Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år (och vi försöker hålla oss till spel som släpptes här de åren). Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1997.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994 - 1995 - 1996

IGNITION (WINDOWS)
Benny Holmström
Bra bandesign blir aldrig gammal. En bra bana är en bra bana, och förblir så till tidens slut. Därför är Ignition odödligt. Det bästa spelet Sverige någonsin producerat. Fokuserat och format till perfektion.

En fantastisk leksaksartad grafisk stil ramar in sju stycken fantasieggande och utmanande banor med vitt skilda geografiska teman. Bland inkatempel, snöiga bergsvägar och leriga skogsstigar tampas polisbilar, skolbussar, monstertruckar och folkvagnar om placeringar. Detalrikedomen är enorm. Man kan nästan känna fukten från de varma källorna på Cape Thor eller hur den täta smoggen förpestar lungorna på Tokyo Bullet. Överallt finns saker att upptäcka, otaliga genvägar, vykortsvackra vyer och livsfarliga hårnålar (seriöst, drå åt helvete Snake Island!).

Ignition är fortfarande ett spel jag återvänder till regelbundet, och det blir bara bättre varje gång. Ett av världens bästa racingspel. Om du inte redan testat det är det hög tid nu.
Bubblare: Worms 2 (Windows), Mario Kart 64 (N64), Carmageddon (Windows)

ULTIMA ONLINE (WINDOWS)
Mattias Frost
Jag var nyanländ i landet. Ändå gav jag mig ut i skog och mark, långt bort från stadens trygga murar och beskyddande vakter. Vid ett vägskäl träffade jag en man med en gigantisk drake. 

"Snygg drake!" 

"Ja"

"Hur har--"

"DRAGON KILL!" 

Och sedan sprang jag med en mordisk, eldsprutande drake efter mig. Med andan i halsen fintade jag den mellan stenar och träd, tills jag slutligen kom fram till en by där vakterna dräpte besten.

I vilket annat spel som helst hade denna situation kunnat vara slentrianmässig. Men i Ultima Online innebar döden att man kunde förlora allt. Och mannen vid vägskälet var inte en boss – han var en helt vanlig spelare. "Det här är framtiden", tänkte jag, utan att veta hur rätt jag hade.

FINAL FANTASY VII (PS)
Benjamin Knopman
Final Fantasy VII är ett pärlband av oförglömliga ögonblick, för evigt skimrande i den ocean av ettor och nollor som vi kallar spelhistorien. 

Fastän tidens tand har reducerat den en gång så magiska hjältesagan till en bitvis ostig teater med lego-liknande polygonklossar i huvudrollerna, behöver man bara sluta ögonen och lyssna på Nobuo Uematsus porlande symfonier för att minnas. För att känna. För att vada genom grönskimrande makoströmmar, drunkna i en enkel blomförsäljares blyga blick och färdas mot planetens innersta glöd jakt på sitt forna stridspars klinga. 

Och när man blinkar bort den vaselinsoftade nostalgin, blinkar bort irrspåren och mjölkningarna och Kingdom Hearts-cameona, finns där än i dag en av spelhistoriens allra vackraste, mest hjärtslitande dramer. En vågad balansgång mellan pretentiöst och banalt, mellan tårdrypande epos och sifferstinnt exp-harvande, mellan fantasydrömmar och rostig science fiction.

Final Fantasy var, och är, så mycket mer än 1997-års bästa spel.

Oscar Nygren
Antagligen hade jag hört och läst en gång för mycket att Final Fantasy VII inte längre höll måttet. Att det börjat mögla, lukta konstigt och förlora formen under oöm behandling av tidens tand. 

Den där jävla tanden, ja. 

Åt helvete med den!

Under sommaren har min flickvän tagit sig an denna enligt utsago rostiga klassiker och vi sitter som klistrade varje kväll. Det är nästan lika magiskt som jag minns att det var när jag var elva. Musiken, grafiken, spelet - på alla sätt och vis är Final Fantasy VII fortfarande underbart.

Jag är väldigt glad att kunna konstatera det.

WAVE RACE 64 (N64) 
Kalle Andersson
Follow that dolphin!

