=== | Jan | Feb | Mar | Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep | Okt | Nov | Dec | ===

För tredje året i rad har maj fått agera mitt egentliga sommarlov. Det blir så när utbildningen (som jag för övrigt siktar på att bli klar med i höst) tar timeout redan den sista april och sommarjobbet drar igång den första juni. Men jag klagar inte. Bortsett från några outhärdligt heta dagar har det varit riktigt mysigt att sitta inne och spela spel (och titta på Hockey-VM, och Eurovisions-schlagern, och fira min egen födelsedag) och nu som då försöka motivera mig till att skriva färdigt en uppsats. Faktum är att jag i detta nu inte riktigt kan tänka mig någon bättre månad att vara ledig. Det hade väl varit juni då, med E3-mässan, Fotbolls-VM och Super Mario Galaxy 2. Men jag tror faktiskt att maj vinner. Inte minst med tanke på de spel jag spelat den här månaden.



Tradionellt brukar jag aldrig fastna för pusselspel. Boom Blox: Smash Party är tyvärr inget undantag. Jag kan se spelets kvaliteter – visst – men efter att nyhetens behag lagt sig falnar mitt intresse illa kvickt. Jag tycker spelet är lite väl bökigt och får mig att inse att jag nog inte gillar wiimoten särskilt mycket längre. Mina spaghettiarmar gör att siktet fladdar vilt, och ofta går saker inte riktigt som jag tänkt mig. Synd, trodde faktiskt att jag skulle gilla det här spelet.



Min genomspelning av Fable II var inte stressig, vilket är skönt, eftersom jag brukar recensera de flesta rollspel jag tar mig an. Viljan att titta mig runt – på allvar – och utforska precis hela världen är en helt annan sak när man inte har deadline-yxan hängande över sig. Jag har en tagit paus från spelet när jag fått recensionsuppdrag, och sedan fortsatt medan jag väntat på att nästa bajsbruna kuvert ska komma på posten. Men ändå gick spelet in i väggen till slut, på grund av ett otroligt taffligt slutskede. Spoilervarning utfärdas.

Hela uppgörelsen med Lucien var dålig. Säcken knöts inte ihop på något vidare bra sätt, faktum är att den yttersta frågan lämnades helt öppen; det vill säga Theresa och hennes egentliga planer (och varför hon ser ut som KotOR II-Kreia). Man kan för all del dra sina egna slutsatser om att hon planerar att fortsätta där Lucien slutade, men på det stora hela går karaktärsutvecklingen ingenstans alls. Detsamma kan sägas om handlingen, som egentligen inte presenterar någonting av värde förutom under introt och avslutningen.

Tur då att Fable II faktiskt är riktigt skoj att spela. Mekaniken är väldigt simpel, men det passar spelet lika bra som den brittiska sagoestetiken. Fable II är en fröjd för öga och öra, då även musiken är riktigt mysig. Det sociala spelet är dock mer intressant än bra, och jag kan för mitt liv inte ta ett spel på allvar där folk vill gifta sig med en efter att ha varit bekanta i fem minuter. Att man kan gifta sig med i stort sett varje karaktär man stöter på är beundrasvärt i sig, men jag bryr mig allvarligt talat aldrig om min familj. Bättre med ett fåtal personliga romansobjekt än hundratals identitetslösa.



Jag var rätt pepp på Things on Wheels när den första trailern släpptes förra året. Det såg ut som Re-Volt. Det var ju skoj. Vecka efter vecka har jag stilla undrat "vad hände med det där racingspelet med radiostyrda bilar"?". När jag då äntligen fick chansen att spela det lät inte besvikelsen vänta på sig. Powerupsen var tråkiga, musiken helt fruktansvärd, bandesignen förbluffande fantasilös och karriärläget löjligt kort. Men bilfysiken och onlineläget räddar nästan upp betyget till 2/5. Men bara nästan.



En ny månad, en ny Telltale-episod! Det är imponerande hur pass mycket Sam & Max 302: The Tomb of Sammun-Mak faktiskt skiljer sig från förra månadens The Penal Zone. Miljöer, berättarteknik och till och med huvudroller är utbytta. Det är en värld av skillnad från resten av spelvärldens på tok för enkla narrativ (vem har sagt att saker måste vara linjära?) och lika uppfriskande som det alltid är. Det är alltid något av en religös högtid när månadens Telltale-episod är kommen.



Jag var egentligen aldrig intresserad av Rocket Knight. Min hajpmätare var som bekant inställd på Things on Wheels under den där veckan bägge nådde Xbox Live Arcade. Men jag är inte den som inte ger spel en chans. Och det är jag glad över. Rocket Knight är nämligen det fjärde bästa XBLA-spelet jag överhuvudtaget spelat.

Det må vara kort, men rakt igenom ruggigt underhållande och mysigt. Omspelningsvärdet är stort (fiendernas placeringar är helt annorlunda på hard) och behovet av att spela snabbt och snyggt prioriteras snart framför att faktiskt överleva alla banorna. Att jag spontanrös lite grann när jag skrev den här texten säger egentligen allt som behöver sägas.



I början var jag enormt besviken. Den första banan av Condemned 2: Bloodshot fick mig verkligen inte att känna något positivt alls. Mörka gränder har jag sett lite för mycket av i spelsammanhang, närstriderna kändes klumpiga och hela banan dåligt upplagd på något sätt. Men det tog sig. Miljövariationen visade sig bli riktigt god ett tag senare, och när spelets lite mer unika inslag introducerades (mordundersökningarna och dialogerna) gjorde det inte så mycket att stridsmekaniken kändes halvtafflig. Jag har inte klarat spelet ännu, det lämnade på hälft, men kommer att avslutas någon under de kommande veckorna.



Det är numera officiellt – Black Rock Studios är min nya gullegris. Först med Pure och nu med Split/Second har man verkligen bevisat att man kan göra roliga och fartfyllda arkadracingspel. Men inte bara det – spelen är även väldigt olika, kretsar kring vitt skilda saker men lyckas ändå dela samma genre. I Pure hoppar vi omkring med fyrhjulingar och utför halsbrytande stunttrick, i Split/Second kör vi hypersnabba sportbilar och spränger skiten ur hela städer.

Visst, det är en gimmick. Explosionerna kommer knappast att sprida sig utanför Split/Second som varumärke. Men egentligen vill jag inte ha en uppföljare heller. Black Rock får gärna visa sin påhittighet ännu en gång, med ytterligare ett nytt och unikt racingspel 2012.



Under året som gått har jag spelat väldigt mycket UFC 2009: Undisputed. Så jag var faktiskt rätt förväntansfull inför uppföljaren UFC Undisputed 2010 (ja, man har flyttat årtalet till slutet av titeln, ingen egentlig aning om varför) och jag blev tack och lov inte besviken. Ingen av nyheterna är särskilt omvälvande på egen hand, men tillsammans gör de spelet till en fullt nödvändig uppgradering. Recensionen kommer att dyka upp väldigt snart – läs den för att ta del av mitt slutgiltiga omdöme.



