Spelade Mega Man 1 först, minns hur jag och en vän krånglade oss igenom Ice Man mm.

Men det var del 2 som fick mig hooked, känns som del 2 är outstanding.

Min starkaste Mega Man-upplevelse var det första Mega Man julaftonen jag fick det.

Mega Man 2 kändes som Mega Man på steroider. Lite ljusare, mycket lättare men så mycket mer av allt i övrigt. Peppade sönder mig själv på spelet som följd av specialen i Nintendo Magasinets Power Player-bilaga.

Mega Man 3 gick för långt och visade sig vara den sämsta PAL-ifieringen av ett spel jag någonsin spelat på NES. Första gången jag spelade det spelade jag den japanska versionen på ett PAL-NES. Fick en chans att klara Shadow Man (för min kompis och hans bror hade kört fast där). Trodde jag skulle klara honom men åkte på dyngstryk. Sedan gick jag och nynnade på Shadow Man-temat i slowmotion (eftersom det var den japanska versionen som spelades i ett PAL-NES utan hastighetsanpassad musik) i veckor innan jag till slut fick en chans att spela det i hemmets lugna vrå.

Mega Man 4 tappade bort sig fullständigt och bjöd på skitmusik, skitrobotar och var skit rent allmänt. Här dog mitt intresse för serien under min första NES-era.

Mega Man 5 visade sig efterhand vara skitbra, i princip i klass med 2:an.

Mega Man 6 gick lite på tomgång, men var ambitiöst i dess nya visuella stil (som mer liknar Mega Man 7 än tidigare Mega Man till NES).

Sedan SNES då.

Mega Man X var en besvikelse utan dess like, och musiken fick mina öron att gråta blod. Har kommit sams med spelet på senare år, men tycker fortfarande det är ett rejält nedköp från eran i åtta bitar.

Mega Man 7 var ungefär lika dåligt som 4:an.

Sedan tappade jag rätt mycket intresse för serien.

8 tycker jag känns som en nytändning på typ alla sätt och vis.


9 känns för mig som ett försök att härma dåtiden (utan att lyckas) så det blev mest "okej". 10 har jag inte orkat ta mig an som följd av mina åsikter kring 9. Har väldigt låga förväntningar på 10.

Megaman 1 är för blivande män och kvinnor!
Megaman 2 är casual och för blivande sony fanboys.

Resten av serien är för wannabes nördz.

Edit: Var full å dryg :-)

Testade Mega Man 2 i en sån där "Nintendo-lastbil" eller vad det var. Det var en lastbil som körde runt och inne i flaket var där en massa tv-apparater och olika nes spel som man kunde få komma in och prova. Det var nån gång i slutet av 80-talet kom jag ihåg. Kön för att komma till var milslång och man fick bara spela 10 min eller nåt sånt. Jag fick iaf prova Mega Man 2, tyckte det såg jättehäftigt ut och Wow! Man fick välja sin egen gubbe! Jag valde Bubble Man tyckte han såg cool ut men sen blev jag förvirrad när jag inte fick spela som honom utan som nån konstig blå pojke istället. Skaffade inte spelet förrän nåt år senare men då föll jag pladask för det.


Älskade fyran. Mega Mans nya vapen Mega Buster var ju stentufft. Man behövde ju knappt använda något annat specialvapen i spelet, var bara ladda upp och skjuta hela tiden.


X var konstigt i början men ändå inbjudande. Började älska det när jag och mina kompisar började hitta hemligheterna i form av uppgraderingarna. Det var ju stenhäftigt. Plötsligt kunde man ju t.ex. powerslajda och ladda upp sin Mega buster att skjuta pink lazorz of doom och även starkare versioner av boss vapnena.

Spelade ettan innan men tvåan är fan ett av de bästa spel som gjorts om du frågar mig även om ettan också är fantastiskt bra.

Jag kommer inte ihåg om jag spelade tvåan eller fyran först, men fyran gillade jag bättre ett bra tag. Inte minst pga att man kunde ladda upp vapnet. Nu i efterhand så inser man att den mekaniken inte var fullkomligt balanserad än.
Efter att ha spelat och klarat alla så är nog femman min favorit. Bäst musik också.

Mega Man & Bass borde vara med på listan också. Det känns som spelet åttan borde ha varit från början, vilket görs ännu lustigare av att det släpptes på ett mycket mer föråldrat format. Det är synd att Capcom aldrig släppt SNES orginalet i översatt format på VC. Den avskurna upplösningen i GBA versionen försämrar spelet nämnvärt.

Mega Man 3 är nog med facit i hand det bästa i originalserien (förutsatt att det inte prompt MÅSTE vara PAL.)

Om MM2 (det första jag spelade) var den naturliga fortsättningen på MM1 - ett bevis på hur en ordentlig uppföljare ska göras - så var MM3 första delen där Capcom började utveckla själva mekaniken, samt att på olika sätt förlänga spelet.
Att det även hade fått tillbaka en del av utmaningen som saknades i tvåan gjorde ju ingen skada det heller.

När man just har tagit hand om de första åtta bossarna och tror att det är dags för slutbanorna så överraskas man med att istället få spela hardcorevariationer av fyra redan spelade banor som innehåller testosteronversioner av alla åtta bossarna från MM2. Först efter det så får man nöjet att börja tackla slutbanorna.
Dessutom så vinkar trean glatt åt det första spelet i serien på lite olika sätt.

MM4 känns nu mer som ett test innan MM5 och 6. Särskilt femman visar ju att utvecklingen har lönat sig.

MM7 och 8 är mest generationsväxlingar.

MM9 är tyvärr ett envist försök att gå för mycket bakåt i utvecklingen tack vare att MM2 har så mycket positiv respons i jämförelse med andra delar i serien. Det hade varit mycket bättre om de behållit alla Mega Mans färdigheter från MM6 (i praktiken sjuan och åttan också.)

MM10 är ett steg i rätt riktning igen om man utgår från del nio, men de envisas med Mega Man själv ska vara så basic som möjligt.
Okej, i rättvisans namn så tar de ju sig faktiskt runt problemet med att ha berövat Mega Man på några färdigheter i och med att de gjort Proto Man till en spelbar karaktär, men det hade liksom inte behövts alls.

Om du spelar på normal är det värt att veta att det egentligen borde heta easy. Difficult var den ursprungliga svårighetsgraden i japanska versionen, och likt resten av spelen kunde man inte välja någon annan svårighetsgrad. Av någon anledning ändrade Capcom det i västerländska versionen av tvåan.

Nja, sprites ser ju likadana ut och är välanimerade, men bakgrunderna är mindre komplexa och mer tile-baserade.

MegaMan ZX + Advent