Loading.se Blogg

Välkomna till Benny Gaming Monthly!

Hej Loading.

Ni kanske minns det här. Kanske inte. Under 2008 publicerade jag en månadskrönika varje månad här på Loading under namnet Hurvilo Gaming Monthly. Under 2009 ville jag flytta allt till sidan jag egentligen skriver för - Retry.se som numera blivit Pulse.nu - för att se vad som skulle hända. Jag ville ju att den sidan skulle få så många klick som möjligt.

I början gick det bra. Nästan lika många kommentarer per krönika som tidigare. Men vartefter året gick tunnades de av, tills det enbart kom någon enstaka kommentar per krönika. Och det tycker jag är lite tråkigt.

Så nu är jag tillbaka. Har jag kanske blivit ointressant? Jag vill ju tro att så inte är fallet. Hädanefter kommer jag hursomhelst att publicera mina månadskrönikor både här och på Pulse.nu.

Se vad som händer.

Det är fascinerande när spelutvecklare begår samma misstag om och om igen. Inte för att Assassin's Creed II är dåligt – verkligen inte! – men det är irriterande när störande missar förstör helhetsintrycket av ett annars väldigt imponerande spel.

Assassin's Creed II är sanslöst snyggt. Det får mig att bli övertygad om att vi borde avskaffa alla historieböcker, och istället låta spelutvecklare göra exakta kopior av historiska platser som vi får gå omkring i och utforska på egen hand. Här och var kunde man aktivera inlästa kommentarer av någon skäggig farbror, ungefär som Starbreeze gjorde i Chronicles of Riddick. Låter alldeles förträffligt enligt mig.

Men AI:n. Oavsett hur övertygande grafiken är kan jag inte tro på världen till hundra procent när både vakter och civila beter sig som yra – och besynnerligt arroganta – höns. Fotgängare orkar inte riktigt reagera på att jag springer upp längs väggen intill dem, och vakterna tycker det är roligt att springa runt i en ring, klättra upp för en stege, hoppa ner, och klättra upp igen i en oändlig loop. AI:n måste bli bättre i spel överlag, men i såndlådeäventyr är det extra uppenbart.

En annan miss Assassin's Creed II gör är hela det sista uppdraget. Jag har inga problem med hur handlingen slutar, men det sista uppdraget omintetgör precis allt som gjort spelet bra dittills. Vi får ta del av en spiklinjär bana fylld till bredden med vakter, och exploatera AI:n på värsta sätt. Sedan avslutas det hela med ett extremt lamt och fantasilöst mordförsök och bosstrid. Jag trodde faktiskt att spelbranschen hade lyckats lägga skohornade bossuppgörelser bakom sig.

Jag tänker tillbaka till karnevalen jag upplevde några timmar tidigare. Till båten, hur episkt det avslutande uppdraget faktiskt hade kunnat bli om det hade följt samma mall. Där samarbetade faktiskt spelets bästa moment för att visa det från dess allra bästa sida. Varför glömde Ubisoft bort allt detta under avslutningen?

Assassin's Creed II är ändå ett mycket bra spel. Nästan fantastiskt. Eftersmaken blev bara onödigt bitter.

Det verkade som om hypen dog relativt snabbt när Halo 3: ODST lanserades i höstas. Därmed kändes det aldrig som ett "måste"-spel. Men när jag hittade ett begagnat exemplar för femton euro kändes det lite fel att inte slå till. Sagt och gjort, och jullovets döende dagar spenderades i Masters Chiefs skimrande Mjolnir-rustning.

Förlåt, nu ljög jag faktiskt lite. Jag spelade inte alls som Master Chief. Jag spelade som The Rookie, och en massa andra jönsar. Men jag kände mig hela tiden minst lika kapabel som Master Chief. Jag slet loss stationära maskingevär, dunkade till tomtar med gevärskolven och överlevde smått fantastiska sammandrabbningar. Förhandssnacket handlade om ett spel som skulle tvinga oss att spela helt annorlunda, mer taktiskt. Vad hände med det egentligen?