En dag fick jag lust att spela lite Mario Kart Wii. Klarade några turnerningar på mirror-svårighetsgraden. Men jag blir alltmer tveksam till om spelet faktiskt är bäst i serien. Men dessa tvivel skulle säkert skingras bara jag skulle bege mig ut på nätet igen, och bli ägd av motståndet.

Det är helt omöjligt att hålla mig borta från Worms 2: Armageddon någon längre stund. Det är, trots allt, det näst bästa spelet på Xbox Live Arcade. Jag får aldrig nog av nya pro-duster online, att visa nybörjarna hur en slipsten ska dras samt tappa hakan över vad de riktigt skickliga spelarna lyckas med. Men när ska det där DLC:et med nya vapen komma egentligen?

Betan av Halo: Reach drogs igång och avslutades den här månaden. Jag var där den andra dagen, skakade lite på huvudet, loggade ut och återvände aldrig. Jag förstår helt enkelt inte grejen. Jag har försökt mig på Halos flerspelardel i flera omgångar sedan jag först stiftade bekantskap med Blood Gulch i PC-versionen av originalet. Men jag har aldrig riktigt fastnat. Varför? Ingen aning.

Jag har testat jättelite Burnout: Paradise. Inte tillräckligt för att jag ska ha bildat mig någon som helst uppfattning om det. Men jag måste ändå nämna det här, eftersom det är så det går till i BGM.

Jag testade trial-versionen av Zeno Clash: Ultimate Edition och tog ett beslut; det här ska jag köpa när det reas ut som veckans erbjudande på Xbox Live. Febersjukt på ett bra vis.



Det är inte ofta jag klarar ett spel och omedelbart börjar om på nytt. Det hände dock med Alan Wake. Historien om den stackars författaren grep tag i mig redan från start, och även efter att sluttexterna var nådda dominerade spelet mina tankar. Jag var helt enkelt tvungen att ge mig på en andra omgång för att ha någon som helst chans att kunna gå vidare till andra spel.

Nightmare-svårighetsgraden var inte alls lika svår som jag hade befarat. Lättare än Devil May Cry 4 på den normala svårighetsgraden. Men jag tyckte bara att det var bra, eftersom jag egentligen inte var ute efter en större utmaning, jag ville bara samla ihop de kvarvarande romansidorna. Jag ville veta allt om världen spelet utspelade sig i, och därmed svider det lite extra att inte ha fått ta del av innehållet i samlarutgåvan. Funderar faktiskt lite grann på att inhandla den.



Om jag hade fått reda på att Alan Wake skulle innehålla en bana där man står på en rockscen och motar bort bönder medelst pyroteknik – innan jag själv spelat spelet – hade jag undrat om Remedy inte tappat förståndet. Det rimmar onekligen väldigt illa med spelets psykologiska och tryckande stämmning. Men momentet fungerar faktiskt helt briljant. Det skvallar om vilken talang Remedy har. Det är inte alla utvecklare som vågar gå emot det mesta deras eget spel står för och dessutom komma undan med det. Alan Wake är ett spel som nog aldrig kommer att sluta fascinera mig.



Fyra nya bidrag! Alan Wake flyger upp på en andra plats, och det måste jag nog se som något av en maxprestation från Remedy. Oavsett hur bra spelet hade varit hade det haft väldigt svårt att rå på Mass Effect 2, den regerande titelförsvaren. UFC Undisputed 2010 har jag spelat för lite för att jag ska kunna infoga spelet i listan med gott samvete, och Sam och Max får – som vanligt – vänta på att serien ska avslutas innan de föräras en plats.

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. Alan Wake - Xbox 360, maj
3. God of War III - PlayStation 3, mars
4. Dragon Age: Origins - Awakening - PC, mars
5. Final Fantasy XIII - Xbox 360, mars
6. Split/Second - Xbox 360, maj
7. Rocket Knight - Xbox 360, maj
8. BioShock 2 - Xbox 360, mars
9. MotoGP 09/10 - Xbox 360, mars
10. S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat - PC, februari
11. After Burner: Climax - PlayStation 3, april
12. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari
13. Scrap Metal - Xbox 360, mars
14. Prison Break: The Conspiracy - Xbox 360, april
15. Things on Wheels - Xbox 360, maj
16. Way of the Samurai 3 - PlayStation 3, april

=== | Jan | Feb | Mar | Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep | Okt | Nov | Dec | ===

Rubriken ovan syftar på två saker – b-spel (spel som egentligen är för dåliga för att jag ska orka spela dem) och bilspel, som jag spenderat ohälsosamt mycket tid med den gångna månaden. Lite andra spel har jag givetvis också hunnit med, men fokuset har varit uppenbart. Man skulle till och med kunna påstå att denna månads BGM är ett temanummer. Kanske.



Okej. MotoGP 09/10 är inte ett bilspel rent tekniskt, men ett racingspel är det i allra högsta grad. Jag är numera mästare i alla tre klasser – 125, 250 och MotoGP – och bestämde mig för att tillfälligt gå i pension, i väntan på att Monumental Games ska göra färdigt den utlovade patchen med den sprillans nya Moto2-klassen. Jag är dock lite skeptisk till huruvida spelets motor faktiskt klarar av att rendera ett startfält med 40 förare, men jag håller tummarna. Vore onekligen ganska grymt.



Jag dammade återigen av min PlayStation 2 för att återbesöka några av mina favoriter. Burnout 3: Takedown är faktiskt ett av de bästa arkadracingspelen någonsin, trots den nästan outhärdligt amerikanska attityden som präglar i stort sett varenda del av produktionen. De grundläggande spelmomenten är helt enkelt ruskigt bra – att preja folk känns rätt, fartkänslan är fenomenal och banorna är fulla med roliga saker som man kan krocka med. Att detaljstyra sitt bilvrak och landa på en motståndare till tonerna av ett piggt PLING är fortfarande något av det mest tillfredställande jag upplevt i spelväg.

En annan sak jag måste nämna är musiken. Eftersom mitt musikintresse i övrigt är nästintill icke existerande var det här jag upptäckte band som Sahara Hotnights och Go Betty Go. Jag kan preja bilar i timmar till refrängen i Hot Night Crash.



Men det kommer ändå en tid när man vill tillbaka till seriös racing igen. Förvisso tycker jag fortfarande att taglinen "the real driving simulator" är ett riktigt ruttet skämt, men som spel är ändå Gran Turismo 4 väldigt trevligt, om än inte utan brister. Att köpa och trimma bilar tycker jag är riktigt drygt, och att välja en lagom bra bil till en tävling är mycket svårare än det borde vara. Oftast är den för dålig eller för bra, sällan känns det som om jag och AI:n kör på lika villkor.

Var spelets riktiga storhet ligger är i banorna. Och då menar jag inte de man hämtat från verkligheten (det finns spel där de görs betydligt bättre) utan de som Polyphony Digital har snickrat ihop själva. Trial Mountain, El Capitan, Deep Forest och Tokyo R246. De är utan undantag väldigt roliga att ratta runt, och jag hoppas verkligen på att det är av den här anledningen som Gran Turismo 5 dröjt så länge – att man suttit och snickrat på världens bästa bilspelsbanor.



