(Detta är alltså en del av Loading-kalendern)

Det var en tisdag. En november-tisdag. Närmare bestämt 26 november 2002. Hade dagen innan bett farsan åka inom spelaffären och köpa en GameCube åt mig. Först ett halvår efter releasen, ja. När Nintendo lanserade maskinen i maj var inte pengarna tillräckliga. Nu, efter massvis av sparande, hade jag äntligen råd till den maskin jag suttit och läst om och längtat till så förbaskat mycket.

Så kom farsan hem. Mat skulle vi äta först. Argh, jag ville inte ha någon mat. Jag ville ha min spelkub. Jag ville spela, såklart! Eftersom att jag var glad över att äntligen ha maskinen och inte ville bli av med den för att jag struntade i maten, så… skippade jag givetvis inte att äta, men fort gick det, och sedan fick jag äntligen möjligheten att öppna upp kartongen. Med tanke på att det just var ett halvår efter releasen blev det ett så kallat ”Super Mario Sunshine Pak” för min del. The happiness. En ny spelmaskin med ett nytt Mario-spel. Mums.

Startade upp kuben. Klockan och allt det andra blev inställt korrekt. Sedan, äntligen, var stunden kommen för mig att för första gången – förutom vid de få tillfällen jag prövade på Super Smash Bros. Melee på diverse spelställen – få uppleva en ny generation. En ny Nintendo-generation. En ny Mario. Mario med nya tillhugg. Mario med… en vattenspruta! Att spelet på senare dagar blivit klassat som både medelmåttigt och värdelöst, det bryr jag mig inte om, för jag älskar det nästan lika mycket nu som när jag för första gången blev fängslad av Delfino Plaza och allt runtomkring denna stad, men främst spelkubens värld. Vid den här tidpunkten kunde nog inget annat spel ha introducerat mig för kuben bättre än så här.

Inte för att jag hade valt en annan maskin framför, nej. Vid den tidpunkten hade jag inte ögon för annat än Nintendo, men jag menar, vilket spel som var släppt 2002 skulle introducerat mig bättre? Smash? Nej, troligen inte. Luigis Mansion? Nej. Kanske skulle ett nytt Zelda-spel introducerat mig både bättre och mäktigare, men inget sådant fanns att tillgå. Minnen. Vad underbara dem kan vara.

Och det är på det här viset man vill kunna se tillbaka på första gången man lägger labbarna på Wii, som släpps om två dagar. Nu får jag inget Mario vid releasen, men inte kan ett Zelda vara något att klaga på. I synnerhet inte när det är det av merparten amerikaner, samt importörer, älskade Twilight Princess vi pratar om. Minnen i klass med de jag har ifrån mina första stunder med kuben kanske det inte kommer att bli. Å andra sidan är det givetvis svårt att säga på förhand. Nåväl, ni har läst om mitt minne ifrån första tiden med kuben, och det börjar bli ett långt, kanske till och med för långt, inlägg nu. Så slutligen vill jag passa på att tacka alla för att ni lästa igenom den här delen av kalendern, och önska en fortsatt trevlig decembermånad!