan vi själva mota bort svartalvernas hord nu när Juldraken sårat dem.”

“Det låter som en bra idé,” kommenterade Nikola. “Jag tänker springa tillbaka till drakens håla och se hur det är fatt med honom. Kanske kan jag hjälpa honom på något vis.”

Det lät bra, tyckte Jars. Så han gav sig av i riktning mot byn, och Nikola skyndade sig bort mot drakens berg. Nikola var väl bekant med den klippiga branta vägen som ledde upp till drakens grotta, och var snart där igen. Väl därinne såg han den väldiga besten ligga på marken, halvt utslagen, i en pöl av sitt eget blod.

Nikola tog fram bandage och salvor, som han alltid bar med sig, och började vira bandagen om och applicera salvorna på drakens sår. Draken stönade och blickade med ett öga stort som ett tefat mot pojken.

“Det är lönlöst, min vän,” sade han med en djup, raspig stämma. “Min tid är kommen.”

“Nonsens,” sade pojken, som trots att all hans medicinska kunskap sade honom något annat, vägrade tro att hans vän var döende. “Du kommer bli bra. Låt mig bara vårda dina sår.”

“Pilen träffade mig i hjärtat. Det är något som inte ens en drake kan överleva.”

Nikola började protestera, men draken avbröt honom.

“Lyssna på mig, jag har inte mycket tid på mig, och jag vill säga dig nåt viktigt. Om jag är borta dröjer det inte länge innan svartalverna, eller någon annan, gör ett nytt försök att anfalla byn. Byn behöver en beskyddare.”

“Men vem, om inte du, skulle kunna skydda oss?”

“Du har alltid varit en god vän, och du är en människa med ett gott hjärta. Jag vill att du blir byns nya beskyddare.”

“Jag? Men jag är bara en vanlig människa. Det finns ingen chans att jag kan ersätta dig!”

“Du kan om jag ger dig min kraft. På så vis kommer byn förbli säker. Accepterar du min gåva?”

Efter en stunds tystnad nickade pojken motvilligt. “Jag antar att jag inte har något val.”

“Bra,” sade draken. “Var beredd, det här kan kännas en aning överrumplande.” Efter att den uttalat dessa ord öppnade den sin mun. Ut därifrån ifrån strömmade ett ljus som nästan tycktes flytande, och letade sig in i pojkens egen mun. En hetta spridde sig genom hans kropp. Den växte i styrka tills den var så stark att han förlorade medvetandet.

När han vaknade upp igen hade hettan försvunnit. Istället kände han nån sorts kraft, som han inte riktigt kunde beskriva känslan av, pulsera genom hans ådror. Framför honom där Juldraken hade legat fanns nu bara ett väldigt reptilskelett, som om allt annat som tillhörde drakens varelse hade lämnat skelettet och förflyttat sig nån annanstans. Nikola föll på knä och sörjde vid sin bortgångna väns sida. Han viskade ett farväl, reste sig sedan upp och gick ut ur grottan.

Kanske var han distraherad av sorg. För på vägen ned för bergssluttningen slant han med foten och tappade greppet med händerna. Störtande mot vad han trodde skulle vara en säker död kom han på sig själv med att tänka att det hade varit bättre om han haft drakens vingar. Nästan med ett ryck stannade han upp mitt i luften. Först kände han sig förvirrad, och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Men så småningom märkte han att han genom ren tankekraft kunde förflytta sig genom luften. Detta måste vara en av de krafter han ärvt av draken. Med denna nya kunskap sköt han högt upp i skyn och susade mot byn.

När han väl nåt fram såg han att svartalverna var mitt inne i byn. De kortväxta, spetsörade varelerna var i full kamp med byborna som hade beväpnat sig med diverse tillhyggen. Men bybornas improviserade vapen, fiskespjut och rensknivar och vad annat de kunnat hitta i stundens hetta, var ingen match för svartalvernas krokiga svärd eller spjut. Det var tydligt vilka som skulle vinna om inget skedde snart. Kanske kunde drakens krafter hjälpa honom även här, tänkte Nikola, även om han inte riktigt visste hur.