Äntligen är de tillbaka. Sam & Max: The Penal Zone är ett bevis på hur mycket Telltale Games har utvecklats. Handlingen presenteras på ett synnerligen attraktivt och oväntat sätt, och pusslen har begåvats med några riktigt vågade nya variabler (teleportering och framtidsseende). Den nya månatliga höjdpunkten är ett faktum – jag är övertygad om att The Devil's Playhouse kommer att bli det bästa Telltale Games gjort hittills. Förmodligen.



"Tio euro är ju inte särskilt mycket pengar" tänkte jag, varpå jag lade Onechanbara: Bikini Samurai Squad i min virtuella köpkorg. Och jag fick ungefär vad jag förväntade mig; ett spel som är så dåligt att det nästan blir bra. I rollen som en av två zombiedödande bikinisystrar ska jag kötta mig igenom horder av odöda. Till min hjälp har jag bråkig kamera, stelt rörelseschema, klaustrofobisk nivådesign och BOUNCING BOOBZ PHYSSIX.

Smakfullt är det inte. Kameran fokuserar gärna på lite uppseendeväckande ställen när en av våra hjältinnor står i duschen. Men på något mystiskt sätt tycker jag det funkar ändå. Spelet är så gubbsjukt att det blir mysigt, så uppenbart lågbudget att jag bara kan flina lite åt det hela. Men till skillnad från när man ser på b-filmer måste man ju engagera sig i spel också – och det är förmodligen därför jag aldrig kommer att komma förbi bana 3. Det kräver för mycket ansträngning. Men en rolig anekdot att ha i spelhyllan är spelet helt klart.



Ofta har jag begrundat, funderat och filosoferat. Varför kan japanerna inte ta inspiration av västvärldens rollspel? Det är trots allt mycket intressantare att ta sina egna beslut, välja sin egen väg, och forma sin egen upplevelse. Tja, om resultatet blir Way of the Samurai 3 kan de lika gärna låta bli. Idéerna är det inga fel på, men utförandet är så fruktansvärt taffligt att jag bara blir arg. Grafikmotorn hör hemma på PlayStation 2, världskartan är minimal och uppstyckad i frekventa zoner, och striderna är överhuvudtaget inte roliga. Det enda spelet lyckas med är att få mig att bli sugen på att spela om Jade Empire.



Det bästa med den nuvarande konsolgenerationen måste vara nerladdningstjänsterna. Om After Burner: Climax hade släppts som ett boxat fullprisspel hade många förmodligen känt sig upprörda. Det tar mellan en och två timmar att se alla banor spelet har att bjuda på, och det kan tyckas vara i det tunnaste laget. Men det spelar ingen större roll när spelet släpps digitalt tillsammans med en human prislapp. Då kan man ta spelet för vad det är och ha riktigt roligt med det.

After Burner: Climax är givetvis ingen simulator, men lyckas ändå förmedla de känslor jag vill ha när jag viner fram i luften i löjliga hastigheter, med missiler fräsande kring skrovet. Det är ett flygspel utan dötid – inga u-svängar, inga startsekvenser – som hela tiden pressar mig framåt genom en osynlig tunnel. OutRun i luften skulle man rentav kunna kalla det, men om jag ska vara ärlig är det inte riktigt lika bra. Det känns lite för kaosartat, lite "shit happens" när man misslyckas. Istället för att skylla på mig själv skyller jag på spelet, och så ska det ju faktiskt inte vara. Men så länge man inte tar After Burner: Climax på för stort allvar är det ett högst rekommenderat köp.



Jag har knappt påbörjat mitt äventyr i Fable II ännu, men jag kan redan fastställa vilka delar jag kommer att minnas när jag är klar. Den grafiska designen är fantastisk, den ärkebrittiska världen med de enormt starka färgerna känns helrätt, och väldigt mysig att vistas i. Musiken och röstskådespelarna håller högsta klass, och spelbarheten är väldigt hög, trots att den största delen av spelmekaniken tycks vara lite väl simpel.

Jag gillar det, helt enkelt. Men jag tycker ändå att konceptet med "hjältar" är väldigt krystat, och redan nu kan jag konstatera att handlingen inte är något mer än en klyschig ram för de upplevelser jag skapar på egen hand. Lionheads idéer om karaktärsinteraktion framstår även som väldigt lustiga; det krävs inget mer än några komplimanger för att folk ska vilja gifta sig med mig. Jag hade hellre sett ett fåtal välgjorda potentiella partners än den myriad av personlighetsbefriade iskar vi dras med för tillfället. Mycket mer om Fable II lär det bli i nästa BGM.



Jag lade sista handen på Prison Break: The Conspiracy i början av månaden, och ja, internet har varit på tok för hårt mot det. Harmlöst och poänglöst, visst, men inte helt utan underhållningsvärde.

UFC 2009: Undisputed och Dead or Alive 4 spelades under ett kompisbesök, och jag är rätt förvirrad. I det förstnämnda springer jag i ringar runt mina motståndare och knockar dem gång efter annan, men i det senare får jag fetspö 13 gånger på raken. Vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag gissar på att det lugnare och mer metodiska tempot i UFC passar mig betydligt bättre.

En eftermiddag började jag tvivla; var verkligen cockpitvyn i Need for Speed: Shift lika grym som jag mindes den? Visst var den.



En månad dominerad av bilspel är givetvis inte komplett utan den regerande mästaren – Forza Motorsport 3 är den nuvarande konsolgenerationens bästa racingspel. Det är givetvis inte felfritt – var fan är Spa-Francorchamps? – men jag diggar verkligen det mesta med spelet, framförallt körkänslan och fysiken. Det är väldigt sällan spelets fel om saker skiter sig, något jag bittert fått erfara online. Men även karriärläget har fått sin beskärda del timmar, det är väldigt beroendeframkallande och "ett race till"-känslan är ständigt närvarande.

Jämfört med Gran Turismo 4 är svårighetsgraden oftast helt rätt. Autouppgraderingsfunktionen är en skänk från ovan, och jag behöver inte alls spendera någon tid under motorhuven om jag inte vill. Det är betydligt mer lockande att sitta och browsa runt i olika spelares storefronts, och hitta nya läckra motiv. Min Peugeot 206 är numera prydd av president Aria, världens kanske bästa katt någonsin. Googla.



Kanske inte ett positivt sådant, men ändå minnesvärt. Jag och min kompis slingrade runt Fujimi Kaidos längsta bergsvägsslinga med våra trimmade Porschar. Tre varv skulle vi köra. Vi lekte runt under de två första, men under det tredje blev det plötsligt allvar. Vi anländer till det knepiga hårnålspartiet jämsides, byter positioner med varandra på ett nästan koreograferat vis. Slutligen, i den sista hårnålen, kysser min kompis räcket och jag får en lucka på sisådär fem sekunder. Segern tycks vara klar, men jag kommer in i en påföljande tunnel på tok för snabbt och snuvas på segern på ett synnerligen snöpligt sätt. Men roligt lopp, det var det onekligen!



