Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Visst, detta är en nattblogg och ännu är timmarna fram till midnatt många. Men det finns ämnen för viktiga att behandla i mitt av småtimmarna präglade dunkla, nostalgiska och smått förvirrade sinnestillstånd. Som den svajiga och missvisande behandlingen av tv- och datorspel i media, till exempel. Så jag gör ett undantag.

I måndags skrev Svenska Dagbladet som en del av sin artikelserie om läslust en text som i ingressen frågade sig hur datorspelande (stavat "dataspelande") pojkar ska kunna sätta sig ned med en bok. Öh? Vad då, liksom? Utesluter det ena det andra, som att man inte både kan lösa korsord och se på film? Artikeln fortsatte visserligen i en annan riktning, men mellan raderna var det uppenbart hur låg och nedsättande synen på "dataspel" var. Det fick mig att skriva till artikelförfattaren, ett mail jag bifogar nedan. Hennes svar var att en artikel som tydligare satte datorspelen i kontext med läsandet skulle publiceras på onsdag.

I dag, alltså. Och mycket riktigt kunde man på Idag-sidorna i dagens SvD läsa en text betitlad "Datorspel får alltid bära hundhuvudet" (stavningen!) En i många avseenden positiv artikel från tidningens sida (äntligen!), men som ungefär i mitten av första stycket ändå får en att sätta kaffet i halsen. Ord från en herre som tydligen skrivit en bok vid namn "Datorspelets mening". Jag citerar:

- Datorspel hör inte hemma i samma kulturfamilj som teater, film och böcker. Datorspel beskrivs mycket bättre om man jämför med vanliga spel som kinaschack och Monopol.

Kinaschack och Monopol?!?!?!? Grrr... Grmph... Guääh!! Vad talar karln om? Tänk att sådana som han ska få sprida sina budskap om spelmediets snabbmatsstatus i kulturbutikens mångbottnade hyllor.

Bjarneby, Skog, Eyre (och alla andra som känner sig manade), det är dags att ta upp kampen på allvar. Det är dags för svensk spellitteratur som inte beskriver vår livsberikande kulturform i paritet med simpla brädspel.

Revolt!

- - -

Hej Anna,

Tillåt mig att skratta - eller gråta. Talar om din artikel "Fasthet och
fantasy kan få killar att läsa." En helt okey och stundtals trevlig artikel,
men med oerhört starka och rent ut sagt befängda stereotyper som säkerligen
skulle fått dig sparkad hade de handlat om raskulturella teman.

Först och främst, vad får dig att tro att datorspel och bokläsning inte kan
gå hand i hand? På något sätt låter påståendet oerhört svenskt. Svenskt och
tonårsaktigt. På högstadiet gick det ju inte att både vara en plugghäst i
skolan, utöva sport på fritiden och supa på helgerna, vilket ju inte alls är
någon konstighet i till exempel USA.

"Hur sjutton får man dataspelande pojkar att sätta sig med en bok?" skulle
utan kontrovers kunna göras om till "Hur sjutton får man sudokuspelande
kvinnor att se en dokumentärfilm?" Vad är det som säger er att man inte kan
göra både och? Det är skrattretande pinsamt, SvD.

Och så var det ordet "dataspel", som ni alltid envisas med att använda då ni
nedvärderar spelmediet. Om man inte ens vet hur man stavar till ämnet man
skriver om ("datorspel"), hur kan man då ta artikeln på ett seriöst sätt?
Det är förtroendemässigt självmord.

Slutligen undrar jag varför det bland statistiktabellerna inte finns någon
information över hur bokläsandet förändrats under de senaste, säg, 30 åren?
Det hade ju varit grundläggande för ett påstående att datorspelandet tagit
över bokläsandet. Dessutom hoppas jag inte att ni nedvärderar spelmediet som
något kulturellt obildande. Det vore bara trångsynt och naivt.

Frågar mig återigen - ska man skratta eller ska man gråta?

Med vänliga hälsningar,

/ Daniel Åsenlund, gedigen datorspelare och bokläsare (född 1981)