Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag har alltid haft otur i kärlek. Fallit för tjejer som inte kastat många fröjdande blickar tillbaka. Som lämnat mig att dö likt Werther av Lotte och hennes Albert i Göthes klassiska tragedi. De få gånger jag faktiskt inlett ett förhållande har de där magiska stunderna man hör sina vänner uppleva dagligen varit lika lätträknade som vita atleter i en hundrametersfinal på OS. Jag har blivit så pass bränd att jag inte varit kär sedan 2004.

Men nu är jag det - äntligen. Den lyckliga heter Midna, men ännu lyckligare är jag själv. För även om jag visste att jag inte skulle bli besviken på Zelda: Twilight Princess, hade jag verkligen ingen aning om att det skulle bli så här magiskt. Trots att jag bara är cirka 10 timmar in i spelet är jag paralyserad inuti en skymningsevighet som i mitt sinne varken haft början eller slut. Ska jag som inte ens tror på kärlek vid första ögonkastet också få uppleva evig kärlek?

Det är förstås för tidigt att säga, men vacker är hon, min vapendragare i skymningen. Hennes röst, som till ytan påminner om koreanska men som inombords döljer ett djupt hav av mystik, får mig att rysa. Hennes kommentarer får mig att le och mina ögon att vidgas. Hennes kontroll sätter mig i underkastelse. Jag fastnar i hennes välsignade grepp.

Jag längtar. Längtar till nästa gång jag får vira Wiimoten runt min handled och sätta igång den Apple-vita maskinen. Längtar till att höra hennes röst. Längtar till att låta mig kontrolleras i ett medium där det oftast är man själv som har kontrollen.

I kväll är det vi, Midna. Du och jag. Den där Link får inte komma emellan….