En ganska händelselös månad i fråga om nya spel. Sam & Max är portförbjudna tills vidare, men de är välkomna tillbaka när jag spelat hela säsongen.

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. God of War III - PlayStation 3, mars
3. Dragon Age: Origins - Awakening - PC, mars
4. Final Fantasy XIII - Xbox 360, mars
5. BioShock 2 - Xbox 360, mars
6. MotoGP 09/10 - Xbox 360, mars
7. S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat - PC, februari
8. After Burner: Climax - PlayStation 3, april
9. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari
10. Scrap Metal - Xbox 360, mars
11. Prison Break: The Conspiracy - Xbox 360, april
12. Way of the Samurai 3 - PlayStation 3, april

Välkommen till Benny Gaming Monthly, en månadskrönika om spel.

Av det nuvarande spelklimatet att döma har spelhösten 2010 redan inletts, ett halvår i förväg. Stortitel på stortitel, så många att min backlog för året redan består av fem ospelade "måste"-spel. Fem! Och då har året knappt börjat. Det är nästan så att jag hoppas på att sommarmånaderna blir ännu lugnare än vanligt. Så tycks dock verkligen inte bli fallet...



Sportlov. Eller, ja, "självstudievecka" som det kallas på högskolenivå. Båda namnen är felaktiga. Veckan borde heta "spela tills ögonen blöder"-lov eller "skratta åt folk som måste pulsa fram i rekordstora snödrivor"-veckan. För själv satt jag nerbäddad i fåtöljen med två riktigt goa spel.

BioShock 2 var först ut. Och jag gillade det. Förvisso inte lika intressant som originalet, men ändå klart trevlig underhållning. Jag gillade speciellt storpappa/lillsyrra-mekaniken. Att planera inför kommande splicerhorder var riktigt roligt, speciellt när planen fungerade till hundra procent. Att hoppa in och ut ur mitt gömställe med min gigantiska borr var nog så tillfredsställande. Lite som om jag vore en predator i dykarutrustning.

Spelet kunde ha varit mer unikt. De färgstarka personligheter som präglade originalet (Sander Cohen, någon?) är som bortblåsta, och flera av miljöerna är märkvärdigt alldagliga. Så här i efterhand är det bara ett fåtal som sticker ut, och det är lite synd. Handlingen är även märkligt tunn fram till de sista timmarna, men då hettar det å andra sidan till på riktigt. BioShock 2 må vara en mekanisk förbättring, men någonstans på vägen har det gått miste om en stor del av dess själ.



Final Fantasy XIII är ett spel som får mig att känna saker. Fast inte riktigt på det sättet som Square Enix antagligen hade tänkt sig. Visst finns det en och annan filmsekvens som verkligen får mig att känna med karaktärerna, men den absoluta majoriteten av mina känslosvall inträffar under betydligt mer hektiska partier. Helvetisk frustration när jag för femte gången får spö av en boss. Himmelsk eufori när densamme äntligen ligger död framför mina fötter.

Striderna är a och o. Om de inte vore så roliga som de är vore Final Fantasy XIII ett mycket sämre spel. Fantastisk estetisk och mysig sagostämning räcker bara så långt, det är faktiskt - som alltid - spelmomenten som spelar roll i slutändan. Så trots att jag suckar över de långrandiga korridorer som merparten av spelet består av ger jag inte upp. Jag vet att nästa fantastiska sammandrabbning väntar runt hörnet.



I begynnelsen; glädje. Scrap Metal har sett helt fantastiskt ut sedan de första bilderna nådde internet. Ett racingspel av den gamla skolan, med vapen och isometriskt perspektiv, i rakt nedstigande led från Death Rally. Efter de första timmarna var jag dock inte lika munter längre. Fysiken är på tok för lös, och det är överhuvudtaget svårt att finna någon egentlig precision i körandet. Karriärläget tvingar mig att köra om gamla lopp för att ens ha en chans mot bossarna, och banorna i sig själva var sällan så spännande som jag skulle vilja ha dem. Uppdragsvariationen må vara god, men det hjälper föga när konceptets kärna är så pass bristfällig som den är. Om jag hade betalat 1200 poäng för det här hade jag faktiskt varit lite sur.



Så jag laddar ner Death Rally, gratis och nutidsanpassat direkt från Remedys hemsida. Och det är med en nostalgisk suck jag kan konstatera att spelet är riktigt bra än idag. Fysiken är väldigt mycket mer anpassad till perspektivet - bilarna är som limmade vid vägen - och precisionen är stundtals löjligt hög. Banorna är fler och tajtare, och hela karriärupplägget är väldigt mycket mer tilltalande. En sann klassiker som utan problem höll mig fångad i tre timmar utan nämnvärd paus. Frågan är om något annat spel daterat 1996 fortfarande besitter den dragningskraften.



Man tycker jag borde tröttna. Säga vad man vill om BioWares spel men de har alla samma grundkoncept och nästintill identisk dragningskraft. Man kan få för mycket av även det goda, och så här pass snart efter både Dragon Age: Origins och Mass Effect 2 var jag lite orolig över att jag inte skulle kunna uppskatta Dragon Age: Origins - Awakening till fullo.

Jag kunde inte ha haft mer fel. Fem minuter tar det, sedan sitter jag och flinar som en galning framför skärmen, över ännu ett underbart sarkastiskt dialogval. Och det blir bara bättre. Jag får nya kompanjoner, en egen borg att flumma runt i, och ännu ett storslaget uppdrag att utföra. Awakening är mer av allt som gjorde originalspelet så fantastiskt - varken mer eller mindre - fast presenterat över en väldigt mycket kortare tidsrymd (16 timmar närmare bestämt). Därmed är tempot bättre, de långa grottorna från originalet existerar inte här. Men samtidigt är det inte fullt lika fängslande, även det en direkt konsekvens av speltiden. Men allt sammantaget diggar jag det riktigt hårt. Att spelet dessutom innehåller två av de coolaste spelskurkarna jag sett på väldigt länge är en stor bonus.



Årliga sportspel beskylls ofta för att vara fega. Det kan man verkligen inte säga om MotoGP 09/10. Det förändrar allt den simulatorbetonade föregångaren stod för, och kvar finns ett snabbt, smidigt och arkaddoftande racingspel. Jag gillar det. Faktum är att det ultimata MotoGP-spelet inte är särskilt avlägset alls. Ge Milestone Games två eller tre år till, och vi kommer att vara där, såvida de väljer att försöka tillfredsställa seriens hardcorefans också, vad gäller realistisk fysik och fullängdstävlingar.

Jag har en titel i både 125- och 250-klassen just nu, och är på väg att ta den sista - den ultimata - i MotoGP-klassen. Sedan tar jag förmodligen en paus och återkommer när den utlovade patchen nått Xbox Live. Ska bli intressant att se exakt hur långt Capcom kommer att gå med Moto2-cyklarna. Kommer de att vara som 250-kubikarna fast med nya skins? Jag vågar faktiskt hoppas på motsatsen.