Sommar, sommar, sommar. Inte ett annat TV-spel jag associerar med detta ord ger mig sådana sköna vibbar som Wave Race 64, sommartider hej hej sommartider av välsvarvade polygoner klädda i bjärta texturer, den sommar jag lovade min aldrig sinande kärlek. Men såhär på ålderns höst skyr jag ändå sommaren likt hundarna med sina känsliga öron skyr nyårsraketernas krigszonsekon. Sommar, när den enligt sägnen är bra, består för mig av ett klibbigt tillstånd med en skarp svettodör till följd av en hetta som gör det absolut omöjligt att koncentrera sig i, exempelvis om en skulle ta sig an den omöjliga uppgiften att sitta ute i solen – vill någon detta frivilligt så är personen i fråga inte bättre än alla de flugor som söker sig mot brännande glödlampors försmäktande ljus – och faktiskt hänga med i det publikationen ämnar förtälja. Sen vi får vi inte glömma alla de falska leende idioterna som i massor fyller städernas gator, torg och parker och mest minner om en smittohärd från den mörkaste medeltiden. 

Flera gånger den senaste månaden har flickvännen varit tvungen att vinka adjö till mig från hallen med ytterdörren på glänt då hon iklädd tvådelad baddräkt varit på väg ut på gården med filt och någon gammal Sara Lidman-pocket för att ta vara på återstoden av sommaren som varit kvar innan semesterns sista timma klämtat. Hon har varit tvungen att slita sig från mig några timmar här och några timmar där för att våran syn på vad ”härligt väder” är skiljer sig markant. 

Men som jag redan kungjort har det en gång funnits inte bara varma temperaturer utan också varma känslor mellan mig och Der Sommer. När jag gick i skolan en gång i tiden så njöt i hög grad av det så kallade sommarlovet. Konstigt vore väl annars. Trots att jag bodde i Borås, en rätt ospännande stad och ännu mer så 1997 än nu, så var det alltid ett nytt fantastiskt äventyr som uppenbarade sig varje gång jag steg utanför dörren till mitt hus på Alvestagatan 29, bort från den i allra högsta grad undertryckande diskbänksrealismen som tyranniserade mig där. Jag var särdeles mycket ute den juli-juni-augusti-perioden. 

Ändå händer det något annat i mitt minne när jag försöker återkalla sommaren 1997. Jag hör nämligen måsars skrikande, vågors kluckande och ett ljuvligt spelsoundtrack som skulle låta ostigt överallt annars förutom i sitt rätta sammanhang, där det äger, där det har en genuin identitet, där den känns lika hemma som fartvindarna och vattenplasket i ansiktet när jag svischade fram där på mitt mekaniska sjöodjur i Wave Race 64, på vattnet vilket upplevdes som lika naturtroget det i Viskan eller på Alidebergs utomhusbad. Spelets fyra vattenbestar rusade skvättande fram med den vilda fart jag och bästa kompisen Kim sommaren före önskat att den trampbåt hade gått som vi hyrde i en halvtimme och sedan drog iväg med långt bortanför avgränsningarna i ytterligare sju. 

Intressant hur minnen omstöps. Idag när jag tänker på Wave Race 64 så är det känslan av att hålla handen under det svalkande vattnet jag minns bäst. Alltså utöver det att brorsan alltid tvingade mig vara den feta gubben när jag tävlade mot honom i spelet, precis som han tvingade mig enbart välja feta gubbar till mitt lag när vi tävlade mot varandra i Ice Hockey många år tidigare. Ska kanske tillstå att jag var rejält knubbig själv de här åren av mitt liv. Men… vatten! Mitt favoritelement tillsammans med luft. Wave Race 64 har spelvärldens enda vatten som jag på riktigt känt vid, som jag faktiskt – ifall vi ska tala sanning för en stund – tagit en kallsup av (visst blöter vattnet i Uncharted-serien ned Nathan Drakes tröja väldigt snyggt, men det är intemin tröja som blir blöt). Detta reella minne, ett minne från en lycklig sommar i ett sorgesamt barnaliv, gör Wave Race 64 till det vackraste och bästa Nintendo 64-spel jag fått erfara jämsides guldkornet jag tänkte bidra med till nästa veckas lista. 

