Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det var med god hållning och lätta fötter jag klev på tunnelbanetåget från Kyotos centralstation tillsammans med mina två vänner en varm augustiförmiddag sommaren 2004, redo för besöket jag drömt om sedan en kall vinterkväll 1988 framför TV:n hemma i Huddinge. Jag hade enorma förväntningar, men samtidigt inga förväntningar alls. Vad fanns där att se, annat än en vit fyrkantig byggnad? Att de skulle släppa in oss hade jag inte den minsta tanke på, och det spelade ärligt talat inte ett dugg roll där och då. Det var inte därför vi var där.

Två stationer passerade snabbt revy och det första som mötte mina ögon då vi klev av på Jujo (betyder ”sektion 10” eller ”artikel 10”)-stationen var en lysande gul karta med ”Nintendo Co, Ltd.” skrivet i både romaji (romerska bokstäver) och kanji och utmärkt med röd prick ett par kvarter nordväst om stationen. Hade förresten ingen aning om att Nintendos kanji kan läsas som "Sal med gudomligt ansvar" eller "Himmelska ansvarssalen." Jo, nog är det ett tungt ansvar Nintendo bär på efter megasuccén genom 80- och 90-talen. Frågan jag ställde mig då jag traskade upp genom trappuppgången, var hur det egentligen stod till med den gamla jätten i dag. Hade gudarna helt enkelt övergivit ansvaret till Sony och Microsoft?

Men det var inte nutiden jag tänkte på då vi vandrade genom en stillsam park på väg mot drömfabriken. Kanske var det här som Miyamoto-san satt och skissade på vilka underliga världar han skulle låta sin rörmokarhjälte utforska i Super Mario Bros? Plötsligt uppenbarade sig en medelålders kort man med rödblommiga kinder framför ögonen på mig, lekande med ett barn i en gungställning. Miyamoto? Nej, det kunde det knappast vara.

Vi fortsatte förbi ett pittoreskt café (kanske var det där Koji Kondo satt och trallade fram melodierna vi alla så väl känner igen och älskar att vissla på i dag) innan vi nådde fram till den vita fyrkantiga byggnaden, som visade sig vara kolossal, med den välbekanta Nintendologgan synlig uppe i högra hörnet. Jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden, och kort därefter infann sig ett sådant där ögonblick som liksom isar till genom hela kroppen som en blixt och talar om för en att tiden rusat förbi alldeles för snabbt och man har passerat ytterligare en waypoint i livsmarschen.

Vad som slog mig mest med att stå där och beskåda byggnaden var, förutom att allt var helt otroligt vitt, hur tomt det var. Ja, på människor alltså. Vi hade inte sett en kotte sedan den medelålders mannen (som definitivt inte var Miyamoto… eller var det?) och barnet i parken, och framför ingången var det tomt på rörelser. Inte ett ljud kunde höras, och det kändes på något sätt som att byggnaden låg och sov. I ide, liksom. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på annat sätt.

Hur som helst gick vi fram till vaktkuren där det i alla fall satt en människa. Han verkade glad över att få besök och bugade hövligt i åsynen av mig och mina två vänner. Vad han sedan sade förklarade byggnadens tomhet: det var något slags företagsdag och alla var lediga från arbetet. Jag tackade för informationen och vakten bugade ännu en gång, hälften av ursäkt skulle jag gissa.

Men jag var inte ledsen. För jag såg någonting i den där lysande vita tomheten. Det kändes som att någonting riktigt stort var på gång där inne, även om byggnaden var tom. Det är ju trots allt en byggnad med himmelskt ansvar, och gudarna har fått törsta länge nog nu efter någonting stort.

Jag väntar med spänning på Revolutionen, som jag nästan fick en glimt av.