En aning klumpigt, ovan vid sin nya flygförmåga, landade han mitt i hopen av stridande människor och alver. Runtomkring honom verkade de flesta så upptagna av att kämpa för sina liv att ingen ens verkade ha märkt att en pojke just anlänt från skyarna. Nånstans måste det finnas ett vapen han kunde använda, tänkte han medan han spanade omkring sig. Ett spjut låg på marken en bit bort. En svartalv måste ha tappat det tidigare. Med några skutt framåt tog han upp spjutet och såg sig om efter en måltavla. En svartalv stod några meter bort ifrån honom, och när Nikola fick syn på honom möttes deras blickar. Svartalven var kortväxt och spetsörad. Den spände sina gult lysande ögon i Nikola och öppnade den breda munnen för att avslöja två rader med vassa tänder. Med ett vrål rusade Nikola till attack. Men svartalven var uppenbarligen bättre tränad i stridskonst än vad Nikola var. Nästan på ett nonchalant vis använde han sitt korta krokiga svärd för att slå Nikolas spjut åt sidan. Med svärdet i högsta hugg kastade svartalven sig sedan mot Nikola. Nikola släppte taget om spjutet och slängde upp händerna framför ansiktet. Med ögonen hårt sammanpressade väntade han på att slutet skulle komma. Det var ju just en snygg räddning han hade varit. Knappast värdig de krafter draken skänkt honom. Om han bara vetat hur han skulle använda dem bättre.

En hetta slog emot honom och ett högljutt sprakande ljöd i hans öron. Runtomkring honom tycktes oväsendet från striden plötsligt dämpas.

“Draken!” hörde han någon ropa med en svartalvs gälla stämma. “Draken är tillbaka. Fly!”

När slutet Nikola väntat på aldrig kom öppnade han förvirrat ögonen igen. Vid hans fötter låg nu svartalven som just kastat sig över honom - förkolnad. Marken, husväggarna, och taken framför honom var svedda av eld. Här och var dansade små flammor. Han såg förvånat ned på sina sina händer, som tycktes pulsera med en inre värme.

Runtomkring honom flydde svartalverna. Byborna följde dem förvirrat med blicken, osäkra på vad som hade hänt. Ingen hade ju sett draken. Men när de insåg att svartalverna verkligen var på flykt började de jubla.

Som med flygandet tycktes ren vilja var allt som krävdes för att frammana elden. Nikola höll ut sina händer framför sig och lät eldkvastar dansa över svartalvernas huvuden. Förhoppningsvis skulle detta skrämma dem tillräckligt för att de inte skulle få för sig att komma tillbaka ännu en gång.

Efter att striden var över började man gå omkring och ta vara på alla sårade. Många var svårt skadade, och ett fåtal hade mist livet. Så småningom samlades en folkhop runt Nikola, för ordet hade spritts om att det var han som burit ansvaret för flammorna som skrämt iväg svartalverna. Självklart var de alla nöjda över att hotet från svartalverna hade avvisats, men de var också misstänksamma mot sättet det gått till på.

Vissa föreslog att Nikola skulle ha dödat draken och stulit hans krafter, men de tystades snabbt ned av andra, som höll vid att Nikola aldrig skulle kunna göra något ont mot sin goda vän. Jars, som också var närvarande, kunde själv vittna om vad som hade skett, och kom till Nikolas försvar. Till slut verkade de flesta ha accepterat Nikolas förklaring.

Borgmästaren, som också varit en del av folkhopen, trädde fram. Med handen upplyft sade han med hög stämma, “då, eftersom du tycks ha ärvt hans krafter, utnämner jag dig härmed till den nya Juldraken, och tilldelar dig den status och de privilegier som draken hållit. Glöm nu bara inte bort att du fortfarande är en av oss vanliga Vaelor-bor också,” tillade han på slutet.

Sedan klev Moris, borgmästarens fru, fram. “Nu när vi är överens om det,” sade hon, ”så har du också vissa skyldigheter som byns beskyddare. Vad skall vi till exempel göra för att en sådan här tragedi inte skall inträffa igen? Svartalverna kanske blev bortskrämda den här gången. Men tänk om de kommer tillbaka?”

“Vi får hoppas att det inte händer...” sade Nikola, osäker på vad han skulle kunna göra för att förhindra det. “Jag tror de blev redigt rädda för elden.”

“Men om det händer, vad gör vi då?” svarade kvinnan. “Är det inte bättre att vi slår till först, innan de kommer tillbaka? Med dina krafter skulle du kunna ge dig av till deras hålor och utrota dem en gång för alla.”

Nog skulle det antagligen vara möjligt att göra slut på svartalverna med krafterna han just erhållit, tänkte Nikola. Men tanken på att genomföra det fick honom att må illa. Svartalverna var hemska varelser som särskilt denna dag gjort mycket ont, men att bara döda dem på det viset, det kändes alldeles fel. Hade verkligen Juldraken velat att han skulle använda hans krafter på det viset?