Mycket dravel här, ursäkta mig, my life story, wall-of-text, blaha blaha!

Mega 64-gänget sa det bäst så nu kniper jag käft.

SUIKODEN (PS)
Robert Larsson
Suikoden var aldrig störst. Det var aldrig vackrast. Däremot var det otroligt charmigt och spännande och även om Konamis lilla rollspelspärla aldrig kunde konkurrera med Squares episka mästerverk när det kom till produktionsvärden, så satt Suikoden på helt andra egenskaper som gjorde att det ändå spelade i samma division. 

Under sin sparsmakade fasad dolde sig en storslagen historia som tog upp svek, landsförräderi och den lilla människans kamp mot förtyck och andra orättvisor. I Suikoden kunde du samla ihop 108 stycken hjältar som alla bidrog med sitt strå till stacken. Utgångspunkten var den stora borgen man tillförskaffar sig i mitten av spelet och som gör att hjältarna kan slåss på samma villkor som den elaka regimen. 

Den välberättade historien engagerade från första bildrutan, och gjorde också att man kom vissa av karaktärerna så nära inpå skinnet att det gjorde ont att se dem förlora alltifrån hem, till vänner och framtid. Suikoden var stundtals riktigt mörkt och elakt, precis som det är i krig, men som med alla bra berättelser så infinner sig glädjens stunder precis i rätt ögonblick. 

Hoppet övergav aldrig de 108 hjältarna, och tillslut kunde de resa sig ur askan och frigöra sig från ondskans hemska grepp. Och där och då kändes Suikoden som det mest grandiosa och upplyftande spel jag någonsin tagit del av.
Bubblare: Castlevania: Symphony of the Night (PS), Final Fantasy VII (PS), Tekken 3 (Arkad)

MARIO KART 64 (N64)
Timmy Sjöberg
Det var varken stort, komplicerat eller egentligen ens speciellt välprogrammerat. Men underhållningsvärdet fanns där! Enkelheten visade sig vara styrkan och varje ytterkurva behövde inte ha en speed booster för att jämna ut positionerna. Att det krävde mer av spelaren gör att det än idag är den mest intensiva Mario Kart-upplevelsen man kan ha i en TV-soffa. Och det säger ändå en hel del eftersom de Nintendo 64-spel som är värda att ens se åt idag går att räkna på en hand. Det må vara obalanserat och lika urbuggat som en genusdiskussion men även det har sin charm. Faktumet att du inte vet vilket håll ditt röda skal tänker ta vägen eller om det kommer vända rakt mot dig är en del av spelet. Så länge ni är minst två som spelar är detta en aldrig sinande källa till skadeglädje!

Tobias Söderlund
1997.

Året då alkoholkonsumtion, internetraggande och det där sköna som kommer efter fem började bli mer intressant än typ allt annat i världen.

Min Playstation var såld, Amigan låg i respirator och Nintendo 64 hade påbörjat dess process att försöka dräpa mitt redan svalnande spelintresse.

Som ironiskt nog inte bestod av mycket mer än att spela Mario Kart 64.

Tillsammans med glada, fulla och i vissa fall internetuppraggade vänner som precis som jag hoppades på att få ligga innan kvällen var över.

FALLOUT (WINDOWS)
Joakim Kilman
”War. War never changes.”

Det räcker med att höra Ron Perlman väsa fram de inledande orden i introt till Fallout för att man ska förstå precis vad det handlar om. Det postapokalyptiska rollspelet handlar om mänsklighetens allra sämsta sidor. Spelet handlar inte så mycket om en hypotetisk framtid, och vad en undergång skulle göra med oss som människor. Fallout handlar om hur vi är, och alltid kommer att vara.

Det är mörkt, cyniskt, våldsamt och inte minst väldigt roligt. Galghumorn i Fallout är märkvärdigt effektiv, eftersom lidandet och våldet som omger humorn är så naket och rått. Det enda sättet att hålla sig någorlunda mentalt frisk när man vandrar omkring i de ödelagda ruinerna av en dekadent dåtid är att skratta åt eländet.

