Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år. Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1995.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994

FATAL RACING (DOS)
Benny Holmström
Tänk dig valfri racingsimulator, komplett med skademodeller, depåstopp, hårslitande tufft motstånd och tungt fokus på racinglinjer. Tänk dig sedan att banorna går rakt upp i himlen, vänder runt, ner i en djup dal och in i en knivskarp vänster-höger-kombination. Detta är Fatal Racing – den ultimata fusionen av racingsimultarorernas besatthet av perfektion, och arkadspelens fullständigt sinnessjuka bansträckningar.

I mångt och mycket är Fatal Racing en spirituell föregångare till Trackmania. Det går att köra så oftantligt snabbt på så ofantligt farliga vägar. Men här tävlar man mot fysiskt motstånd, och loppen är långa och nervkittlande. Bilen tar stryk och måste repareras, och ett visst mått av strategi blandar sig i leken när man försöker bestämma sig för om bilen måste repareras två varv före målgång, eller om den fortfarande är tillräckligt snabbt för att hålla motståndarna bakom sig.

Inför den här texten beslöt jag mig för att återvända till Fatal Racing. Jag hade tänkt spela det i någon timme – men det slutade med att jag satt resten av kvällen. Fatal Racing är en sorgligt bortglömd pärla inom racinggenren. Ett litet mästerverk.

MORTAL KOMBAT 3 (MEGA DRIVE)
Mattias Frost
Förra året drog Mortal Kombat en kam genom håret och förvandlades plötsligt och lustigt till den svärmorsdröm som både kritiker och spelare ville fingra på. Skulle vi resa tillbaka till 1995 och berätta om denna framtid skulle folk skratta rakt ut.

För 1995 hade den bespottade spelserien aldrig ens varit i närheten av en kam. Det var ovårdad hockeyfrilla som gällde, tillsammans med ett ständigt utsträckt långfinger åt etablissemanget. Denna dryga och barnsliga rebell ville ingen kritiker fingra på. De fina, seriösa människorna ägnade sig istället åt Street Fighter. Mortal Kombat var för den osofistikerade pöbeln med morbida böjelser.

Mortal Kombat 3 erbjuder varken perfekt balans eller supertajt kontroll. Däremot finns det gott om rå humor och en lekfullhet som produktioner av det mer seriösa slaget sällan kan kosta på sig. 

Ibland är hockeyfrilla helt okej.

PANZER DRAGOON (SATURN)
Robert Larsson
När Saturn och Playstation gjorde entré tog det inte lång tid innan utvecklarna började tävla med varandra om vem som kunde skapa den snyggaste och häftigaste grafiken. 1995 var varje spel för mig en revolution, och ibland var jag tvungen att nypa mig i armen för att förstå att det här var bara början. 

Panzer Dragoon var ett av flaggskeppen för Saturn och demonstrerade kraften i den nya 32-bitaren. Den mäktiga inledningssekvensen skapade känslor jag aldrig tidigare upplevt och när jag flög ut över vattnet med min drake, till tonerna av ett orkestrerat soundtrack, kändes det som att livet runtomkring mig inte längre spelade någon roll. 

I Panzer Dragoon fanns allt. Snabb action som krävde fingerfärdighet och tålamod, stämningsfull musik, enastående grafik och tuffa bossar. Det var en rälsskjutare som aldrig åkte av banan, utan istället fortsatte det flyga mot högre och högre höjder, tills eftertexterna rullade förbi och jag nöjt kunde stänga av konsolen. Det dröjde dock inte särskilt länge innan jag hoppade tillbaka upp på drakryggen för att återigen flyga ut över havet.
Bubblare: Wipeout (PSX), Ristar (Megadrive)

SUPER MARIO WORLD 2: YOSHI'S ISLAND (SNES)
Maria Myhr
Den officiella anledningen: Kul grafik med touch av vaxkriteteckningar, gulliga (och påfrestande) bebisskrik från baby-Mario, riktigt skön musik och för Mario-serien innovativ färgskala.

Den egentliga anledningen: Förmodligen det enda spel från 1995 som jag har spelat...

