Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag har ofta förbannat mig själv över att vara född i fel tid, långt bort från all action. Medan mina morföräldrar såg Sverige blomstra under efterkrigstiden, fick uppleva allt ifrån tv:ns ankomst till vardagsrummen till leende flygvärdinnor i flotta utstyrslar som på låghöjdsflighter över kontinenten serverade kaffe i porslinset. Välfärdssamhället blomstrade och levnadsstandarden ökade inte bara i Sverige utan runt större delen av världen. Och folk uppskattade tillvaron, eftersom allt var nytt och de inte särskilt långt tidigare levt i krigsmisär. Nu blåste vindarna snabbare än någonsin, men framåt.

Jag har sedan jag var liten varit en sucker för gamla prylar, och somrarna hemma hos mormor och morfar på Gotland erbjöd alltid en guldgruva. Morfar var mekaniker och i hans garage stod gamla engelska bilar som erövrat vägarna decennier tidigare, men där i garaget var glanslackade och i så gott som nyskick. Det garaget blev som en tidsmaskin för mig, liksom morfars arbetsrum med gamla fotografier, marint potpurri och all möjlig gammal kuriosa. Och varje gång jag såg en journalfilm på tv, typ Stockholmspärlor, tänkte jag på morfar och hans garage.

Men om jag skulle få chansen att födas om i en annan tid skulle jag ändå inte välja Sverige. För trots allt hände det inte tillräckligt mycket runt omkring, trots ubåtsmysterier och andra Kalla Krigs-skrämselhickor.

Kanske skulle jag välja att födas i USA som en baby boomer. Då kunde jag läsa science fiction-tidningar i garaget på 50-talet, chockeras och gråta över skotten i Dallas ett decennium senare, protestera mot Vietnamkriget och framför allt – se oss landa på månen. Det måste ha varit fantastiskt att få uppleva 60-talets rymdålder, från Yurij Gagarins jungfruresa i april 1961 till nyligen bortgångne Neil Armstrongs stora lilla steg i juli 1969. Kanske skulle jag kunna följa allt från en liten gruvby som Jake Gyllenhaals rollfigur i den fantastiska filmen October Sky.

Eller, om jag fötts några år senare, skulle jag kunna sitta i det här klassrummet och lyssna på Simon & Garfunkels poesi. The Dangling Conversation är ett av Simons absoluta mästerverk, här undervisat av en charmig lärarinna i cinema verite-mästarens Frederick Wisemans High School från 1968. Se så hennes ögon brinner efter att hon satt på låten för eleverna. Jag skulle vilja lära känna henne. Bli kär i henne. Gå ut på gatan och revoltera med henne. Helt enkelt skulle jag vilja vara där.

Men om jag bara hade ett val skulle jag nog inte välja USA trots allt, utan Japan. Under samma period. Här hände om möjligt ännu mer runt omkring, framför allt för att landet förlorat ett långt och jobbigt krig och ville glömma allt som hade med krigstidens imperialism att göra, men även för att den japanska industrimodellen blev så pass framgångsrik att allting bara exploderade – i gladare toner än eldbomberna under kriget. Dessutom bombarderades landet av utländska influenser från alla håll och kanter, inte helt olikt då Japan öppnades för världen efter nästan 300 år i exil i slutet av 1800-talet. Plötsligt var allt utländskt modernt, och allt kom på samma gång som vattnet i en damm någon nyss sprängt. Samtidigt japaniserades det – japanerna är mästare på att ta utländska saker och sedan göra dem mer japanska än de tidigare varit utländska – och skapade en unik kultur som bara gick att uppleva där och då. Kontraster vackrare och mer spännande än de i en haikudikt av Matsuo Basho.

Men låt oss gå tillbaka till 60-talet, kanske till ett universitetscampus. För studentprotesterna som startat i USA och spritt sig över världen hade även nått hit, och i Japan mer än någon annanstans spelade de roll för individerna själva. För första gången kunde de bryta sig loss från samhällets och familjens enorma krav. Japan hade blivit ett rikt land och individualismen kunde flöda som den inte gjort på länge. Många protesterade bara för sakens skull, satte upp filmfestivaler med verk av Godard och Koji Wakamatsu. Pojkarna läste Rimbaud och lekte Bob Dylan medan flickorna gick med i engelska dramaklubbar och onanerade med radiorör. I alla fall enligt Ryu Murakamis semisjälvbiografi 69, en fantastisk roman som skildrar hur ungdomarna på landsbygden påverkades av den våg av revolt som utspelade sig hundratals mil bort i storstaden. (Och alla lyssnade de på Simon and Garfunkels Bookends.)