Fallout är och förblir en undergångshistoria som känns lite för relevant för att det ska vara bekvämt. Mänskligheten förnekar sig aldrig.
Bubblare: Little Big Adventure 2, Theme Hospital, Blade Runner, Dungeon Keeper, MDK, Broken Sword 2, GTA

Christoffer Holmbäck
Till skillnad från många andra CRPG:n från den här tidsperioden har Fallout inte bara en intressant värld och välskrivna karaktärer utan också ett väldigt underhållande stidssytem (Jag tittar på dig Planescape: Torment). Det ursprungliga VATS – innan Bethesda gav sig på det – må kännas irriterande till en början, när du om och om igen misslyckas med att träffa enorma radscorpions med en klubba, men med ett bättre vapen och rätt attribut förvandlas Fallout snabbt till ett ytters tillfredsställande turordningsbaserat actionspel – som skänker glädje än i dag.

Och sen har vi ju allt det där som Kilman sa.

GRAND THEFT AUTO (PS)
Stefan Norlander
När jag stoppade in skivan i mitt Playstation var jag inte riktigt beredd på dess innehåll. Jag hade nog läst lite om Grand Theft Auto och tyckte att det verkade vara roligt, men det var först när jag själv spelade som jag upptäckte att det inte var som andra spel.

Förutom möjligheten att köra vilken bil som helst så var spelvärlden väldigt stor och öppen. Man kunde göra nästan vad man ville, det var som en gigantisk sandlåda där begränsningarna kändes färre än möjligheterna. Det var dessutom en häftig upplevelse att vara på fel sida av lagen. Det pixliga våldet var ultrabrutalt, men tack vare fågelperspektivet var det lätt att ta avstånd från det.

Trots att spelet hade en handling och många sidouppdrag att ta sig an, fann jag det roligast att bara köra runt och skapa så mycket kaos som möjligt. Och sedan försöka fly från polisen utan att vare sig hamna i fängelse eller sjukhus. 
Bubblare: Broken Sword II: The Smoking Mirror (Windows), Final Fantasy VII (Playstation), Super Mario 64 (Nintendo 64)

CASTLEVANIA: SYMPHONY OF THE NIGHT (PS)
Oskar Skog
1997 var ett bra år för mig och Playstation. Jag spelade ISS Pro (och bröt därmed Sensi-beroendet som dominerat sedan 1992 för mina fotbollsfixar), Intelligent Qube (ett pusselspel som var lite som att var fast i en dålig dröm), Time Crisis (hur jag saknar de här ljuspistolsspelen) och Final Fantasy VII (i alla fall fram till den andra skivan innan jag tröttnade).

Jag såg på när Nintendo 64 kom ut. Testade Super Mario 64 , Wave Race 64 och Goldeneye. 

De var väl okej. Men Nintendo förlorade mig någonstans mellan SNES och N64 och hur välgjorda spelen än var tyckte jag aldrig att de var särskilt roliga.

Och det som fångade mig, mer än något annat, var Castlevania: Symphony of the Night. 

Vi får komma ihåg att 1997 var ett år när konsolerna gjorde 3D. Det var det som var "grejen". 2D var ute. Det var gammalt. Nu skulle vi färdas in i skärmen, inte åt sidorna.

Vi skulle bli en del av världen.

Nu skulle vi lära oss att gilla pop-up och fula texturer.

(Och på många sätt försöker vi fortfarande det.)

Symphony of the Night brydde sig inte om sådant. Det var bara ett fantastiskt designat plattformsäventyr. Mörkt, hotfullt, vackert och med känslan av att man fick ta del av en magisk värld.

Det fanns inte en del av Symphony of the Night som jag inte utforskade. 

Inte en liten bit av kartan som fick förbli oupptäckt.

Det var ett spel som förstod att man inte behövde 3D för att få spelaren att känna sig som en del av världen.

Det räcker med att fånga vår fantasi.

Symphony of the Night fångade min.