Men med det sagt är ODST en mycket njutbar upplevelse. Grafiskt har det åldrats betänkligt – ställ inte Halo-dockorna bredvid Nathan Drake – men seriens kärna, striderna och kontrollen, är fortfarande lika bra som den alltid varit. Och att spelet helt och hållet saknar The Flood måste räknas som ett gigantiskt plus.

Det är något med Ratchet & Clank-seriens estetik som får mig att bli alldeles varm inombords. Oavsett om det handlar om gigantiska sci-fi-städer i Tools of Destruction, om tropiska paradisöar i Quest for Booty, eller om enorma urverk i A Crack in Time.

Det är bara så snyggt. Så charmigt. Så extremt lättillgängligt. Och så otroligt silkeslent. Det faktum att Insomniac uttalat sig om att A Crack in Time ska bli det sista spelet de gör med 60 bilder i sekunden som mål gör mig lite ledsen. Så jag tar mig verkligen tid att uppskatta bildhastigheten den här gången. Uppskatta flytet.

Ratchet & Clank: Quest for Booty var inte långt, men väldigt roligt. Äventyret kretsade kring mina två favoritkaraktärer från Tools of Destruction – robotpiraterna! – och så gott som varje gång de öppnade käften kom det ut något roligt. Annars var spelet vad jag förväntade mig – en förlängning av Tools of Destruction med tillräckligt många nyheter för att kännas intressant och fräscht. Spelets korta längd fungerade bara till dess fördel; tempot i handlingen var oklanderligt, och inte en enda decimeter av spelet kunde klassas som "filler".

Efter sluttexterna påbörjade jag Ratchet & Clank: A Crack in Time. Och det är ännu snyggare. Så snyggt att jag blir lite arg på internet, och att det inte påpekat det tidigare. Enligt mig hör det till PlayStation 3:s absoluta elit, bara slaget av Uncharted 2 och Killzone 2. Miljöerna renderas i galen skala och detaljrikedomen är uppe och sniffar på Pixar. Allvarligt.

Jag har inte klarat det ännu, då en del saker kom emellan. Det tvådelade historieberättandet är intressant, och Clanks eftertänksamma banor är en bra motpol till Ratchets ofta überhetsiga slaktorgier. Jag älskar fortfarande humorn. Men de slutgiltiga intrycken får vänta till nästa månad. Men jag vågar lova att de nästan uteslutande är positiva.

Trials HD: Big Pack är så stort att det förtjänar att omnämnas som ett eget spel. Nästan. Gammal kärlek rostar aldrig brukar det heta, och med de nya finurliga banornas intåg brinner min kärlek till Redlynx starkare än någonsin förut.

Jag spenderade två kvällar – säkert fem timmar totalt sett – med att nöta det nya estetiska mästerverket 1 Bit Trip. Jag blir ofta arg. Säger "jävla skitspel", slänger kontrollen i golvet och ångrar mig direkt och undrar om något gått sönder.

Men allt var värt det när jag till slut, äntligen, fann mig själv överst på min friendslist. Jag proklamerade min förträfflighet åt min katt och hon spann jakande. Sedan dess har jag inte vågat starta Trials HD igen. Jag är för rädd att upptäcka sanningen. För rädd för att jag högst antagligen inte äger 1 Bit Trip längre.

The Legend of Zelda: Spirit Tracks är ett väldigt bra spel. Men jag kommer inte att klara ut det. Jag har gett upp. På något sätt lyckades jag stappla mig igenom spelets tidigare panflöjt-duetter, men nu – vid sista templet! – tog det stopp. DET GÅR BARA INTE.

Jag får inte tonerna rätt. Jag tror att jag får det, men då vågar gubbfan påstå att jag improviserar. Så fan heller! Jag blåser till jag blir törstig, tar en paus, återkommer och misslyckas. Igen.

Men jag kommer nog att ge det några chanser till, någon gång. Då kanske jag klarar det. Rimligtvis borde det bli så, jag menar ni har ju klarat det? Och jag ska fan inte vara sämre.

