Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Minns tillbaka till 1989. Eller var det '90? Kan inte riktigt komma ihåg. Men Mega Man var det i alla fall. Nummer två, närmare bestämt. Jag hade fått spelet i julklapp och min jämnårige granne Micke kom över och spelade. Nej, inte på julafton. Inte heller på juldagen. Jag måste helt enkelt tyckt att spelet var för svårt för att klara under julhelgen (eller så ville jag spara på det goda), men säkerligen var det i mellandagarna som Micke kom över med sin sovsäck och vi gjorde oss redo för ännu en spelnatt.

- Klockan tio måste lampan vara släckt!

Jo, visst släckte vi. Även ljudet fick vi dra ner, vilket var synd med tanke på att vi gick miste om några av 8-bitserans absolut bästa kompositioner. Nåja, vi skulle få fler chanser.

Det gick ganska bra fram till Dr. Wilys bana, men där tog det tvärstopp. Vi turades om i försök efter försök, men riktigt ända fram tog vi oss inte. Förrän Micke smög ut i köket och hämtade ett glas Megavatten, vill säga.

- Varsågod, drick det här.

Likt då vandraren i Faxanadu eller Pit i Kid Icarus tar en red potion kände jag hur kroppen fylldes med kraft - och spelglädje. En halvtimme eller så senare var spelet avklarat. Micke lyfte handen till en high five och vi somnade gott den natten.

Det är inte ofta jag får den där känslan i dag. Känslan av energi och absolut lycka då man klarat ett spel. Spel som har en perfekt utmaning och svårighetsgrad, där man hela tiden avancerar lite längre - utan att känna frustration över att alltid dö på samma ställe. Eller över att spelet är för lätt.

Jag vill spela spel som ger mig den perfekta utmaningen. Spel som Mega Man 2 och Snake Rattle 'n' Roll. Spel som är svåra, men inte för svåra. Utmanande, inte för lätta. Spel som man med det där extra sista krafttaget kan bemästra. Och känna glädjen sakta rinna nerför strupen.

Ge mig ett glas Megavatten, tack!