Prison Break: The Conspiracy har fått ta onödigt mycket skit. Internet skvallrar om ett fruktansvärt spel, men jag kan inte riktigt hålla med. Visst är det irriterande med dess klumpigt implementerade QTE-moment och trial-and-error-betonade smygande, men ibland lyckas det faktiskt underhålla. Splitscreen-tekniken som spelet använder för att öka spänningen är lika lyckad här som i Fahrenheit, och det är faktiskt lite intressant att se TV-seriens miljöer på nära håll.

Mer ska jag inte säga innan det är dags för recension. Vad betyget kommer att landa på vet jag inte riktigt, men de absoluta bottennoteringarna är redan uteslutna.



Det här är ovanligt. Rent ut sagt unikt. God of War III är det första spelet som jag upplevt för varierat. Jag förstår inte riktigt varför folk påstår att det inte innehåller några nyheter - jag ser dem överallt. Strider som mer ofta än inte bygger på helt nya inslag - QTE:a en medusa för att förstena resten av motståndet, rida en cyklop för att mota undan folk med en stor klubba, eller hänga i harpys för att undvika spikarna som sticker upp ur golvet. De är överallt, de nya inslagen. Och jag undrar vart de klassiska, rena och simpla sammandrabbningarna har tagit vägen.

En av mina favoritstrider i God of War är inte unik på något sätt. När man kommer till Pandoras tempel möter man två cykloper. Striden är helt gimmickbefriad, det enda den förlitar sig på är de grundläggande attackerna och Kratos rörelseschema. Jag saknar det här i God of War III. Jag vill inte byta ut mina armfästa kedjor mot stora handskar bara för att motståndet kräver det. Jag vill inte tvingas fokusera fokusera på en enda fiende bara för att spelet ger mig en fördel. Jag vill bara slåss, utan krusiduller. Ändå är det väldigt sällan spelet låter mig göra det.

Nu låter det kanske som om jag är väldigt negativ gentemot God of War III. Det är jag inte. Inledningsbanan är det mest episka jag någonsin skådat, och i mångt och mycket symboliserar den TV-spel när de är som allra bäst. Bossarna är fantastiska, avrättningarna makabert over-the-top, och Santa Monicas stilkänsla är ännu vassare än tidigare. Men spelet kunde faktiskt ha blivit lite, lite bättre om utvecklarna hade återvänt mer från föregångarna. Förmodligen första och sista gången jag påstår något liknande om ett spel.



Kratos gör många grymma saker i God of War III. Han sliter huvuden av folk, mosar desamma, och petar ut ögonen medelst R3 och L3. Men en sak är grymmare än alla andra. En sak får mig att känna smärta, på riktigt, och grimasera ymnigt framför TV:n.

Hela striden mot Kronos, titanen, är fantastisk. En av de tuffaste bossarna någonsin. Men ett ögonblick väger lite tyngre än alla andra. Under stridens gång attackerar man hans fingertoppar, och plötsligt börjar en av naglarna spricka sönder. Vid nästa givna tillfälle slungar Kratos sina klingor, hakar fast, och börjar dra. Hela nageln lossnar, och det ser oerhört smärtsamt ut. Mer smärtsamt än vilken dekapitering som helst.

Jag har nämligen råkat ut för samma sak i verkligheten. I lågstadiet klämde jag stortån i en dörr, blodet sprutade och tån bultade. Efter ett tag bleknade hela nageln, för att lite halvspontant lossna några dagar senare när jag simmade i en bassäng. Trevligt värre för den som fick med en blek nagel i sin kallsup.



Perfect Dark har nått Xbox Live Arcade, och internet är av någon anledning upphetsat. Jag testade trial-versionen, och det kändes ungefär precis som jag förväntade mig. Ett FPS utan Half-Lifes spännande ramhandling och varierande nivådesign. Jag kommer inte att köpa fullversionen före den dyker upp på veckans erbjudande till nersatt pris. Om ens då.

Game Room är mer ett historiskt intressant tidsdokument än underhållning. Jag har testat de flesta spelen i det första paketet. Några av dem är hyfsade, men de flest rent ut sagt tråkiga. Jag tycker dock att Game Room är en bra idé. Någonstans måste man kunna få tag på dessa titlar via laglig väg. Och vem vet, kanske någon riktig pärla dyker upp i framtiden?

Mina äventyr har fortsatt i det första God of War. Lite. Det som står sig bäst jämte trean är faktiskt handlingen. Kratos känns mer mänsklig här, mer som en person och mindre som en karikatyr. Det är inte bara hämnden som driver honom - han vill även få sina synder förlåtna, något han mer eller mindre glömmer bort i uppföljarna.

Någon timme Shadow Complex petades in medan jag väntade på att Final Fantasy XIII skulle nå min postlåda. Ett kul spel med fräscht upplägg som jag definitivt ska varva lite senare.



Boom-shaklaka! Gotykoll exploderar med sex nya bidrag, och ett sjunde (Prison Break) som inte riktigt är redo för listan ännu. Mars har varit en helt fantastisk månad, och det tar nog ända till hösten innan jag får spela lika många bra spel igen. Kanske. Alan Wake, Red Dead Redemption, UFC 2010, Alpha Protocol, Prince of Persia: The Forgotten Sands och Blur släpps ju i maj...

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. God of War III - PlayStation 3, mars
3. Dragon Age: Origins - Awakening - PC, mars
4. Final Fantasy XIII - Xbox 360, mars
5. BioShock 2 - Xbox 360, mars
6. MotoGP 09/10 - Xbox 360, mars
7. S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat - PC, februari
8. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari
9. Scrap Metal - Xbox 360, mars

Benny Gaming Monthly - jag heter Benny, och det här är min spelmånad!

Februari har varit en kort månad. Inte bara för att den är kort - sett till antalet dagar - utan även för att årets första BGM skrevs några dagar senare än vanligt. Men jag har ändå hunnit ta mig an en rad riktigt bra spel. Inte så många som faktiskt släppts i år, bara.



Jag kanske var överdrivet begeistrad över Ratchet & Clank: A Crack in Time förra månaden. Nu - några veckor efter jag klarat det - har jag svårt att minnas en enda riktigt suverän bana. Alla höjer sig utan tvekan över tröskeln "bra", men de riktiga "wow"-ögonblicken lyser med sin frånvaro, om man bortser från de imponerande landskap spelmotorn målade upp.

Spelet är ändå riktigt roligt, och klart spelvärt. Men om man ser till Sonys suveräna PlayStation 3-utbud under förra året - Killzone 2, Infamous och Uncharted 2 - får det faktiskt finna sig i att stå i skuggan rätt ordentligt. Insomniac får gärna ta en lång paus från serien nu, då det känns som om studion har uppenbara svårigheter med att ta konceptet särskilt mycket längre än så här utan att totalrenovera serien från grunden.



Jag har fortfarande lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Ico.

Ena stunden hatar jag det. När Yorda klättrar ner för en stege och sedan klättrar upp igen, och jag måste vänta. Eller när jag lämnar henne ensam i ett rum en jätteliten stund, och hon omedelbart blir kidnappad.

Andra stunder älskar jag det. När man kommer ut till väderkvarnen och bevittnar det omöjligt gröna gräset. Eller när jag bara utforskar den kalla borgen, med vinden som enda sällskap.

