Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det är inte många spel jag köper till fullpris numera. Inte för att jag inte har pengar (för det har jag) utan för att jag oftare och oftare känner att jag kan vänta. Jag behöver inte spela det där spelet nu. Jag har redan en alltför stor backlog som behöver gås igenom. Det där spelet får gott vänta på en prissänkning innan jag köper det.

Det finns givetvis undantag. Spel som jag bara måste ha så fort de finns tillgängliga, som Mass Effect 3 (jag vill veta hur det slutar NU!) och Max Payne 3 (för att se hur mycket Rockstar förstört karaktären).

Men överlag är jag begagnat- och budgetshyllornas vän. Jag väntar och väntar, och har inga problem med det. Men under den senaste tiden har något hänt. En ny kategori av inköp har gjort sig till känna. Innerst inne visste jag att Lollipop Chainsaw skulle vara ett mediokert spel, men jag skyfflade ändå ut 50 euro för det. Och jag ångrar mig inte. Inte ett dugg. Jag betalade för så mycket mer än ett spel.

Jag röstar med plånboken. Jag vill att utgivarna ska vara medvetna om att jag vill att de ska satsa på nya idéer och riskkoncept. Jag vill vara +1 i statistiken över målgruppen som föredrar rosa motorsågar och hjärtan framför skalliga dudebros i kroppspansar. Av samma anledning köpte jag Catherine till fullpris, trots att jag inte var så överdrivet sugen på det (tji fick jag när det visade sig vara årets hittills bästa spel).

Jag kommer nog aldrig att köpa ett Call of Duty, Gears of War eller Halo till fullpris igen, trots att jag faktiskt gillar upplvelserna de ger mig. Jag vet att varumärkena klarar sig. De behöver inte mina pengar. Istället kommer jag att söka efter de där unika upplevelserna, de som kan vara fågel eller fisk, nitlott eller Guds gåva till människan. Det är där mina pengar behövs. Det är där vi spelare måste göra oss hörda, säga "ja tack, fortsätt gärna med att ta risker". Jag kommer att vara där för att stöda er.Taggar: Lollipop Chainsaw, Catherine, rosa motorsågar