“Ge mig lite tid,” svarade han, “så skall jag nog kunna komma på en bättre idé.”

“Ja, det är ju ditt ansvar att klura ut det,” konstaterade Moris. “Men låt det gå undan, vi vet inte när de kan slå till igen.”

Ett par dagar senare hade Nikola gjort upp sin plan. Han lämnade byn och gav sig av mot svartalvernas tillhåll. Deras hålor låg vad som vanligtvis hade varit ett par dagars vandring ifrån byn, men när man färdades genom luften gick det mycket snabbare.

Han fann ingången som vaktades av två, med deras mått mätt, storvuxna svartalver. De riktade sina spjut mot honom, och ropade åt honom att hålla sig borta. Men så fort han gett dem en demonstration av sina krafter blev de genast mer medgörliga. Han bad dem att föra honom svartalvernas konung och det gick de med på.

De ledde honom genom ett virrvarr av stengångar tills de slutligen nådde fram till tronsalen. Kungen blev genast ilsken när han såg Nikola komma inträdande med de två portvakterna i eftertåg. Det glesa grå skägget på kungens haka skakade när han skällde ut vakterna för att de släppt en människa in i tronsalen. De skulle naturligt vis ha stuckit ned honom på fläcken när han dykt upp. Men Nikola förklarade vad som hade hänt och demonstrerade återigen sina förmågor så att det inte skulle finnas något tvivel om att han talade sanning. Han berättade att han kommit för att förhandla, vilket kungen, efter viss ytterligare övertalning, till slut motvilligt gick med på.

De diskuterade i många timmar, innan de slutligen kom fram till en överenskommelse som gjorde de båda nöjda. Svartalverna, visade det sig, hade ont om mat efter en särskilt hård vinter, och det var en av anledningarna till att de försökt anfalla Vaelor. Så överenskommelsen var att byborna skulle dela med sig av en del av sin fiskefångst, den de tidigare skänkt till Juldraken. Svartalverna skulle i sin tur ge dem en andel av sitt guldsmide, något de var berömt skickliga på. På så vis skulle de kunna leva i samlevnad utan att nån ville anfalla den andra. En handskakning bekräftade överenskommelsen. När Nikola lämnade svartalvernas håla kände han sig belåten med vad han åstadkommit.

Den julen, iklädd röda och vita kläder, till ära av den skimrande röda drakens minne, uppträdde Nikola framför byns invånare. Han delade ut gåvor i guld, smidda av svartalvernas smeder, precis som juldraken hade gjort alla år innan dess. I utbyte gav byborna honom en liten bit av sin fiskeskörd. Den skulle Nikola sedan bära med sig och lämna hos svartalverna.

Efteråt bjöds det upp till en stor fest, så som också var sed, och man ägnade festen åt att ytterligare hedra den forna Juldrakens minne. Samtidigt firade man också att en ny Juldrake hade uppstått.

“Juldraken är död! Länge leve juldraken!” ropade man gång på gång.

Juldraken förblev byns beskyddare i åren som kom därefter, och man fortsatte att byta gåvor varje jul. Traditionen har fortsatt ända till idag, även om vissa detaljer har förändrats. Nikola delar fortfarande ut gåvor, för en annan av drakens krafter som han ärvde var att kunna leva i århundraden. Och ifall du inte visste det, så är ordet för drake på Vaelor-bornas språk ‘tomte’.Taggar: kalender, Saga, drake, Jul

Kvinnor i nöd - Den förbrukningsbara mannens perspektiv

tobbAddol 5 sep 2013 16:21976 visningarKommentera: 5 !

Detta är tänkt som lite av ett svar på Anita Sarkeesians "Damsel In Distress"-videos. Det är inget försök att "motbevisa" vad hon säger. Jag tror helt enkelt inte att det finns något att motbevisa, och att försöka göra det är bara att sträcka sig efter halmstrån. Det är snarare ett försök att ge ett annat perspektiv på de ämnen hon tar upp.

Jag väljer att främst utgå från spelen Zelda: Ocarina of Time och Super Mario. Dels för att Mario och Zelda är populära exempel för Sarkeesian att ta upp, och dels för att det är två spel som jag är så pass bekant med att jag känner att jag kan göra en rättvis analys av dem. Dessa spel är också väldigt tydliga exempel på den här typen av hjältemyt.

Jag vill börja med att ta en närmare titt på hur utbredd "rädda prinsessan"-konceptet faktiskt är i dessa spel. Vi skulle till exempel kunna räkna hur många män, respektive kvinnor, som behöver räddas under spelets gång i Ocarina of Time.

