Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Grattis till kuben som alltså har fyllt 10 år, det tog dock lång tid innan jag själv ägde någon. Det hela började med hur jag hamnade i ett syskonkollektiv där en av de inneboende ägde en kub och på denna spelades det väldigt mycket Mario Party 4, vilket var första gången som jag stiftade bekantskap med spelserien eftersom jag aldrig varit någon Nintendo-människa (inte då, menar jag, idag är jag ju det). Fantastiskt hur roligt just 4:an var, utan tvekan ett av världens bästa partyspel och som vi i kollektivet (samt även människor utanför vilka vi bjöd in) spenderade många och långa speltimmar på.



Sedan har vi Eternal Darkness vilket var ett av massan ack så förbisett och ändå fantastiskt spel som verkligen spelade hjärnan mången trick. Vilken atmosfär, vilket äventyr. Drog igenom detta två gånger tillsammans med två polare.
Än idag gäckas jag av ovetskapen om vad den enligt mina vänner coolaste effekten i spelet var - som de fick uppleva efter att jag själv hade gått och lagt mig att sova då vi suttit lite väl länge för att mina ögon skulle orka med mer, medan de själva satt kvar till sent in på natten. Dagen därpå fick jag höra talas om någonting som verkligen hade chockerat dem - men de ville inget säga utan tyckte att jag skulle få uppleva det själv. Dock så var denna effekt uppenbarligen en väldigt sällsynt sådan för ingen av oss såg till den igen under vare sig slutet av den första spelgenomgången eller när vi sedan drog igenom alltsammans igen...



Beyond Good & Evil måste vi gå vidare till härnäst, på tal om spel som gick folk förbi. Fortfarande är det förvånansvärt många som inte har spelat detta och än mindre hört talas om det men tack vare nyreleasen i HD på PlayStation Network samt Xbox Live Marketplace har spelet kunnat nå ut till en större massa. Det här är utan tvekan ett av de mysigaste, skönaste, roligaste och mest kärleksfulla äventyrsspel som jag har fått det stora nöjet att spela igenom och jag fullkomligt njöt av varje sekund. Att BG&E är så älskat av fansen är inte konstigt alls - det räcker med att faktiskt spela det för att själv upptäcka varför och det här är ett av väldigt få spel som mer än förtjänar en uppföljare.



Nu till kärleken, den stora kärleken - det som fick mig att bara två år senare när jag flyttade från Umeå till Göteborg skaffa en egen liten GameCube: Animal Crossing. När jag fick spelet beskrivet för mig av samma vän som introducerade mig för såväl Eternal Darkness här ovanför som P.N.03 längre ner, så kunde jag knappt tro vad jag hörde. Ett spel som hade tvingat upp en av Eriks (som han heter) vänner klockan 6 på morgonen för att plocka svamp i spelet... och då var denna person långt ifrån någon morgonmänniska, men p.g.a detta realtidsbaserade spel hade han alltså ställt en väckarklocka och tvingat upp sin trötta kropp - så att han kunde plocka virtuella svampar innan de försvann.
Erik var vänlig nog att importera AC (plus bootskiva) som just då var ett fenomen begränsat till Japan samt USA, och så började en ny era i kollektivet (samt för mig personligen) där vi hade två byar med sammanlagt fem inneboende Aldrig tidigare har väl någonting så egentligen fullkomligt meningslöst känts så otroligt roligt och hjärtvärmande.



Jag minns fortfarande paniken som uppstod på nätet efter att Nintendo avslöjat hur ett nytt Metroid var på gång, men till skillnad från alla tidigare delar i serien så skulle Metroid Prime bli ett slags äventyrligt FPS med samma hoppa-skjuta-tänk som ett plattformsspel. Det skulle fortfarande handla om att återkomma till tidigare platser och jaga såväl knappar vilka öppnade upp nya områden som uppgraderingar till Samus dräkt - vilket i sig många gånger gjorde just detta: låste upp nya områden att ta sig till. Personligen hade jag ingen jättetajt relation till spelserien på den här tiden, annat än vad jag hade förälskat mig i på min Game Boy Advance men jag var alltså helt obekant med den "gamla" Samus (återigen så var jag som liten inte vidare förtjust i Nintendo). Metroid-spelen på företagets GBA var dock helt lysande och är fortfarande bland det bästa jag har spelat i genren plattformsspel, men nu hade Retro Studios tänkt att föra in Samus i någon slags ny era där just förstapersonsskjutare var ack så populära och hur tusan skulle det egentligen kunna fungera?
Men precis som att Metroid Fusion samt Metroid: Zeru Mission är bland det bästa jag har spelat i plattformsväg så är Metroid Prime-serien också ett helt lysande exempel på utmärkta spel genom spelhistorien där spelutvecklare tack vare genom att våga också lyckats vinna.



På tal om spelserier som för mig tidigare har varit väldigt främmande före jag stiftade bekantskap med Nintendos GameCube: Resident Evil 4 hör också till denna skara, då jag dessförinnan bara petat lite försiktigt i Capcoms actiondrypande skräckvärld. Och fy sablar så roligt det var, på riktigt, och skrämmande också för den delen. Inte kalla kårar alá Silent Hill utan mer in-your-face-skrämmande. Ett av få spel som jag har lirat igenom tillsammans med någon – från början till slut och det med en tjej dessutom, true story. Oj som hon skrek när det blev farligt, och jag var inte mycket bättre själv...



Jag tänkte avrunda denna wall of text som nu när den har blivit så här pass lång får bli ett blogginlägg istället för att hamna i den tråd där det hela började. Avrundningen sker med någonting så oväntat som P.N.03; det tredje spelet på min lista som är något av en underdog men den här gången är det verkligen på riktigt. Spelet ligger på hiskeliga 64,67% @ GameRankings och torde således klassas som ”meh”. Se detta spel som en bubblare, för det är så bubblare ska vara tycker jag – otippade namn som får en extra chans. Jag minns idag ganska lite av det här spelet rent spelmekaniskt och riktigt vad man gjorde i det, men kul var det då i alla fall, det är en sak som är säker. Jag och Erik (än en gång alltså, oj vilka fina spelminnen vi har skapat tillsammans på denna maskin) satt och lirade detta på tu man hand och jäklar så ösigt jag minns att det var – buttonmashing utan dess like men snygg sådan, till och från åtminstone. Ett intryck lyckades P.N.03 absolut med att göra på mig och just därför får spelet det här sista utrymmet i min långa tillbakablick om en tid när spelglädje hade en kubisk form.



Grattis GameCube, 10 år.Taggar: Nintendo, GameCube, Mario Party 4, beyond good & evil, Eternal Darkness, Animal Crossing, Metroid Prime, resident evil 4, P.N.03