Fördelar, nackdelar. Mekaniska brister mot ren, rå stäming. Det är inte så enkelt. Ibland måste man släppa traditionella tankemönster och bara känna, spela spelet som om det vore det första man upplever, istället för att ständigt syna nivådesignen eller stridssystemet. Kalla det arbetsskada.

Det är då, när man släpper taget, som Ico blir det mästerverk som så många hyllar. Tematiskt är det unikt, estetiken är något av det vackraste jag sett i spelväg, och handlingen träffar otroligt hårt med väldigt enkla medel.

Som spel är Ico aldrig bättre än "bra". Som upplevelse är det dock något av det mest magnifika man kan ta del av.



S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat är faktiskt inte så olikt Ico. Mekaniskt haltande men stämningsmässigt oklanderligt. Att utforska den radioaktiva zonen i Tjernobyl med förorter är fortfarande en väldigt speciell uppllevelse, trots att Call of Pripyat är seriens tredje del utan några överväldigande förändringar.

Det är när allt är som tystast som det är som mest spännande. När det mästerliga soundtracket är inne på ett av sina mest stämningsfulla spår, när regnet öser ner, och jag smyger in på en övergiven egnahemsgård för att besegra traktens hotfulla kimera. Striderna är snabba och intensiva, men hyfsat väl utspridda. Det gör att Call of Pripyat är seriens bästa del hittills - det vet vad det gör bra och exploaterar det till fullo.



För någon månad sedan klassade jag Call of Duty: Modern Warfare 2 som mitt mest onödiga köp de senaste månaderna. Fullpris för en kamanj som var över på två sittningar, och ett onlineläge som säkert är jätteroligt men som jag själv inte har något riktigt intresse av.

Men det fanns ju en tredje sak också, en sak som jag inte brytt mig alls särskilt mycket om före release. Special Ops, co-op-läget, med fristående banor som baseras på arenor från enspelarkampanjen. Tillsammans med Halo och Serious Sam är det en av de absolut bästa förstapersonsskjutarna man kan spela tillsammans med en kompis, speciellt eftersom det hela är verkligt utmanande, och faktiskt riktigt varierande med tanke på de olika uppdragens karaktär. Ena gången täcker vi varandra med sköldar på en flygplats i Moskva, andra gången springer den ena av oss omkring på stadsgator i Virginia medan den andra kretsar omkring ovanför med en jättestor minigun.

Så ja, spelet är nog värt pengarna, trots allt. Men jag hävdar fortfarande att det är överskattat!



Så jag ratar flerspelardelen i Modern Warfare 2. Ändå har jag - återigen - fastnat i Worms-träsket. Vad kan det bero på?

Jag har alltid älskat Worms, ända sedan jag bekantade mig med Worms 2 1998. Och Worms 2: Armageddon är faktiskt det bästa spelet i serien, mycke tack vare en extremt stabil nätkod och några genuint relevanta additioner till vapenarsenalen.

När man säger Worms i samma mening som "vapen" tänker de flesta på bananbomber, superfår och betongåsnor. Men när man spelar i pro-läget på Xbox Live lyser dessa vapen med sin frånvaro, och två av de viktigaste heter istället bunkerbuster och sentry gun. Vapen som egentligen inte är särskilt farliga sett till ren explosivitet, men enormt viktiga shackpjäser på brädet som är Worms.

Det har gått hyfsat bra för mig online. Den senaste gången jag kollade in leaderboarden var jag åttonde bästa spelare den här veckan i pro-läget. Det är nästan för lätt att möta nybörjare som inte inser vikten av att placera sig högt i banan så tidigt som möjligt. Men hellre det än att få smörj av veteraner med tusentals matcher under bältet.

Worms 2: Armageddon är ett spel jag kan återvända till om och om igen. Och när det utlovade vapenpaketet väl släpps kommer beroendet antagligen att nå nya höjder.



I slutet av månaden lånade jag God of War Collection av en kompis. Och jag har hunnit ta mig en bit genom Pandoras tempel i det första spelet. God of War håller fortfarande enormt väl. Faktum är att hela partiet i Aten - liksom inledningsbanan - är i stort sett perfekt. Om jag skulle få arrangera om spelet skulle jag nog lämna första halvan som den är.

Däremot är delar av Pandoras tempel lite si och så. Främst då avslutningen, det där rummet med en massa rullband. Men det får vänta till nästa månad!



De sista banorna i New Super Mario Bros. Wii har avverkats tillsammans med en kompis, och den avslutande Bowser-uppgörelsen kan vara det mest episka jag sett ur sidscrollat perspektiv. Givetivs dog jag precis hela tiden, medan kompisen såg till att vi faktiskt tog oss framåt. Men i ett ögonblick av enorm insikt såg jag till att vi bytte spelarprofiler innan vi påbörjade vår session. Så continue-statistiken jämnade ut sig mot slutet!

Jag gillade demon av Sonic & Sega All-Stars Racing när jag testade den, så när som på en sak - bilduppdateringen. Och eftersom den tydligen inte fixats i fullversionen blir det inget köp, i alla fall inte förrän det hamnar på begagnathyllorna. Tyvärr, Sumo Digital.



Efter att ha spelat igenom Ico fick jag blodad tand och var tvungen att återuppleva det starkare av Fumito Uedas spel - Shadow of the Colossus. Det var trots allt flera år sedan sist.

Och vad säger man? Kolosserna är fortfarande de bästa spelbossar som finns. Visst finns det ett och annat rötägg (har aldrig gillat den där som simmar omkring i sanden, främst för att det är svårt att rida och skjuta pilbåge samtidigt) men överlag, vill jag påstå, att min personliga "bästa bossar någonsin"-lista antagligen skulle tokdomineras av Shadow of the Colossus.

Soundtracket kan vara det bästa någonsin. Tårdrypande vackra spår blandas med hetsiga stridsteman som är bombastiska på helt rätt sätt. Skalan är fortfarande något de flesta spel inte ens är i närheten av - att hoppa ner på den femtonde kolossens mossbeklädda hjässa är fortfarande nervpirrande spännande.

Visst, det ska sägas att den andra delen av spelet - hästridandet - egentligen inte är rolig någonstans. Men den behövs. Alltför många spel gör misstaget att plöja fram i alltför hårt tempo, och ett Shadow of the Colossus utan hästridandet vore förmodligen övermäktigt de flesta av oss. Och därmed skulle kolosserna obönhörligen tappade lite av deras genomslagskraft.

För att inte tala om alla de vackra vyer vi får uppleva när vi utforskar världen. Shadow of the Colossus är vackert som en tavla. Och har ungefär lika bra bilduppdatering. Det tekniska lämnar ju en del övrigt att önska, men en God of War Collection-aktig uppdatering skulle utan tvekan låta spelet konkurrera med den nuvarande generationens spel på de allra flesta tänkbara områden.

Men de spelsidor som placerat Shadow of the Colossus nära toppen av det gångna decenniets bästa spel har verkligen inte fel.



Bästa slutet i ett spel någonsin?

