Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Inledning
Dokapon Kingdom, för den som inte redan vet detta, är ett konsolbrädspel med tunga RPG-inslag - lite som att para Mario Party med ett valfritt, gulligt JRPG. Allt från vackra damer i nöd till aggressiva Orcer, farliga bossar, hårdhudade krigare samt mäktiga magiker, och underjordiska grottsystem fyllda av skatter går att finna i Dokapon Kingdom - som är det absolut roligaste multiplayer-spelet jag har upplevt på väldigt länge. Här följer nu min recension av Wii-versionen, men spelet går också att köpa till PS2.



Uppstart av spelet
När huvudmenyn infinner sig har man tre spellägen att välja mellan: Story Mode där man inte helt oväntat traglar sig igenom hela spelplanen samtidigt som en intrig nystas upp och så småningom kulminerar i ett avslut, Normal Mode där man själv sätter en tidsgräns för hur länge spelet ska hålla på och vinnaren är sedan den spelare som har störst tillgångar, och slutligen Battle Royale som är en tävling alla spelare emellan mot ett förutbestämt mål där det gäller att bli först med att antingen befria en viss stad från sitt vakande monster, besegra sina motståndare X antal gånger, eller lyckas leverera de föremål som kungen av Dokapon eftersöker. Oavsett vad man bestämmer sig för går spelet sedan vidare med att låta varje deltagare få skapa en egen karaktär genom att välja utseende, övergripande färg och ett av tre jobbyrken/klasser: Magiker, Tjuv eller Krigare - alla med sina egna för- och nackdelar, förstås. Magikern kan använda sig av magi på spelfältet två gånger per omgång istället för bara en, Tjuven har möjligheten att stjäla ett slumpmässigt utvalt föremål från de spelare som han passerar på planen, och Krigaren har 50% chans att dubblera sin attackstyrka var gång det blir spelarens tur.

Spelplanen
När man sedan har bestämt turordningen och spelet väl kommer igång så börjar alla utanför det kungliga slottet i en verkligen helt enorm värld! Ta fram kartan och du upptäcker att hela Dokapon Kingdom är uppbyggt av inte mindre än sju kontinenter - som alla liknar riktiga världsdelar och med namn (så även på städer) som gör att man kan lista ut var på jorden man befinner sig. Det är väldigt varierande miljöer också med snö och is i norr (Grönlands motsvarighet) samt öknen i söder (Afrikas motsvarighet) och resten av världen täcks av en mysig grönska, bortsett från ett lite varmare klimat i väst där man till och med kan hitta en vulkangrotta.
För att förflytta sig i denna värld snurrar man på vad som liknar en kompass som har siffrorna 1-6 i sig. Det visaren sedan pekar på är antalet steg som man får ta - då världen självklart är uppbyggd av rutor, eller rättare sagt cirklar om jag nu ska vara riktigt noggrann men hädanefter kommer jag att säga antingen ”steg” eller ”ruta”, och varje sådan triggar en händelse beroende på rutans placering eller symbol. Vanligtvis så sker en så kallad ”Random Encounter” som säkert många känner igen från RPG-universumet; då spelplanen i huvudsak består av tomma rutor och att landa på en sådan gör att man antingen får slåss mot ett slumpmässigt monster eller så träffar man en av spelets många karaktärer, från vandrande handelsmän till banditen Risque som erbjuder sina tjänster med flera. Övriga rutor innebär att man antingen får ett slumpmässigt föremål av värde (t.ex en helande dryck eller någon slags magi) eller så hamnar man på en ruta som är knuten till ett ställe såsom en butik, ett slott eller en stad. Vad som sker om man går till en butik torde vara ganska uppenbart och av dessa finns det tre olika: föremål, vapen och skydd, samt magi. Städer och slott är som själva poängen med spelet - i synnerhet när man spelar Story Mode samt Normal Mode då alla städer bevakas av ett monster och den spelare som dräper detta får staden som belöning för sitt mod. I Story Mode är detta en nödvändighet för att historien ska kunna fortskrida, medan man ju i Normal Mode (som jag tidigare beskrev) strävar efter att ha så stora tillgångar som möjligt och guld i all ära - men såväl städer som slott (vilka man kan få som en bonus efter att ha befriat en stad) utgör de mest värdefulla av tillgångar i spelet. Här pratar vi ett värde på allt mellan ett par hundra tusen upp till miljonbelopp, så om man spelar Normal Mode är det just detta som Dokapon Kingdom går ut på - att befria och därmed ta över så många städer som möjligt. Städer och slott inbringar dessutom en stadig inkomst hela spelet igenom, förutsatt att man inte förlorar staden på ett eller annat sätt, och det går att investera i sina ägor för att öka såväl värdet som inkomsten.