Där, i Tokyo, fanns en annan Murakami. Nämligen Haruki. Och charmen i ett av hans mästerverk, Norwegian Wood, är att huvudpersonerna kämpar med sina kärleksbestyr mitt under all politisk kaos, men samtidigt ignorerar den. På så sätt blev uppståndelsen som en mur som gjorde deras liv enklare, lite friare.

Och jag vill dit. Nu. Till Midori och Toru. Till landsbygdens Yazaki och Adama. Då jag bodde i Kyushu under två år besökte jag faktiskt Sasebo, där 69 utspelar sig, och letade upp gymnasiet de barrikaderar. Japanska skolor ser ganska tidlösa ut så det var lätt att fantisera sig tillbaka. Och i ett fönster kunde jag nästan skymta Iwase skita på rektorns skrivbord.

Ett år tidigare, 1968, fick Japan sin förste Nobelpristagare i litteratur, min favoritförfattare Yasunari Kawabata. Han växte upp i den enligt mig mest lockande eran i japansk historia, nämligen 20-talets Taisho democracy. Här skymtades vad som skulle hända med full kraft fyrtio år senare, framför allt då kvinnan blev allt mer självständig då hon både kunde arbeta och tjäna pengar. ”Moga” (modern girl) satte trender som chockade hela den gamla generationen, bröt sig loss från det mansdominerade samhället och frigjorde sig sexuellt. Det kanske färgstarkaste porträttet av ”moga” målas av en annan mästerförfattare, Junichiro Tanizaki, i kortromanen Naomi. Ett läsmåste för alla Japanintresserade.

Men det är till Kawabatas Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) jag vill. Asakusa var på den här tiden Tokyos motsvarighet till Times Square i New York eller Montmartre i Paris. Nöjen i alla dess former, cabareter och biografer, tivolispel och peepshows. Ero guro nansensu.

Och en del av erans charm finns dokumenterad i gamla vykort, samlade på en av mina favoritsidor på nätet, Oldtokyo.com. Klicka er in på valfri bild och dröm er bort. Det gör i alla fall jag.

Men vänta lite nu.

Jag föddes samma år som Donkey Kong, fick uppleva NES under hela sin storhetstid, gå in i den beryktade Nintendobussen samt spela Street Fighter II live på ZTV. Jag har fått se speljournalistiken gå från spexat klubblad till förstasidan på morgontidningarnas kulturbilagor. Testat virtual reality då det var nytt. Hört alla skolgårdsskrönor om Zelda II. Spelat bärbart från Game & Watch till Game Boy till smartphones. I stort sett varit med om hela tv-spelshistorien.

Och om tjugo eller trettio år skulle folk dö för att ha fått vara med då.

- - -




Det räcker med att se reklamfilmerna ovan för att veta att 60-talet var awesome (notera Bill Murrays föregångare i den andra filmen!)




Och jag vill så gärna också kunna gå ur tv:n då jag ser den här.




The Dangling Conversation, igen.

Fotnot: Alla som gillar japansk kultur borde, om de inte gjort det redan, läsa någonting av Donald Richie. Han kom till Japan som en del av den amerikanska ockupationen på en färja 1947 men bröt sig snabbt loss från soldatetablissemanget och hittade ut på gatorna, dit han egentligen inte fick gå. Han var en av de första västerlänningarna att se det nya Asakusa byggas upp (men snart skulle de västliga stadsdelarna Shibuya och Shinjuku ta över dess roll) och efter att ha specialiserat sig inom film hjälpte han till att introducerade Kurosawa, Ozu och Mizoguchi för västvärlden. Han har skrivit över 40 böcker om diverse ämnen inom japansk kultur, bland dem den fantastiska resejournalen The Inland Sea samt The Japan Journals, 1947-2004.Taggar: Simon and Garfunkel, Bookends, Donald Richie, Yasunari Kawabata, Asakusa, Haruki Murakami, Ryu Murakami, 69, Nintendobussen, Tokyo, Japan, donkey kong, Neil Armstrong, moga, Yurij Gagarin, 50-talet, 60-talet, Nostalgi, Stocholmspärlor, Frederick Wiseman