Kanske. Eller ja, nej, det är det inte. Planescape: Torment är bättre. Men den sista timmen i Ico är helt fantastisk, och når sin kulmen under avslutningsfilmen. Den enormt vackra You were there tonsätter den rasande borgen som dittills varit Icos och Yordas fängelse. Ico glider ut på havet i en båt, medvetslös, medan Yorda tar farväl...

Någon minut senare vaknar man upp på en vacker sandstrand. Ingen levande själ tycks finnas i närheten, och man börjar traska åt det mest uppenbara hållet. Plötsligt ser jag något som ligger där på stranden, nära vattnet. Något vitt och skört.

Kan det vara...?



Jag vet. Lite dåligt att bara lyckas spela ett enda nytt spel den här månaden. Men S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat är faktiskt hyfsat långt, och inget man varvar på en eftermiddag.

Men ett inplastat BioShock 2 ligger på vardagsrumsbordet, och just nu - i början av sportlovsveckan - fick jag beskedet att jag ska recensera Final Fantasy XIII. Roll on March!

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. S.T.A.L.K.E.R.: Call of Pripyat - PC, februari
2. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari

Välkomna till Benny Gaming Monthly!

Hej Loading.

Ni kanske minns det här. Kanske inte. Under 2008 publicerade jag en månadskrönika varje månad här på Loading under namnet Hurvilo Gaming Monthly. Under 2009 ville jag flytta allt till sidan jag egentligen skriver för - Retry.se som numera blivit Pulse.nu - för att se vad som skulle hända. Jag ville ju att den sidan skulle få så många klick som möjligt.

I början gick det bra. Nästan lika många kommentarer per krönika som tidigare. Men vartefter året gick tunnades de av, tills det enbart kom någon enstaka kommentar per krönika. Och det tycker jag är lite tråkigt.

Så nu är jag tillbaka. Har jag kanske blivit ointressant? Jag vill ju tro att så inte är fallet. Hädanefter kommer jag hursomhelst att publicera mina månadskrönikor både här och på Pulse.nu.

Se vad som händer.



Det är fascinerande när spelutvecklare begår samma misstag om och om igen. Inte för att Assassin's Creed II är dåligt – verkligen inte! – men det är irriterande när störande missar förstör helhetsintrycket av ett annars väldigt imponerande spel.

Assassin's Creed II är sanslöst snyggt. Det får mig att bli övertygad om att vi borde avskaffa alla historieböcker, och istället låta spelutvecklare göra exakta kopior av historiska platser som vi får gå omkring i och utforska på egen hand. Här och var kunde man aktivera inlästa kommentarer av någon skäggig farbror, ungefär som Starbreeze gjorde i Chronicles of Riddick. Låter alldeles förträffligt enligt mig.

Men AI:n. Oavsett hur övertygande grafiken är kan jag inte tro på världen till hundra procent när både vakter och civila beter sig som yra – och besynnerligt arroganta – höns. Fotgängare orkar inte riktigt reagera på att jag springer upp längs väggen intill dem, och vakterna tycker det är roligt att springa runt i en ring, klättra upp för en stege, hoppa ner, och klättra upp igen i en oändlig loop. AI:n måste bli bättre i spel överlag, men i såndlådeäventyr är det extra uppenbart.

En annan miss Assassin's Creed II gör är hela det sista uppdraget. Jag har inga problem med hur handlingen slutar, men det sista uppdraget omintetgör precis allt som gjort spelet bra dittills. Vi får ta del av en spiklinjär bana fylld till bredden med vakter, och exploatera AI:n på värsta sätt. Sedan avslutas det hela med ett extremt lamt och fantasilöst mordförsök och bosstrid. Jag trodde faktiskt att spelbranschen hade lyckats lägga skohornade bossuppgörelser bakom sig.

Jag tänker tillbaka till karnevalen jag upplevde några timmar tidigare. Till båten, hur episkt det avslutande uppdraget faktiskt hade kunnat bli om det hade följt samma mall. Där samarbetade faktiskt spelets bästa moment för att visa det från dess allra bästa sida. Varför glömde Ubisoft bort allt detta under avslutningen?

Assassin's Creed II är ändå ett mycket bra spel. Nästan fantastiskt. Eftersmaken blev bara onödigt bitter.



Det verkade som om hypen dog relativt snabbt när Halo 3: ODST lanserades i höstas. Därmed kändes det aldrig som ett "måste"-spel. Men när jag hittade ett begagnat exemplar för femton euro kändes det lite fel att inte slå till. Sagt och gjort, och jullovets döende dagar spenderades i Masters Chiefs skimrande Mjolnir-rustning.

Förlåt, nu ljög jag faktiskt lite. Jag spelade inte alls som Master Chief. Jag spelade som The Rookie, och en massa andra jönsar. Men jag kände mig hela tiden minst lika kapabel som Master Chief. Jag slet loss stationära maskingevär, dunkade till tomtar med gevärskolven och överlevde smått fantastiska sammandrabbningar. Förhandssnacket handlade om ett spel som skulle tvinga oss att spela helt annorlunda, mer taktiskt. Vad hände med det egentligen?

Men med det sagt är ODST en mycket njutbar upplevelse. Grafiskt har det åldrats betänkligt – ställ inte Halo-dockorna bredvid Nathan Drake – men seriens kärna, striderna och kontrollen, är fortfarande lika bra som den alltid varit. Och att spelet helt och hållet saknar The Flood måste räknas som ett gigantiskt plus.



Det är något med Ratchet & Clank-seriens estetik som får mig att bli alldeles varm inombords. Oavsett om det handlar om gigantiska sci-fi-städer i Tools of Destruction, om tropiska paradisöar i Quest for Booty, eller om enorma urverk i A Crack in Time.

Det är bara så snyggt. Så charmigt. Så extremt lättillgängligt. Och så otroligt silkeslent. Det faktum att Insomniac uttalat sig om att A Crack in Time ska bli det sista spelet de gör med 60 bilder i sekunden som mål gör mig lite ledsen. Så jag tar mig verkligen tid att uppskatta bildhastigheten den här gången. Uppskatta flytet.

Ratchet & Clank: Quest for Booty var inte långt, men väldigt roligt. Äventyret kretsade kring mina två favoritkaraktärer från Tools of Destruction – robotpiraterna! – och så gott som varje gång de öppnade käften kom det ut något roligt. Annars var spelet vad jag förväntade mig – en förlängning av Tools of Destruction med tillräckligt många nyheter för att kännas intressant och fräscht. Spelets korta längd fungerade bara till dess fördel; tempot i handlingen var oklanderligt, och inte en enda decimeter av spelet kunde klassas som "filler".

Efter sluttexterna påbörjade jag Ratchet & Clank: A Crack in Time. Och det är ännu snyggare. Så snyggt att jag blir lite arg på internet, och att det inte påpekat det tidigare. Enligt mig hör det till PlayStation 3:s absoluta elit, bara slaget av Uncharted 2 och Killzone 2. Miljöerna renderas i galen skala och detaljrikedomen är uppe och sniffar på Pixar. Allvarligt.

