Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nicke Karlsson

31 Registrerad: 15 jul 2005 15:09 Senaste besök: 19 jul 2017 12:41 Online: Nej

NickMitch iLL_SickMitch SickMitch

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

S:t Anger Week! - Antioxidantisk musik för kropp och själ!

Nicke Karlsson11 okt 2011 09:08401 visningarKommentera: 11 !

I veckan är det i mitt liv S:T ANGER WEEK.

En vecka där musiken i mitt liv endast får bestå av just Metallicas S:t Anger, en underskattad skiva i min och säkert många andras musiksamling.

Veckan inleddes igår med en total genomlyssning och till det serverades Burnout Revenge. Passade ypperligt.

Shoot me again, I ain´t dead yet....Taggar: Metallica, S:t Anger, Blåbär, Rensning

« Till bloggen

Kommentarer

Robin Pettersson11 okt 2011q

Har aldrig gillat Metallica. Började ogilla dom lite extra efter jag hörde deras Ramones covers, dom förstörde låtarna utan nåd!

Nä, jag håller mig på den lite tyngre sidan av metal.

Eliasson11 okt 2011q

Sjukt underskattad skiva. det var bara det jag ville säga :)

johnny_silvers12 okt 2011q

Visst finns det delar av albumet som är bra: vissa riff är sagolika i all sin enkelhet och ljudbilden - förutom den erbarmliga virveltrumman - är intressant. Men låtarna är för långa, som vanligt har Metallica ingen aning om när man bör avsluta en låt. Jag saknar också regelrätta gitarrmelodier och solon - även om jag långt ifrån är något fan av Kirk Hammetts tämligen tvivelaktiga "tonkonst". Jag skulle aldrig kalla albumet underskattat, möjligtvis missförstått; i ärlighetens namn är det inte är särskilt bra album över huvud taget. Ett magplask - om än ett intressant sådant.

Nicke Karlsson12 okt 2011q

GreenDayRobin:

Har aldrig gillat Metallica. Började ogilla dom lite extra efter jag hörde deras Ramones covers, dom förstörde låtarna utan nåd!

Nä, jag håller mig på den lite tyngre sidan av metal.


Jag är heller inget regelrätt metallica fan, hellre meshuggah och behemoth än metallica i de flesta lägen, men de har gjort karriärsvängningar som i vissa fall saknar motstycke och det är intressant. S:t Anger Week är inget bra tillfälle att börja gilla Metallica för övrigt.

johnny_silvers:

förutom den erbarmliga virveltrumman


Det är precis den som, i mina öron, känns så fantastiskt härligt medvetet vald för att skapa spänning och reaktion.

johnny_silvers:

Jag skulle aldrig kalla albumet underskattat, möjligtvis missförstått; i ärlighetens namn är det inte är särskilt bra album över huvud taget. Ett magplask - om än ett intressant sådant.


Jämfört med Death Magnetic så står sig S:t Anger bra mycket bättre tycker jag. Jag jämför inte det nya metallica med det gamla, det går inte.

johnny_silvers12 okt 2011q

NickMitch:

Det är precis den som, i mina öron, känns så fantastiskt härligt medvetet vald för att skapa spänning och reaktion.


Visst är det annorlunda. Men att enbart spänna av virveltrummans sejarmatta för att skapa ett annorlunda sound inom hårdrock räcker inte. Det blir livlöst. Karaktäristikan i en virveltrumma ligger i samspelet mellan trumskin, trä och sejare. Visst, egensinnigt, men inte bra. Känslan förstärks ytterligare av Ulrichs - som vanligt - katastrofala spel.

NickMitch:

Jämfört med Death Magnetic så står sig S:t Anger bra mycket bättre tycker jag.


Jag är böjd att hålla med. Att Death magnetic är sämre än St Anger är... en bedrift. Något som jag - helt och håller - tillskriver den förfärliga masteringen. Den är plågsam att lyssna på.

NickMitch:

Jag jämför inte det nya metallica med det gamla, det går inte.


Något kontroversiellt anser jag att Load är det enda riktigt bra albumet Metallica har gjort. Och jag är medveten om att jag är tämligen ensam om att tycka så. Att i princip kopiera en mängd Black sabbath-riff var det bästa de gjort. Dessutom har de aldrig - varken förr eller senare - haft en mer balanserad ljudbild; även om trummorna är något för starkt mixade.

Men, jag är knappast något större fan av Metallica rent generellt. Det finns betydligt bättre och intressantare artister.

pyret9612 okt 2011q

Åh, underbar musik dedär! <3
Är uppvuxen till Tallica och älskar dem fortfarande!
St.Anger kanske annses underkattad av många men jag måste erkänna att den betyder väldigt mycket för mig då det var en mycket jobbig tid och många trodde dem skulle lägga ner allt. Men av Tallicas skivor måste jag nog säga att mina favoriter är Ride the Lightning och Kill 'Em All.

... Nu började jag längta till Tallica konsert...

Nicke Karlsson13 okt 2011q

johnny_silvers:

Jag är böjd att hålla med. Att Death magnetic är sämre än St Anger är... en bedrift. Något som jag - helt och håller - tillskriver den förfärliga masteringen. Den är plågsam att lyssna på.