Oscar Nygren
16-bitserans snyggaste spel! 

(Dessutom en effektiv hemmakur under dåliga dagar.)

TIE FIGHTERS COLLECTOR'S CD-ROM (DOS)
Johan Olander
1994 släpptes Tie Fighter på två disketter till Windows-plattformen, detta var innan jag fått min första dator. Livet bestod då endast av MTV och mitt NES. Runt 1996 köpte mamma en dator genom sitt jobb och dagen efter så fick jag Tie Fighter Collector's CD-ROM, en uppgraderad version av samma spel som släpptes 94.

Förutom Warcraft 2, så var detta spelet som ohotat kom på en andra plats när det gällde speltid. Att vara den sanna godhetens tjänare och att som pilot sitta bakom spakarna i ett av filmhistoriens snyggast designade rymdskepp var en överväldigande känsla. 

Tie Fighter är fortfarande den bästa flygsimulatorn jag spelat. Att ständigt behöva avväga sköldstyrka mot eldkraft, och detta samtidigt som man ska se till att hålla fienderna från ens röv är några av sakerna som gör detta till bästa spelet som kom ut 1995.

Vi behöver dock en version anpassad för dagens maskiner. Vem ska starta en namninsamling?

PHANTASY STAR IV (MEGADRIVE) 
Kalle Andersson
När jag var ett stackars mobbat fetto med miserabla hemförhållanden så flydde jag inte in i böckerna eller de tecknade filmernas värld, således skiftade jag helt sonika solsystem, reste ifrån Vintergatan till Algol.

Meeen ni vill ju inte höra mitt livs historia så jag skippar detta. Skulle kanske nämnt något om att Alys Brangwin äter Samus Aran som burkmat eller hur Rieko Kodama är den häftigaste kvinnan i spelvärlden...

Meeen det riskerar ju att mynna ut i någon slags genusdiskussion, något ni enligt egen utsago verkligen inte är intresserade av (ni skrev "vi"). 

Nöjer mig därför med att sätta betyg samt ge er ett slutomdöme (sådant jag vet att att ni gillar): 

100/100
Phantasy Star IV är så mycket mer än bara världens bästa JRPG.

Va!? VAD!? ÅH! FÖRLÅT!!! Final Fantasy VI är ju världens bästa jrpg™! Fast, nä, skadan är redan gjord...

- HEAR YE! HEAR YE! DEAD MAN WALKING!

THE DIG (DOS)
Joakim Kilman
1995 ett av de mörkaste åren i mitt liv. Ett år då jag kanske oftare än någonsin gömde mig i spelens värld. Den sorglösa tillvaron i Day of the Tentacles eller Sam & Maxs världar kändes enormt avlägsen. 1995 gjorde ont.

Även i spelvärlden började märkliga saker att hända. Konstiga FMV-spel, hemskt stela förrenderade 3D-sekvenser, fps-genrens begynnandet korståg mot alla genrer som inte är i 3D... 

Det var en omvälvande tid om man var jag.

Spelet som bäst satte fingret på den ensamhet och alienation, det okända mörker som hela tiden hotade runt hörnet, var The Dig. Ett förvånansvärt lågmält och mörkt äventyrsspel från Lucasarts. Visst är dialogen fånig, med massor av usla skämt, men det är inte den som är poängen i spelet ändå. 

I The dig utforskar du en död värld. Överallt ligger skelettresterna av ett liv som inte längre finns. Jag kunde relatera till det. Det kan jag fortfarande.

Jag skrev en mer ingående text om spelet som man bör läsa om man är det minsta intresserad av spelet. Läs mer här.
Bubblare: The Dark Eye, Chrono Trigger, Command & Conquer, Bioforge, Star Wars: Dark Forces, Worms.

RIDGE RACER (PLAYSTATION)
Oskar Skog
Det här är ögonblicket som var början på döden för arkadhallarna.

Kaz ber om ursäkt för det.

Men Kaz är också glad.

Glad för att Ridge Racer var ett av de spel som definierade allt det som Sony ville uppnå med Playstation på 90-talet. 

