Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år. Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1993.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992

DOOM (DOS)
Benny Holmström
Jag har alltid hävdat att id software kan fyra saker riktigt bra: monster, vapen, grafik och arkadfysik. De två förstnämnda är lika imponerande i Doom idag som de var 1993. Helvetesbaronerna, cyberdemonerna, spindlarna och de flygande döskallarna är ikoniska fiender, och plasmageväret, raketkastaren och hagelbössan är odödliga i både känsla, design och ljud. Liksom Ridley Scotts Alien är Doom ett barn av sin tid i fråga om estetik och misslyckade framtidsförutsägelser, men fungerar ändå helt strålande. Som en "what if"-bubbla där framtiden domineras av stora spakar och sprakande dörrar och ingen någonsin hört talas om pekskärmar och röststyrda lås.

Stämningen i Doom är fortfarande riktigt tät, en liten bravad med tanke på hur långt förstapersonsskjutarna kommit sedan dess. Det må kännas lite tradigt att navigera dess evinnerliga labyrinter idag, men det finns fortfarande inget som slår en hagelsvärm i ansiktet på en imp.

BOOM-KSZCH-KSCZH

Spelglädje rakt i pannbenet.

ALADDIN (MEGADRIVE)
Robert Larsson
Innan David Perry slarvade bort sin karriär på svaga licensfadäser från Matrix-universumet så hade han faktiskt stora framgångar med Aladdin, ett spektakulärt plattformsäventyr baserat på Disneys animerade mästerverk från 1992. 

Här används licensen på ett strålande sätt, och Perry och hans kollegor har lyckats komprimera ner filmen till ett äventyr vars hjärta är långt större än de 16 bitar spelet tvunget måste anpassa sig till. De varierande banorna hämtar inspiration direkt från många av filmens klassiska scener och igenkänningsfaktorn är skyhög när man styr Aladdin genom Agrabahs gator till tonerna av välkända trudelutter som ”Ett steg före” och ”Prins Ali”.

Aladdin är proppfullt av små humoristiska infall, och anden själv står för många minnesvärda upptåg där merparten av höjdpunkterna kommer från hans egna bana. Och när Aladdin själv har kämpat sig igenom tusen och en natt i jakten på hans älskade Jasmine står det klart att han har medverkat i ett av 90-talets bästa filmlicensspel.
Bubblare: Super Mario Kart (SNES)

NHL 94 (MEGADRIVE)
Christoffer Holmbäck
Att ranka sportspel är ofta svårt, framför allt när det kommer till serier som återkommer varje år. Det sker nästan alltid någon form av utveckling som gör den senare versionen bättre än den föregående men samtidigt är skillnaderna sällan stora nog för att innebära någon betydande skillnad. Trots det nämns nästan alltid NHL 94 som det bästa hockeyspelet som EA gjort, så något är onekligt speciellt med det.

NHL 94 var mitt första hockeyspel och det erbjud en så pass magisk upplevelse att jag inte kände behov av att köpa ett nytt NHL-spel förrens flera år senare, och trots att jag uppskattade dem väldigt mycket kom inget, inte ens det fantastiska NHL 99, nära att erbjuda samma glädje som NHL 94 en gång gjorde. Kanske berodde det på min unga ålder, men det gör inte glädjen mindre påtaglig. 1993 handlade allt om Straka, Lemieux och Jagr.

THE LEGEND OF ZELDA: LINK'S AWAKENING (GB)
Benjamin Knopman
Link's Awakening är inte bara den grönklädda alvens minsta äventyr – utan också en av hans allra största stunder.

Under ledning av Takashi "TenTen" Tezuka – mannen som är mest känd för att ha designat Mario-spöket Boo med sin fega hustru som förlaga – offrade en grupp Nintendo-anställda sin fritid och skapade ett monokromt epos som fick Gameboyen att gråta pixelsaft. Vad som ursprungligen skulle bli en portning av A Link to the Past förvandlades längs vägen till en särpräglad saga i gränslandet mellan dröm och verklighet, där klassiska Zelda-fiender samsades med Kirby, Will Wright och goombas.

Att vandra längs Koholints klippiga stigar i dag är en upplevelse som genomsyras av lika delar rosaskimrande nostalgi som insikter om att somliga ting onekligen var bättre förr. Spelet är ett pärlband av odödliga ögonblick: mötet med gasten som bara vill komma hem till sitt hus, den svindlande stunden då man inser sanningen om ön man kommit att älska och, givetvis, den där dagen på stranden då Link blickar ut över de rullande bränningarna, tätt, tätt intill den dömda flickan Marin.

Tillsammans bildar dessa scener en drömsk ballad som klingar ur spelhistoriens virvlande töcken, lika hjärtslitande nu som då.

Eric Lindholm
Jag kanske borde varna stingsliga läsare att följande rader kan komma att innehålla spoilers. Samtidigt blir det löjligt, att spoila ett spel från 1993 är inget jag någonsin kommer att ha dåligt samvete över, men nu är du åtminstone varnad. 

Att klara av ett spel var alltid synonymt med seger. Jag vann helt enkelt, oavsett om det innebar att rädda prinsessan, rädda världen eller utöva hämnd på den som dödat föräldrar/kärleksintresse/husdjur/whatnot. Med Link´s Awakening var sambandet mellan att klara spelet och vinst inte längre självklart. Tvärtom. En bit in i äventyret frågar man sig om det verkligen är värt det. Är det värt att offra hela ön och dess befolkning bara för att få komma hem? Innebär faktumet att befolkningen egentligen endast existerar genom en drömmande fisk verkligen att de inte är verkliga? Att de inte har känslor och drömmar? Frågan är om någon spel lämnat en lika bitterljuv känsla efter sig . Att ens frihet haft ett fruktansvärt pris.