Eller kanske är det avsaknaden av en avspänd sejarmatta som spökar ; )..Nä men precis som du säger är mastringen mycket för mycket helt enkelt. Rakt i nyllet fast på fel sätt. Hade gärna föredragit något i still med Rage Against The Machine. Torrt men avrullat och magpumpande stenhårt.

johnny_silvers:

Det blir livlöst. Karaktäristikan i en virveltrumma ligger i samspelet mellan trumskin, trä och sejare. Visst, egensinnigt, men inte bra. Känslan förstärks ytterligare av Ulrichs - som vanligt - katastrofala spel.


johnny_silvers:

Dessutom har de aldrig - varken förr eller senare - haft en mer balanserad ljudbild; även om trummorna är något för starkt mixade.


Anar jag en audiofil läggning hos mr silvers? Visst har ljudbild mix och produktion ett rätt stort värde i musiken, men som musiker själv har jag stort respekt för annorlunda beslut och den självbestämmanderätt man bör ha som artist. Just Metallica har varit subjekt i ett flertal diskussioner jag har haft gällande huruvida band har en skyldighet att infria fansens förväntan.

Jag är för övrigt också en av dem som uppskattar Load-eran, dock inte just för ljudbilden, som dock ska tillskrivas att den, precis som du säger, håller hög kvalitet.

johnny_silvers14 okt 2011q

NickMitch:

Anar jag en audiofil läggning hos mr silvers?


Både ja och nej skulle jag säga.

Visst tilltalas jag av en välljudande produktion. Men aldrig på bekostnad av avsaknad av värme och känsla. Jag uppskattar när det är lite ojämnt i kanterna, när inte allt är tillrättalagt, när det fortfarande finns utrymme för spänning i såväl musiken som ljudbilden. Ljudbilden skall helst spegla artistens intentioner och hjälpa till att bära de grundläggande idéerna - absolut inte utgöra ett hinder.

St Anger lider av en virveltrumma som låter för mycket och för lite som en virveltrumma - utan egentlig mening, bara för sakens skull. Death magnetic å andra sidan är kanske det tydligaste offret i loudness-kriget.

NickMitch:

Metallica har varit subjekt i ett flertal diskussioner jag har haft gällande huruvida band har en skyldighet att infria fansens förväntan.


Min åsikt är så här: man lever väldigt farligt kreativitetsmässigt om man som artist rättar sig efter vad man tror att fansen vill ha. Man måste vara ärlig mot sig själv. Hela tiden. Progression är viktigt.

Nicke Karlsson14 okt 2011q

johnny_silvers:

Progression är viktigt.


För artisten eller för sitt marknadsvärde?

Det är ju vi som publik eller konsumenter som förväntar oss progression. Om jag ser på mitt eget artisteri så strävar jag inte efter progression, utan den kommer naturligt om jag låter bli att försöka uppnå ett visst ideal.

Problematiken kring Metallica är att de anses ha skapat och definierat Thrashen för att sedan helt förkasta hela den genren och blivit "mainstream" eller s.k sellouts.
När man sedan släpper S:t Anger som uppenbarligen inte är mainstream, blir thrashfansen än mer bestörta och besvikna...

johnny_silvers:

St Anger lider


...inte lika mycket av en virveltrumma som utav att en hel värld har en referensram om vad Metallica är och hur de ska låta.

johnny_silvers14 okt 2011q

NickMitch:

För artisten eller för sitt marknadsvärde?


Stagnation är aldrig eftersträvansvärt. Personligen finner jag inget värde i att komponera samma musik gång på gång. Nya infallsvinklar är vad som - åtminstone för mig - håller intresset uppe.

Låt mig ta ett annat exempel.

Under det tidiga 90-talet fanns tre brittiska band som i princip formade death/doom/gothic-metal genren: Paradise lost, My dying bride och Anathema. Samtliga band var väldigt intressanta i sin utveckling och de spretade - från att först ha låtit väldigt snarlika - åt väldigt olika håll. Paradise lost valde, efter att ha misslyckats kommersiellt med att implementera ett tämligen elektroniskt sound, att närma sig sina rötter. My dying bride gjorde likadant, efter det bitvis strålande experimentella albumet 34.788%. Anathema å andra sidan har fortsatt att vara intressanta och utvecklat sitt musicerande. Idag handlar det snarare om drömsk rock. Visst lyckas Paradise lost och My dying bride fortfarande leverera musik som kan ges epitetet "bra", men det är sällan intressant och vanligtvis hopplöst förutsägbart.

Precis som människor generellt förändras så förändras bandmedlemmarnas ideal och referenspunkter. Att regrediera musikaliskt är - för det mesta - ett sätt att anpassa sig till marknaden och omvärldens förväntningar.

Nicke Karlsson14 okt 2011q

johnny_silvers:

Stagnation är aldrig eftersträvansvärt.


Här står vi nog på helt samma sida, jag menade bara att påtvingad utveckling heller inte är något att sträva efter.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.