Glad som jag.
Bubblare: Chrono Trigger, Yoshi's Island

GLOOM (AMIGA)
Tobias Söderlund
Alla Amiganer ville så gärna att Gloom skulle vara ett Doom att det här med att det visade sig vara ett Wolfenstein 3D inte riktigt föll i god jord.

Dess hutlöst lågupplösta grafik presenterad med pixlar större än livet självt, en kompromiss för att Amigan aldrig var konstruerad för denna typ av spel, gav dock de färgglada inälvorna som frekvent fyllde skärmen en charm som bara vuxit sig större över tid.

Idag är det så mycket lättare att se Gloom för vad det är – ett grymt arkadbetonat fps vars höga tempo, intensitet och utmanande inställning till livet säger att co-op på delad skärm är något genren saknar.

Men det är klart, idag bär det inte hela Amigans framtid på dess axlar. Dessutom är det lite mindre hädiskt att mysa åt det härligt vilseledande namnet.
Bubblare: Alien Soldier (Mega Drive), Galactic Attack (Saturn), Mega Turrican (Mega Drive), Phantasy Star 4 (Mega Drive), Super Stardust (CD32), Worms (Amiga)

CHRONO TRIGGER (SNES)
Eric Lindholm
Årets spel 1995 enligt mig är egentligen Final Fantasy III. Problemet är att det släpptes 1994. Det kan verka som en petitess i sammanhanget, men det diskvalificerar ju tyvärr spelet från den här listan. 

Vilken tur att ett spel som är nästan lika bra släpptes samma år. 

Chrono Trigger kan närmast beskrivas som ett easy-listening-JRPG, ett på ytan färgglatt och lättsamt spel som i jämförelse med Final Fantasy VI:s undergångsvisioner och galna nihilister i vissa avseenden nästan kan framstå som banalt. 

Chrono Trigger är dock allt annat än banalt. Gränsen mellan det onda och det goda har sällan varit så glidande och det är egentligen väldigt få personer, huvudbossen Lavos inkluderad, som kan sägas vara genuint onda. Det är t.ex. svårt att känna något annat än sympati när Azala, ledaren för de förhistoriska reptilerna, inser att de förlorat kampen mot människorna och kommer att utrotas.

Inslaget med tidsresor gör att spelet ofta känns storslaget och gör att saker, händelser och personer kan höra ihop på de mest oväntade sätt, vilka dessutom påverkas av de val man gör under spelets gång. 

Att Square hade den goda smaken att ta bort den styggelse som kallas för random-encounters gör bara att Chrono Trigger befäster sin position som 1995 års bästa spel. Även om det för mig bara var näst bäst egentligen

DONKEY KONG COUNTRY 2: DIDDY'S KONG QUEST (SNES)
Benjamin Knopman
Så vackert, så varierande, så bitterljuvt vemodigt. Den kepsprydda primaten Diddys jakt på stulna bananer och sin kidnappade bästis gick från knarrande galeaser till klibbiga bikupor – och genom några av spelhistoriens mest minnesvärda plattformsmoment. Men den verkliga orsaken till att vi minns unge herr Kongs strapatser är det David Wise-signerade soundtracket, där låtar som Brambles in the Breeze och Hot Head Bop skapade resonans i våra hjärtans innersta skrymslen.

COMMAND & CONQUER (DOS)
Christoffer Holmbäck
Jag har svårt att spela ond i spel men i Command & Conquer är det snarare tvärt om. Med gigantiska laserton och enorma Mamoth tanks var det svårt att välja något annat än Nod. Så jag satt där med mina barndomsvänner och njöt av att grilla chanslösa infanterister.

Command & Conquers grafik är idag inte den bästa och spelet är inte lika tidlöst som uppföljaren Red Alert, men Westwood skapade här den mall (som de förvisso påbörjade redan i Dune 2) som länge skulle vara industristandard. Jag ägde aldrig Command & Conquer själv men att gå till mina vänners hus, sätta sig ned framför datorn och höra ljudet från ett lasertorn som laddades upp var början på något väldigt stort – strategispelens födelse, och otaliga timmar med C&C-spel på framtida LAN.