Speltekniskt håller Link´s Awakening minst den kvalitet man förväntar sig av ett spel i Zelda-serien. Och då menar jag Zelda-serien så som den var innan den började gå på auto-repeat. Vissa funktioner, t.ex. möjligheten att hoppa och alla sköna refernser (t.ex. Mario och Dr Wright), gör att Link´s Awakening i vissa avseenden känns mer komplett än många av seriens stationära inkarnationer. Inte bara 1993 års bästa spel egentligen, snarare ett av hela 1990-talets bästa. 

SUPER MARIO KART (SNES)
Timmy Sjöberg
Glöm Super Mario World året dessförinnan. Det var här allas vår favoritrörmokare visade hur rören skulle dras! Det var så här man använde sig av 16 bitar om man skulle imponera på en Segafrälst Sonic-fanboy. Och som det imponerade sen... bara idén i sig är ju genialisk! Platta till Svamprikets världar, kör ett gäng go-karts rakt genom dom och låt deltagarna spöa på varann med koopaskal, bananskrutt, blixtar, stjärnor och allt annat som for i ens väg. Det Mario hittills saknat, ett riktigt tvåspelarläge för två personer samtidigt hade äntligen implementerats. Och det var värt väntan. Aldrig tidigare hade man kunnat vara så glad men samtidigt så arg. För lätt var det inte, till och med AI:n fuskade! Barmhärtighet var en bristvara på den här tiden. Nintendo rörde vid racing-genren och den blev genast till guld.
Bubblare: Shinobi 3, Zelda: Link's Awakening, Sonic Spinball, Lemmings 2: The Tribes, Pocky & Rocky, Zombies Ate My Neighbours.

DAY OF THE TENTACLE (DOS)
Joakim Kilman
Humor i spel är något vanskligt. Många har försökt, få har lyckats. De som lyckats bäst är Lucasarts, vars fantastiska flora av makalösa äventyr är kanske de enda spel som fått mig att skratta högt. Sam and Max är till exempel ett spel som borde vara given etta vilket år som helst. Enda felet är att det släpptes samma år som Day of the Tentacle - världens roligaste spel. Om vi snackar humor, värme och lyckade pussel, i alla fall.

I Day of the Tentacle klickar allt. Leken med de tre olika tidsplanen är sanslöst underhållande. Grafiken, med sina skeva perspektiv och suveränt pixelmejslade karaktärer. Den absurda musiken. Dialogen. Slapstickmomenten. Pusslen. 

Kort sagt - om du inte har spelat Day of the Tentacle så vet du inte vad du missar. Om du har spelat det så vet du att det var 1993 års bästa spel, trots en närmast mördande konkurrens.
Bubblare: Gabriel Knight, Cannon Fodder, Sim City 2000, Syndicate, Doom, Chaos Engine, Sam and Max

CANNON FODDER (AMIGA)
Oskar Skog

Bubblare: Sensi v.1.1, Jetstrike, Qwak, Super Skidmarks, Syndicate, Yo! Joe!, Doom, NHL 94, Micro Machines, The Chaos Engine

SIMON THE SORCERER (AMIGA)
Stefan Norlander
Det var en midsommarafton någon gång på 90-talet som jag bekantade mig med den unga trollkarlslärlingen Simon för första gången. En kompis hade det på sin Amiga och visade det för mig, men han hade fastnat och kunde inte komma vidare. Jag tittade på vilka objekt han hade samlat ihop i inventariet och funderade på en möjlig lösning. Efter en stunds huvudkliande föreslog jag att han skulle se om det gick att knyta ihop snöret med magneten och hissa ner den i sprickan ovanför drakgrottan för att få tag på guldskatten. Han gjorde så och det visade sig att mitt förslag var lösningen på problemet.

Tack vare mitt stora intresse för äventyrsspel hade jag lärt mig att problemlösningen ofta brukar vara logisk, fast på ett ologiskt sätt. Och Simon the Sorcerer innehåller väldigt många logiskt ologiska lösningar.

Spelets storhet ligger inte bara i de kluriga problemen, det finns även ett rikt persongalleri och fantastiska miljöer som är inspirerade av klassiska sagor och fabler som Hans och Greta, Rapunzel, De tre bockarna Bruse, Jack och bönstjälken och många fler. För att inte tala om den underbara musiken. Men det som ändå är spelets största behållning är protagonisten själv – den otroligt charmiga Simon. Oavsett vilken prekär situation han befinner sig i så har han alltid ett förlösande skämt till övers.
Bubblare: Cannon Fodder, Day of the Tentacle, Sam & Max Hit the Road

THE CHAOS ENGINE (AMIGA)
Tobias Söderlund
Det är sällan jag bryr mig om detta med co-op.

The Chaos Engine är dock ett rätt så perfekt exempel på varför jag borde bry mig mer än jag gör.

Allt faller liksom på plats. Alla dessa olika vägar till målet, de varianter på taktiker som aldrig finns där när man endast har en digital medhjälpare till hands. Något som inte bör skämmas för att kallas det perfektaste actionspelet någonsin.

Som om 20 genomspelningar inte riktigt räcker till för att se allt det där som gömmer sig bakom de fördomar man som generisk spelare aldrig riktigt får en chans att se raseras. Som om 20 genomspelningar bara är början på något ämnat att bli mycket större än så.

Något ämnat att ses på som fantastiskt.