THEATRHYTHM FINAL FANTASY
(3DS)
Benjamin Knopman

Det måste vara Final Fantasy.

Theatrhythm Halo? Nej. Theatrhythm Sonic? Nix. Theatrhythm Pokémon? Det vore underbart, men nä.

Inte ens musikaliska giganter som Mario, Castlevania och The Legend of Zelda kan mäta sig med det vida spektra av stilar, influenser, rytmer som genomsyrar Theatrhythm Final Fantasy.

Här finns allt från dancedunk till storslagna symfonier och smöriga kärleksballader. Men oavsett om kompositörerna stavas Hitoshi Sakimoto (Final Fantasy XII), Masashi Hamauzu (Final Fantasy XIII) eller Nobuo Uematsu kännetecknas deras musik av en gemensam faktor:

Den är helvetiskt bra.

Därför undviker Square Enix:s senaste spinoff att sluta sina dagar i samma surt stinkande mjölkningsbod som Chocobo Racing och fiaskot Boom Street. För trots att grafiken bäst beskrivs som en naivistisk – och i ärlighetens namn inte särskilt snygg – chibiorgie och trots att pekskärmen aldrig möjliggör samma precision som en Guitar Hero-gitarr är Theatrhythm lika svårt att lägga ifrån sig som en påse chips. 

Det är ett veritabelt smörgåsbord av de officiella Final Fantasy-delarnas créme de la créme. Det är ”bara Terra’s Theme en gång till!”, ”jag diskar så fort jag har fått S-ranking i Man with the Machine Gun” och ”åh, Suteki Da Ne – den måste jag testa!”. 

Och plötsligt har hela förmiddagen försvunnit.

Fastän Theatrhythm Final Fantasy är ett musikspel har det inte helt klippt av navelsträngen till rollspelsgenren. Dina karaktärer – du kan välja mellan hjältar som Lightning, Cloud och Zidane – samlar erfarenhetspoäng, går upp i levels och kan utrustas med olika föremål som ger dem fördelar. Genom att klara låtar hopas poäng och kristallskärvor som används för att låsa upp hemliga karaktärer, exempelvis Aerith Gainsborough och Vivi.

Spelmomenten är uppdelade i fyra olika typer av banor: stridssekvenser då det gäller att peppra rätt på skärmen, promenader då man ska följa en linje med stylusen, filmsnuttar då symbolerna slingrar sig hit och dit för maximal förvirring, och, slutligen, några intetsägande partier där man ska aktivera en kristall i takt med spelens intro- och slutlåtar. 

Av dessa är promenaderna och striderna de absolut roligaste. Att peppra loss på pekskärmen i takt till Battle on the Big Bridge eller följsamt leka dirigent till efemära The Sunleth Waterscape är en svårslagen känsla.

En känsla i gränslandet mellan pojkrumsnostalgi och musikalisk pepp, förpackad i så renodlad spelglädje att också en person utan känslomässiga band till Square Enix:s serie kan se kvaliteterna.

En känsla som bara kan beskrivas på ett sätt.

Det måste vara Final Fantasy. 

012345678910

THEATRHYTHM FINAL FANTASY
(3DS)
Elin Ekberg

”Om att försvinna.”

Om den första gång samtalsämnena tog slut, tystnaden blev lite för påfallande och han svarade din nervositet med ”ja, nu vart det allt bra tyst.” Det är en klar fördel att inte ha så stort utrymme mellan er två när läppar ska till att mötas.

”I am going in” blir så tafatt när du måste gå över hela vardagrumsgolvet samt klättra över hela din soffa för att ta dig till honom. Men ibland är mod en tvungen ingrediens när tystnader ska till att brytas. Han var inte särskilt beredd på nörden i mig dock, den som lät en Victory Fanfare gå loss i huvudet och som släppte ut ”åh, level up” lite för obetänksamt i sammanhanget.

Det går inte att tala om musik utan att samtidigt tala om kärlek. För kärlek är musik, som Whitney Houston uttryckte det. Och nog är det väl så, att ingen kärlek här i världen kommer att vara starkare än den som många av er kommer att bära med ner till stranden nu i sommar. Nämn Final Fantasy för den troende och du kan vara säker på någonting drömmande i blicken. Fråga vilken del han/hon tagit mest till sitt hjärta och svaret är inte alls lika givet. 

Det är den första, som med alla andra kärlekar, som är speciell, som du aldrig kommer att glömma. Du minns vad du hade på dig, exakt på vilket sätt luften andades och när på dygnet tårarna föll. För visst är det alltid med sorg, någonting oerhört tungt i själen, som vi bevittnar eftertexterna och tar farväl av de karaktärer vi kommit att älska? 

Theathrythm Final Fantasy är helt enkelt för oss. Det är en hyllning skapt ur musik, kärlek och minnen. Du som trott att du lagt alla känslorna åt sidan, kommit över din barndomskärlek, kan inte ha mer fel. I och med Theathrythm blossar allt upp på nytt. Vi får se Rinoa bjuda upp Squall igen under mysiga Waltz for the Moon, knappra frenetiskt som galna mot Sephiroth i One-Winged Angel och nynna med till Terra´s Theme. Oavsett vilket spel i serien som var ditt första ryms här så mycket kärlek och fanservice att det finns åt alla. 

Och någonstans, mitt bland alla minnen kring klumpiga kyssar och 40-timmars avslut mitt i natten möter vi ett spel som är lika genreöverskridande som det är beroendeframkallande. Mixen av musik och rollspelsinslag är förvisso inte helt utan förbehåll då det gärna kunde ha fått vara litet djupare. Steget kunde ha fått vara lite längre och inslagen fått göra lite mer skillnad för det faktiska spelandet. Men Theathrythm är ett musikspel främst och som sådant är det alldeles klockrent. När du börjat låsa upp de klurigare svårighetsgraderna och det går bra undan på banorna går ruset att likställa med det i Geometry Wars. Du ser utan att se, låter fingrarna reagera av sig självt och följa den rytm du inte trodde var möjlig att följa. Du reagerar instinktivt. Du är där utan att egentligen vara där. 

Inte alla som kan, menar du. Stänga av. Sätta livet på paus. Men det är ett måste för att överleva de svårare låtarna. Till slut är skärmen så full av gula, gröna och röda färger att det inte finns en chans att hinna med om du börjar tänka efter var du ska sätta stylusen. Känslan efteråt saknar motsvarighet. Om vi ska vara ärliga hade egentligen inte Final Fantasy-temat behövts. Hade utvecklarna, precis som i fallet med Geometry Wars, nöjt sig att ha endast svarta bakgrunder hade spelet varit lika underhållande ändå. Faktum är att vissa av de här bakgrunderna är mer problem än att de faktiskt tillför något. Försök du att hålla koncentrationen och rytmen när filmsekvenserna ur Final Fantasy 9 spelas i bakgrunden.

Och att jag dessutom tvingas spela igenom alla låtar i hela spelet två gånger för att få tillgång till nästa svårighetsgrad är bara en sådan där omständig bagatell som jag inte förstår nödvändigheten av. För mervärde, det finns det. Jag lovar dig att när du har låst upp alla karaktärer, låtar och fått SS-ranking på allt så landar speltiden på den där skalan av ”du, det här pratar vi inte om”. 

”Vad handlar Theathrythm Final Fantasy om”, frågar du.

”Om att försvinna”, svarar jag och tillägger, ”in bland minnen, kärlek och eufori”. 

012345678910