Den första karaktär som man specifikt måste rädda är prinsessan Ruto. Där har vi en kvinna. Därefter dröjer det ett tag innan man kommer till eldtemplet. Där hittar man manliga Gorons som blivit kidnappade av draken Volvagia och måste befrias. Av vad jag kan räkna är de runt nio stycken. I slutet måste man även befria Goronhövdinen Darunia. Så tio. Senare, när man är på väg mot ökentemplet, så måste man befria ett gäng manliga snickare. De är fyra stycken, så nu är vi uppe i 14. När man besöker Kakariko Village hittar man ett hus som kallas för House of Skulltula. Invånarna i huset består av män som fått en förbannelse på sig och förvandlats till hiskeliga spindlar. Genom att samla "golden skulltulas" kan man befria dessa män från sin förbannelse. De består av en far och fyra söner. Så nu är vi uppe i 19 stycken män. 19 stycken "objekt".

Vilka kvinnor är det man räddar då? Jo, det är Ruto, Naboru, Impa och Zelda. Fyra stycken. Värt att notera är att alla dessa kvinnor har en markant större inverkan på berättelsen än vad någon av männen man räddar har, möjligtvis med undantag för Darunia.

Om vi letar oss till Super Mario Bros till NES, så hittar vi en liknande företeelse. Jag tror de flesta känner igen textraden, "Thank you, Mario! But our princess is in another castle!" Visst är svampen glad för att han blivit räddad, men målet är ju trots allt att rädda kvinnan.

Det finns statistik som visar att 95% av alla karaktärer som dör i TV och film är män. Man kan bara fantisera om vad dessa siffror motsvarar i TV-spelsmediet. Ändå anses det så mycket värre när en kvinna dör i en berättelse att hela storylines byggs uteslutande på detta faktum. Män som far illa är å andra sidan osynliga för både berättaren och betraktaren.

Det är lätt att anta att den manliga huvudpersonen har en större kontroll över sitt öde än kvinnan han måste rädda i de här berättelserna. Trots allt är det ju kvinnornas frihet som blivit kompromissade av en utomstående makt. Detta är dock bara en illusion. I själva verket ges varken Link eller Mario alternativet att säga, "nä, vet du vad, jag går hellre hem och tar en fika." Jag tror alla som spelat Ocarina of Time minns vad som händer om man väljer att svara nej på prinsessan Zeldas förfrågan om att hjälpa henne när man träffar henne för första gången i slottsträdgården. För de som inte minns, så tillåts man att svara nej fram tills dess att man säger ja.

Även i andra berättelser, där historien centreras runt en motsträvig hjälte, så är sensmoralen nästan uteslutande att hjälten förr eller senare tar sitt förnuft till fånga och ger upp sina egna livsmål, som oftast framställs som ganska själviska, för "the greater good".

Anita Sarkeesian gillar att påpeka hur kvinnan i berättelsen bara är ett föremål för att motivera mannens storyline. Men vems berättelse är det som berättas, egentligen? I både fallet Mario och Zelda är trots allt den bakomliggande storyn en maktkamp mellan den goda prinsessan och den onda kungen som hotar freden i landet. Mario och Link kastas in i berättelsen, och förväntas ställa saker och ting till rätta. De är verktyg för att fullfölja någon annans ändamål. Och när Mario väl vunnit, när han riskerat livet ett oräkneligt antal gånger, hoppandes genom dussintals tavelvärldar och fiendefyllda lavalandskap, vad är då hans belöning? Jo, just det. En puss på kinden.

Det är intressant att notera att det grekiska ordet för hjälte, "heros", är nära besläktat med ordet, "servos" från samma språk, som betyder att vara någons tjänare. En kvinnas uppskattning är allt en man förväntas behöva för att motivera honom till att utsätta sig för nästan precis vad som helst.

Det förvånar mig inte att fler spelhjältar i den här typen av spel inte är kvinnor. Att tvinga en kvinna att genomgå samma svårigheter som hjältarna i dessa spel måste genomgå tror jag är något som den genomsnittliga personen i samhället skulle rynka på näsan inför. Men när det är en man som måste utstå de här strapatserna anses det bara vara en del av vardagen. Ett tydligt exempel på detta är det senaste Tomb Raider-spelet. Lara Croft stönar och ojar sig igenom spelet för att vi skall kunna empatisera med hur mycket värre det är när en kvinna måste genomgå vad hon utsätts för gentemot en man. Mannen förväntas dock bara rycka på axlarna åt det. Om man är feminist är detta ett exempel på manligt privilegium, och ett tecken på att män hatar kvinnor. När det är på den nivån tacksamheten för en mans uppoffringar ligger, är det då särskilt förvånande att Anita Sarkeesians videor gör folk upprörda?

