RATCHET & CLANK TRILOGY
(PS3)
Oskar Skog

Att spela Ratchet & Clank Trilogy är som att äta godis.

Det börjar när man står i butiken och letar lösgodis för åtta kronor hektot och man väljer sina favoriter. Påsen blir tyngre, men det finns mer att välja på.

Man tänker: klart att jag orkar.

Man tänker: annars kan jag ju spara lite.

Men när man sitter där med skålen framför sig försvinner sådana tankar och man bara äter. Och äter. Och snart smakar allt samma sak. 

Man tänker: om jag bara tagit det lite lugnare.

När jag spelar Ratchet & Clank Trilogy är det så här jag tänker. Jag behöver ta det lugnt, för annars blir det väldigt lätt för mycket av samma smak och alla de där färgerna som såg så läckra ut i affären börjar se äckliga ut.

Precis som med godis behöver man alltså självbehärskning för att få ut det mesta av de här spelen. 

Det är svårt att tänka sig idag, men sedan 2002 har det släppts tio spel med Ratchet & Clank. Och det kommer ett nytt i höst. Den här samlingen innehåller de första tre spelen som släpptes till PS2 och för de som upptäckt serien till PS3 och missat hur det började är det här sommarens tidsfördriv för blåa himlar på stranden under dagen och in i natten framför tv:n.

De tre spelen ser mycket bättre ut än vad de borde ha rätt att göra och jag måste starta Tools of Destruction och A Crack in Time igen för att förstå att den här samlingen har sina rötter i PS2. Den visuella designen står som ett testamente till Insomniacs talang och de kommer till sin rätt i 1080p och 60 bilder per sekund (eller 720p och 30 bilder per sekund för er som vill spela det här i 3D). Och även om Ratchet & Clank har mindre swag här än i de senare versionerna finns det en spelglädje här som är svår att värja sig mot. Det är inte så mycket bling, men det är inte nödvändigtvis något negativt.

Om du inte har spelat Ratchet & Clank kan det beskrivas så här: plattformsaction med betoning på den senare delen av ordet. Tänk dig Mario med vapen.

En del vapen känner du kanske igen från Resistance-serien (fast det är kanske mer sant att säga att det är Resistance som har vapnen från Ratchet & Clank. Insomniacs två stora spelserier har alltid haft ett symbiotiskt förhållande, som till exempel att del två i båda trilogierna till PS3 suger). Det är här som Insomniacs vapenhjul har sitt ursprung, till exempel. De många vapnen är fantasifulla, i allt från design till funktion, och ännu viktigare: de är roliga att använda.

Ratchet & Clank-serien har alltså ett fokus på action, på vapen och på uppgraderingar. Det är en, mer eller mindre, linjär resa där nästa strid sällan är mer än sekunder bort. Men Insomniac glömmer inte att göra en intressant bandesign i spännande miljöer, där olika föremål ger nya möjligheter att upptäcka banorna och dess hemligheter.

Spelen är användarvänliga, de introducerar spelaren på ett lättillgängligt sätt och även om det finns en utmaning är det som helhet förlåtande upplevelser som vill att du ska sjunka in i världarna och bara fortsätta snarare än att känna irritation och stänga av.

Ratchet är den typiska hjälten, en Nathan Drake med päls, och det ligger på de andra karaktärerna, som Clank och Captain Qwark att spela mot hans traditionella hjälteroll genom intelligens, humor och slapstick. Med introduktionen av Dr Nefarious hittade Insomniac också den perfekta antagonisten till våra hjältar (och Captain Qwark).

Berättelserna är mer ”rädda universum” än ”rädda prinsessan” och rollerna är överraskande välskrivna, det är lätt att tycka om karaktärerna, vilket också gör att man börjar bry sig om deras öden.

Vad man märker när man spelar den här trilogin är hur färdiga Insomniac var med konceptet redan från början. För även om det sker förändringar genom de här tre spelen (och även senare) läggs grunden redan i det första spelet.

Det är Gears of War med färger. Det är plattformsaction med FPS-design. Det är karaktärer som hämtade från Pixar. Det är något av det bästa som Sony har att erbjuda i genren. Det är spel som inte är något annat än spel.

Som inte har ambitioner på att vara någonting annat.

Och som älskar att vara det.

Och det är, mer eller mindre, samma sak om och om igen vilket gör att Ratchet & Clank Trilogy är som att äta godis. 

Som att sitta där och tugga och känna hur det växer i munnen, hur det blir tjockt och kväljande. 

Man sväljer och sköljer ner med någon kolsyrad dryck.

Man tänker: bara en bit till. 

012345678910