Nio timmar senare var jag väldigt yr och väldigt hungrig. Men fortfarande glad. Jag och min kompis hade klarat nästan hela New Super Mario Bros. Wii i en sittning, men nu var vi tvungna att säga stopp. Avatar väntade ju på bio den där fredagskvällen (det bästa med den filmen: trailern till Alice i underlandet och 3D-katten!).

Det är tur att man har oändligt med continues i New Super Mario Bros. Wii. Annars hade vi failat hårt. I alla fall jag. Spelet är svårt! Det här är inte lätt. När block snurrar till höger och vänster, aldrig stannar upp, är det med skräckblandad förtjusning jag hoppar omkring. Oftast dör jag. Men jag är glad ändå.

Jag har fortfarande lite svårt för Mario i två dimensioner. Jag ser inte den där sanna briljansen. Men tillsammans med en kompis lossnar det, då blir det kul på riktigt. Så jag kommer nog aldrig att klara New Super Mario Bros. Wii på egen hand, ser ingen riktigt poäng med det. Men det kommer att förbli ett perfekt spel att ta fram när man har vänner på besök.

På tal om co-op...

Serious Sam HD: The First Encounter har co-op. Dock bara online, vilket jag finner otroligt korkat, onödigt och oförståeligt. Den enskilt största anledningen till att jag sett fram emot spelet är att få dra igenom det i splitscreen, tillsammans med en vän i soffan.

Visst, det ska sägas att onlinespelandet fungerar riktigt bra. Inga klagomål. Men jag kommer nog aldrig att bli ett särskilt stort fan av co-op-spelande över nätet. Det känns för opersonligt. När jag samarbetar med någon vill jag att han ska sitta bredvid mig i soffan. Jag vill att vi skratta tillsammans. Kanske även svära.

Visst kan man göra båda sakerna i ett headset också. Men då känns det inte på allvar. Lite fejk.

Jag har fortfarande inte recenserat Supercar Challenge som jag fick någon gång i höstas. Jag har försökt, men det är bara så medelmåttigt att jag blir trött av att bara tänka på det. Fullständigt identitetslöst.

Testade betan av Modnation Racers i någon timme. Inte tillräckligt för att säga någonting om det. Man kan ju utgå från att bildhastigheten fixas till fulllversionen, och då kan det nog bli ett riktigt trevligt spel. Jag håller tummarna.

Demoversionen av Dante's Inferno bådade gott. Visst märkte man att det var en God of War-klon direkt, men det gör inte riktigt någonting tycker jag. Sämre förebilder kan man helt klart ha, och eftersom jag är ett fan av helvetet i alla dess former ser jag fram emot att spela det här. Kanske inte direkt, till fullpris, men definitivt lite senare.

Altitude är ett Oskar Skog-sponsrat spel med flygplan som flyger och skjuter på varandra. Jag har tyvärr bara spelat någon enstaka timme, men jag ska definitivt försöka återvända någon gång under den kommande månaden. Spelbarheten är genuint bra, och tack vare de små banorna är tempot hela tiden skyhögt (pa-dum-pum-pssch!).

Mass Effect 2 är det bästa spelet någonsin.

Jag är fullständigt hänförd. Lyrisk. Spelet är så proppfullt av ögonblick som får mig att le brett och rysa. Oftast handlar det om de fullständigt lysande dialogerna och deras regi. Men det handlar även om magiska vykortsvyer, om utforskandet, om Normandys nya blänkande inre och om de sanslöst förbättrade striderna. Visst, det har fortfarande en bit upp till Gears of War. Men striderna är ändå bättre än 90% av de spel vi hittar i tredjerpesonsskjutargenren, och det är verkligen inte illa pinkat av ett spel som fortfarande har karaktärer, dialog och questande i centrum.

Bioware gör rent hus för tillfället. Och jag är ännu säkrare nu än jag varit tidigare – Bioware är världens bästa spelhus med bred marginal.