Strider
Allt detta prat om att besegra monster för att ta över städer för mig osökt in på striderna. Det går till på det enkla viset att när en strid börjar ska man först slumpmässigt, genom kortdragning, avgöra vilken part som får slå först. En strid är nämligen uppdelad i två omgångar där förstaparten börjar med att attackera och motparten får då försvara sig - därefter vänder man på steken, och är inte striden över efter dessa två omgångar kommer ett ”fortsättning följer” fram på skärmen och turen går vidare till nästa spelare för att spelet inte ska stanna av alltför länge.
Både som anfallare och försvarare har man fyra alternativ vardera att välja på men de skiljer sig givetvis åt. Vi har Attack på anfallarens hemsida och Defend på försvararens och dessa två är förstås varandras motparter, liksom att Magic Guard är ett försvar mot anfallarens offensiva magi - vad det nu än kan vara för någonting (detta beror på vad spelaren har valt att utrusta sig med). De två sista är Strike (en starkare form av Attack) och Counter (för att kontra just Strike) samt Give Up och den stridsfärdighet som spelaren har valt ut (precis som fallet är med offensiv magi). Här gäller det alltså att försöka överraska sin motståndare genom att välja en attack som han eller hon inte förväntar sig för att kunna orsaka maximal skada.
När så endera sida har förlorat får man förstås ta konsekvenserna av det. Ett monster innebär att du som spelare får erfarenhetspoäng, lite guld och eventuellt även ett föremål. Är förloraren däremot en spelare så får vinnaren välja mellan att antingen ta hälften av dennes guld, tre av hans/hennes föremål eller besvärjelser, eller så får man göra narr av spelaren genom att byta namn på karaktären alternativt klottra i dennes ansikte (du har dock tråkigt nog ingen direkt kontroll över klottret utan det bara sker per automatik). Känner man sig riktigt snäll är det också fullt möjligt att bara förlåta spelaren och låta förlusten i sig vara ett straff nog.





RPG-inslag
Eftersom det här nu är ett bräd-/sällskapsspel med tunga RPG-inslag och det finns olika yrkesklasser att välja mellan så går förstås alla karaktärer upp i nivå i sedvanlig ordning - dvs när man har samlat på sig nog mycket erfarenhet, och i det skedet får man placera ut poäng på sina fem attribut (attack, försvar, magi, snabbhet och hälsa) och eventuellt låser man även upp en ny färdighet att byta ut sin nuvarande med. Gör detta nog många gånger för att bemästra en yrkesklass och på så vis låsa upp nya - t.ex kan man efter att ha tagit titlarna Master Warrior och Master Magician bli Spellsword; som är bra både på att slåss med vapen och använda magi.
Så fortsätter spelet runda efter runda, dvs dag efter dag då tiden i Dokapon Kingdom fortflyter för varje spelomgång (när alla spelare har gjort sina drag) och när en hel vecka har gått får man en summering av hur alla spelare ligger till. I det här skedet kan det också ske någonting såsom en tävling där den som har sötast frisyr i slutet av veckan vinner eller att en barmhärtig tjuv har slagit till och rånat några städer på guld - vilket tillfaller den spelare som ligger sist.

Elakheter och slutplädering
Så nu vet ni grunderna i Dokapon Kingdom. Jag avrundar därför denna recension med mina tankar och åsikter kring det och varför det på baksidan står ”The friendship-destroying game”. För som ni fick en liten försmak av när jag förklarade vad som händer då en spelare förlorar i strid mot en annan spelare, så kan man vara fruktansvärt taskig mot varandra i det här spelet och det är verkligen A och O genom hela Dokapon. I Mario Party fanns det ju trots allt många minispel där man fick samarbeta spelare sinsemellan, men här finns det ingenting sådant alls. Visst kan man skapa pakter och komma överrens om saker på det sättet - men pakter i Dokapon Kingdom är verkligen upphov för att sätta knivar i ryggen.
Bara för att räkna upp några av de djävulskap som spelet erbjuder så kan man skicka ut en lieman att döda sina motspelare, försöka råna varandras städer, försvaga karaktärer genom diverse magi, framkalla monster i städer som ägs av spelare så att dessa blir oberoende igen och mycket, mycket mer. Och vet ni en sak? Detta fientliga spelsätt fungerar faktiskt, och det gör spelet så himla roligt - precis som jag inledde denna recension med då jag sa att Dokapon Kingdom är min roligaste mutliplayer-upplevelse på konsolen. Visst, vissa saker fungerar mindre bra och där ingår att använda sig av AI-kontrollerade spelare då dessa antingen beter sig alldeles för bra eller som huvudlösa höns. Därför har jag svårt att rekommendera detta spel till ensamvargar och ni som inte känner någon som uppskattar den här genren. Positivt är dock att även om spelet nu bara går att spela lokalt i soffan och inte över WiiConnect24, så har det dels stöd för alla typer av handkontroller (inklusive GameCube) och det räcker faktiskt med en enda för att upp till fyra spelare ska kunna delta - man skickar helt enkelt runt handkontrollen mellan varje spelare när det är nästas tur.





Sammanfattningsvis är Dokapon Kingdom ett verkligen otroligt partyspel med högt underhållningsvärde och ett fantastiskt djup. Inte för de utan vänner och heller inte utan tid då det kan ta flera timmar och dagar att bli färdig med målet - givetvis beroende på vad detta är och det går dessutom att spara precis när man vill. Rekommenderas särskilt varmt till alla JRPG-älskare och förstås fans av Mario Party eller bara bräd-/sällskapsspel i största allmänhet.

+ RPG-djupet
+ It’s good to be evil
+ En handkontroll räcker för fyra spelare
+ Hela konceptet och upplägget

- Den vansinniga AI:n för ensamspelare
- Spelets längd tilltalar knappast alla
- Den slumpmässiga ordningen i strid kan kännas enerverande och orättvis

Slutbetyg: 8/10