Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag klarade Max Payne 3 igår. Till pc, med allt vad det innebär av glorious 2500 fps, 1080p och texturer som visar ett välrenderat långfinger åt konsolspelare. Emedan Max Payne 3 helt klart är ett bra spel känner jag mig sanslöst kluven över spektaklet som helhet. Visst, jättebra och tung action, smått fantastisk musik och intressanta miljöer som – för en gångs skull – inte gjorts till förbannelse i andra spel. Men som uppföljare till Max Payne 2 är det här en besvikelse.

Det är i stort sett bara striderna som lever upp till namnet. Allt annat gör det inte. Max Payne är den mest intressanta karaktären i spelet, men ändå bara en skugga av sitt forna jag. De fantastiska monologerna från föregångarna har kortats ner rejält och känns mer som kompetent fanfiction än professionellt ordbajseri. Det känns ofta krystat på helt fel sätt, som om Max Payne desperat försöker övertyga sig själv om att han har pulserande ärr i själen trots att han förlamat den med alkohol för länge sedan.

Handlingen är inte mycket att hänga i granen. Trots att exceptionellt mycket tid ägnas åt filmsekvenser säger spelet väldigt lite utav vikt, och man kunde lätt ha klippt bort hälften av filmsekvenserna utan att spelet hade lidit (tvärtom hade tempot blivit bättre). Bifigurerna känns alla som sydamerikanska stereotyper – om det inte handlar om korrupta poliser handlar det om softifiskerade knarkbaroner eller lättfotade kvinnor. Detta kan förvisso vara ett medvetet drag från Rockstar – Max Payne bryr sig lika lite om spelets karaktärer som jag, och fortsätter bara sin våldsodyssé för att han själv ska må bättre. Han skiter ärligt talat i vad som händer med alla andra. Och det gör jag också.

Men. Men! Bara man bortser från att det här är ett Max Payne-spel, och istället ser spelet som en Bruce Willis-stänkare utan större känslomässiga ambitioner, förångas de flesta störningsmoment i den sydamerikanska hettan. Max Payne 3 är en resa genom en av världens farligaste städer, och som sådan sanslöst imponernade. När Max Payne slutligen rakar av sig håret (jag förstår fortfarande inte riktigt varför) och ger sig ut i de mytomspunna favelorna är stämningen på topp. Då känner jag att Rockstar bryter ny mark, tar sig an saker ingen riktigt vågat ge sig på förr. Är det samhällskritik? Jomenvisst, om man så vill. Är det en överdrivet cynisk bild av São Paulos slumkvarter eller en skildring som är mitt i prick? Ingen aning, och om jag ska vara ärligt är jag inte särskilt intresserad av sanningen. Huvudsaken är att jag kännner att det här kunde vara en del av min verklighet om jag hade fötts på en annan kontinent, i sämre förhållande.

Max Payne 3 hade fungerat precis lika bra utan Max Payne. Karaktären utvecklas knappt och handlingen består mestadels av ointressant gangstanonsens. Men striderna är trots allt fantastiskt underhållande och grafiken är stundtals overkligt bra. Stämningen är enormt tät i de mer hotfulla miljöerna och musiken pumpar mig full med adrenalin (seriöst, den där striden på flygplatsen, rysningar!).

Ett suveränt actionspel. Ett underkänt Max Payne-spel. Slå ihop och vi får ett bra spel. Varken mer eller mindre.Taggar: Max Payne 3