SPOILERS MASS EFFECT 2

Jag hade ingen aning. Jag trodde Archangel var den där killen, Thane, med den bistra uppsynen. Men ack så fel jag hade. Efter att ha försvarat sig mot i princip varenda legosoldat på hela Omega tar han slutligen av sig hjälmen. Och det är Garrus Vakarian.

WHAAAAAA...!?

Sedan gör vi upp med en helikopter i ett actionparti som undanröjde alla tvivel jag fortfarande hade om Biowares kompetens som actionspelsutvecklare. Saker sprängs, Garrus blöder, Garrus repar sig, Garrus dödar en förrädare och Shepard och Garrus sexar.

"You know me Shepard, I want to savour the last shot before I pop the heat sink."

Jag kunde egentligen avsluta det här redan nu, eftersom vinnaren med all sannolikhet redan är klar. Inte ofta BÄSTA SPELET NÅGONSIN utses två gånger per år, liksom. Men det blir ju intressant att se vad som kommer närmast. Mafia 2? God of War III? Zelda Wii?

Det får vi se. Jag kan bara konstatera att 2010 har börjat helt fantastiskt bra.

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari

Vi var många som uppskattade Excite Truck när det letade sig ut på marknaden i samband med releasen av Wii. Själv blev jag helt förälskad, under min första dag med spelet spelade jag inte mindre än nio timmar. Jag fick lite ont i huvudet och fingrarna och blev lite hungrig.

Spelet var inte långvarigt. Inom ett par dagar hade jag klarat alla banor med S-ranking, kört omkring på den mystiska sista specialbanan, och fått ett gäng fina stjärnor bredvid mitt profilnamn, Jag började genast sukta efter mer. Mitt begär stillades rejält av förra höstens suveräna racingspel Pure (som inte kom med på min topp tio-lista över året på grund av att jag, på något vänster, lyckades glömma bort det). Men inte heller det varade för evigt. Så här sitter jag återigen, med ett växande behov av att hoppa, flyga genom skyarna och erhålla SUPER AIR och SUPER TREE RUN. Bland annat.

För ett par veckor sedan utannonserade Nintendo att ett spel vid namn Excitebots: Trick Racing. Det ska släppas under april i USA, vilket är mindre än två månader bort. Initialt fanns det väldigt lite att gå på - det var bara titeln som hintade om att spelet kanske hade något att göra med Excite Truck. Och nu, under gårdagen, bekräftades det äntligen via scans som läckt ut på det världsomspännande nätet - Excitebots är som Excite Truck fast med robotar. Och på något litet vänster frågar jag mig: varför?

Varför väntade Nintendo så länge med att utannonsera det här spelet? Varför utannonserade de inte det på E3, när merparten av kärnspelarna kände sig övergivna och besvikna? Eller ännu konstigare - varför utannonserades det inte samtidigt som Punch-Out, i Nintendos försök att lindra fadäsen som var deras E3?

Excitebots kommer inte att hinna få någon hype. Det är ute inom två månader. Ingen kommer att hinna längta till det, media kommer inte att hinna hypa det i någon större utsträckning. Mitt i allt kommer det bara att finnas där, på butikshyllorna, utan de flestas vetskap om att det ens existerar.

Jag förstår Nintendos nya strategi. Jag förstår varför de utannonserade Mario Kart Wii bara sex månader före släppdatumet. Vad jag inte förstår, däremot, är varför de tycker att Excitebots inte är värt samma behandling. Det är så här spel som utgivarna redan på förhand vet är dåliga brukar behandlas. Som Lord of the Rings: Conquest, som smögs ut på butikshyllorna i januari.

Tror Nintendo att Excitebots kommer att floppa och bli dåligt? Nej, det tror jag inte. Det har faktiskt varit känt sedan länge att Monster Games har utvecklat ett nytt spel. Så varför behandlar Nintendo då Excitebots som de gör?

Jag vet inte. Men tanken på att de skulle göra samma sak med utannonseringen av nästa Zelda är nästan svindlande. Internet skulle gå under.