Slutscenen i Ocarina of Time känns lite mer originell ur denna aspekten tycker jag. Här får inte Link någon belöning. Istället väljer Zelda att med hjälp av Tidens Ocarina skicka honom tillbaka i tiden, till tidpunkten innan någon av dem tvingats offra sin oskuld för att rädda landet från Ganondorf. Och förhoppningsvis kommer de inte behöva gå igenom samma sak igen. Det tycker i alla fall jag är ganska fint.Taggar: anita, sarkeesian, damsel, distress, kvinnor, nöd, förbrukningsbar, man

Batman Genom Tiderna

tobbAddol 5 sep 2011 21:31970 visningarKommentera: 1 !

Jag kände för att skriva ett blogginlägg igen. Jag gör nog inte det tillräckligt ofta. Men det är så svårt att komma på vad man skall skriva. Men det är nog ändå bäst att skriva om något innan den som läser tappar intresset... ? Ah. Men jag vet. Batman.



Såhär brukade Batman se ut. För oss idag ser han ju lite töntig ut. Det är aldeles för mycket färg, och han har inte tillräckligt många muskler. För alla vet ju att superhjältar har minst dubbelt så många muskler som vanliga människor. Superskurkar har ännu fler.



Det finns vissa olika sorters bidrag man kan få som superskurk om man ansöker. I och med att de har så svårt att röra sig på grund av alla muskler så kan de få handikappstöd. Dock är det många som skäms över sin åkomma och tar ut sin frustration på sin stads invånare istället för att söka professionell hjälp.



Såhär kunde batman också se ut. Campy säger vissa, men jag tycker minsann att detta är två modemetvetna män som helt enkelt var före sin tid. Det skulle trots allt dröja länge innan Project Runway visades för första gången på TV.



Detta kanske ändå är den Batman de flesta minns och älskar? När man var liten var detta det coolaste man kunde se på TV. Allting var mörkt och rött. Det intressanta med Batman och Stålmannen är att de har helt olika dygnsrytmer. Hade skurkarna i Gotham City och Metropolis varit smarta hade de gjort sina brott på dagen respektive natten. Alla vet ju att Batman sover på dagarna.



Till slut kommer vi till Christoffer Nolans Batman. Som är berättelsen om en liten pojke som var väldigt rädd för fladdermöss. När han blev stor ville han inte vara rädd längre. Han ville skrämma folk, så han blev det som han var mest rädd för. Ett litet däggdjur med vingar som tycker om att äta flugor. Tyvärr lyckades han aldrig att låta som en fladdermus. Efter månaders övning var allt han fick för mödan en hes whiskeyröst som skulle ge vilken röstcoach som helst mardrömmar.Taggar: batman christopher nolan seritidning robin historia genom tiderna

Tidigare inlägg

Recension: Meat Loaf - Hang Cool Teddy Bear

28 apr 2010 00:262

Vissa här på forumet kanske känner till att jag är ett stort fan av...

Loadingkalendern - Lucka 7

7 dec 2009 11:2921

Idag är det alltså den sjunde december. Sju förknippar många med sju...

Blogga

24 jul 2009 17:423

Kände just för att skriva ett nytt blogginlägg. Det händer inte...

Lucka 12 - Jul i Phendrana

12 dec 2008 15:225

Sådär. Blev visst wall of text i år igen :P Har för mig att nån...

HMs Satanistjeans - En redogörelse

14 sep 2008 21:125

Det började när jag var fjorton. Jag fick ett par byxor i...

Elaka alien-män och kvinnor (spoilervarning: Mass Effect)

15 jun 2008 19:495

Jag började spela Mass Effect till PC i förrgår. Det är ett mycket...

Frukt

15 jun 2008 16:255

Alla gillar frukt. Det är ett faktum. Ok. Nu finns det ju några...

Om Wii

20 maj 2008 13:417

"Jag tror att det skulle vara jobbigt om man måste vifta massor...

Rainbow Six Vegas 2 och en hög med annat dravel

21 mar 2008 01:551

Här är bara något snabbt innan man går och lägger sig. En blogg...

Julen Är I Alla Fall Räddad

12 dec 2007 19:3510

Hej! Nu är jag äntligen klar med minlucka. Den blev lite längre än...

Command and Conquer 3

31 mar 2007 19:304

Hej! Detta är mitt första blogginlägg. Bilden till bloggen är väl...