Jag har inte klarat det ännu, då en del saker kom emellan. Det tvådelade historieberättandet är intressant, och Clanks eftertänksamma banor är en bra motpol till Ratchets ofta überhetsiga slaktorgier. Jag älskar fortfarande humorn. Men de slutgiltiga intrycken får vänta till nästa månad. Men jag vågar lova att de nästan uteslutande är positiva.



Trials HD: Big Pack är så stort att det förtjänar att omnämnas som ett eget spel. Nästan. Gammal kärlek rostar aldrig brukar det heta, och med de nya finurliga banornas intåg brinner min kärlek till Redlynx starkare än någonsin förut.

Jag spenderade två kvällar – säkert fem timmar totalt sett – med att nöta det nya estetiska mästerverket 1 Bit Trip. Jag blir ofta arg. Säger "jävla skitspel", slänger kontrollen i golvet och ångrar mig direkt och undrar om något gått sönder.

Men allt var värt det när jag till slut, äntligen, fann mig själv överst på min friendslist. Jag proklamerade min förträfflighet åt min katt och hon spann jakande. Sedan dess har jag inte vågat starta Trials HD igen. Jag är för rädd att upptäcka sanningen. För rädd för att jag högst antagligen inte äger 1 Bit Trip längre.



The Legend of Zelda: Spirit Tracks är ett väldigt bra spel. Men jag kommer inte att klara ut det. Jag har gett upp. På något sätt lyckades jag stappla mig igenom spelets tidigare panflöjt-duetter, men nu – vid sista templet! – tog det stopp. DET GÅR BARA INTE.

Jag får inte tonerna rätt. Jag tror att jag får det, men då vågar gubbfan påstå att jag improviserar. Så fan heller! Jag blåser till jag blir törstig, tar en paus, återkommer och misslyckas. Igen.

Men jag kommer nog att ge det några chanser till, någon gång. Då kanske jag klarar det. Rimligtvis borde det bli så, jag menar ni har ju klarat det? Och jag ska fan inte vara sämre.



Nio timmar senare var jag väldigt yr och väldigt hungrig. Men fortfarande glad. Jag och min kompis hade klarat nästan hela New Super Mario Bros. Wii i en sittning, men nu var vi tvungna att säga stopp. Avatar väntade ju på bio den där fredagskvällen (det bästa med den filmen: trailern till Alice i underlandet och 3D-katten!).

Det är tur att man har oändligt med continues i New Super Mario Bros. Wii. Annars hade vi failat hårt. I alla fall jag. Spelet är svårt! Det här är inte lätt. När block snurrar till höger och vänster, aldrig stannar upp, är det med skräckblandad förtjusning jag hoppar omkring. Oftast dör jag. Men jag är glad ändå.

Jag har fortfarande lite svårt för Mario i två dimensioner. Jag ser inte den där sanna briljansen. Men tillsammans med en kompis lossnar det, då blir det kul på riktigt. Så jag kommer nog aldrig att klara New Super Mario Bros. Wii på egen hand, ser ingen riktigt poäng med det. Men det kommer att förbli ett perfekt spel att ta fram när man har vänner på besök.



På tal om co-op...

Serious Sam HD: The First Encounter har co-op. Dock bara online, vilket jag finner otroligt korkat, onödigt och oförståeligt. Den enskilt största anledningen till att jag sett fram emot spelet är att få dra igenom det i splitscreen, tillsammans med en vän i soffan.

Visst, det ska sägas att onlinespelandet fungerar riktigt bra. Inga klagomål. Men jag kommer nog aldrig att bli ett särskilt stort fan av co-op-spelande över nätet. Det känns för opersonligt. När jag samarbetar med någon vill jag att han ska sitta bredvid mig i soffan. Jag vill att vi skratta tillsammans. Kanske även svära.

Visst kan man göra båda sakerna i ett headset också. Men då känns det inte på allvar. Lite fejk.



Jag har fortfarande inte recenserat Supercar Challenge som jag fick någon gång i höstas. Jag har försökt, men det är bara så medelmåttigt att jag blir trött av att bara tänka på det. Fullständigt identitetslöst.

Testade betan av Modnation Racers i någon timme. Inte tillräckligt för att säga någonting om det. Man kan ju utgå från att bildhastigheten fixas till fulllversionen, och då kan det nog bli ett riktigt trevligt spel. Jag håller tummarna.

Demoversionen av Dante's Inferno bådade gott. Visst märkte man att det var en God of War-klon direkt, men det gör inte riktigt någonting tycker jag. Sämre förebilder kan man helt klart ha, och eftersom jag är ett fan av helvetet i alla dess former ser jag fram emot att spela det här. Kanske inte direkt, till fullpris, men definitivt lite senare.

Altitude är ett Oskar Skog-sponsrat spel med flygplan som flyger och skjuter på varandra. Jag har tyvärr bara spelat någon enstaka timme, men jag ska definitivt försöka återvända någon gång under den kommande månaden. Spelbarheten är genuint bra, och tack vare de små banorna är tempot hela tiden skyhögt (pa-dum-pum-pssch!).



Mass Effect 2 är det bästa spelet någonsin.

Jag är fullständigt hänförd. Lyrisk. Spelet är så proppfullt av ögonblick som får mig att le brett och rysa. Oftast handlar det om de fullständigt lysande dialogerna och deras regi. Men det handlar även om magiska vykortsvyer, om utforskandet, om Normandys nya blänkande inre och om de sanslöst förbättrade striderna. Visst, det har fortfarande en bit upp till Gears of War. Men striderna är ändå bättre än 90% av de spel vi hittar i tredjerpesonsskjutargenren, och det är verkligen inte illa pinkat av ett spel som fortfarande har karaktärer, dialog och questande i centrum.

Bioware gör rent hus för tillfället. Och jag är ännu säkrare nu än jag varit tidigare – Bioware är världens bästa spelhus med bred marginal.



SPOILERS MASS EFFECT 2

Jag hade ingen aning. Jag trodde Archangel var den där killen, Thane, med den bistra uppsynen. Men ack så fel jag hade. Efter att ha försvarat sig mot i princip varenda legosoldat på hela Omega tar han slutligen av sig hjälmen. Och det är Garrus Vakarian.

WHAAAAAA...!?

Sedan gör vi upp med en helikopter i ett actionparti som undanröjde alla tvivel jag fortfarande hade om Biowares kompetens som actionspelsutvecklare. Saker sprängs, Garrus blöder, Garrus repar sig, Garrus dödar en förrädare och Shepard och Garrus sexar.

"You know me Shepard, I want to savour the last shot before I pop the heat sink."



Jag kunde egentligen avsluta det här redan nu, eftersom vinnaren med all sannolikhet redan är klar. Inte ofta BÄSTA SPELET NÅGONSIN utses två gånger per år, liksom. Men det blir ju intressant att se vad som kommer närmast. Mafia 2? God of War III? Zelda Wii?

Det får vi se. Jag kan bara konstatera att 2010 har börjat helt fantastiskt bra.

1. Mass Effect 2 - Xbox 360, januari
2. Serious Sam HD: The First Encounter - Xbox 360, januari