Naturligtvis eftersom det är jag som startat tråden och för att alla ska förstå lite vad det handlar om börjar jag.



Jag har då alltså valt en utav min döda mammas gamla dagböcker, den första i raden av svenska VHS-kassetter med Super Mario Bros Super Show, dramatikern Sarah Kanes Complete Plays, en liten Batman-figur och rosa leksaksslajm.

Batman-figuren valde jag inte enbart för att jag är ett fan och en serienörd i övrigt utan också för att jag på många plan kan identifiera mig med honom. Den personliga tragedin, mörkret, dubbelnaturen, svårigheten att komma folk nära, den svårighet som gör det ännu svårare att mista någon. Upplevelsen av att ingen riktigt känner mig, ingen kan riktigt hjälpa, inte för att de inte vill utan för att, som jag sa, de inte känner mig. Även den tidigare drömmen om att bli hjälte, om att bli någon viktig, av betydelse för människor, av att göra nytta. Nu sitter jag fast i smeten, vilket det rosa leksaksslajmet representerar. En dubbelnatur som ingen egentligen känner som inte kommer någon vart, som inte kan ta sig någonstans i livet. Som inte vet vad det finns att göra. Alltså inte att vara osäker på vad som ska ske i framtiden, det har alla unga människor, men att faktiskt känna, nä, nästan veta att det faktiskt inte finns någon. Framtid alltså. Fast i socialgruppen med liken av de forna drömmarna begravda under golvet. Mammas dagbok är med för att representera henne själv, vem hon var, vad hon förde vidare till mig, men att den är öppen står också för att jag är öppen, att jag har förmågan att öppna mig för i princip vem som helst. Min bror brukar säga att jag kränker min egen integritet å det grövsta, men han har fel för hur mycket skit jag än skopar ur mig finns det alltid mera kvar. Jag kan berätta om djupa hemligheter för att det finns djupare ändå, de djupaste som inte ens kan trivialiseras sönder med ord, eftersom det handlar om upplevelser som jag fått genomlida själv, som är för abstrakta att konkretisera för det finns allt de som ”Men det där var ju bara för att” eller ”Du kanske”, säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske! Fuck it. I’m lost here. Super Mario Bros Super Show är med för att representera barndomen och spelen i mitt liv och för att, som jag redan konstaterat, pappa är min Mario. Mario ser dessutom arg och hånfull ut och prinsessan… ja. Sarah Kane är min favoritdramatiker och hennes samlade verk är min starkaste läsupplevelse någonsin. Hon sätter på ett perfekt sätt fingret på hur det är att uppleva kärlekslöshet eller hur det är att känna så mycket kärlek att det måste slå över, hur det är att längta men veta att aldrig, aldrig, aldrig… inte bara romantisk kärlek men vänskaplig, allmängiltig, sentimental… och alla perversioner, alla depressioner, alla horribla konklusioner… jag har på bilden slagit upp sista sidan av 4.48 Psychosis, pjäsen hon skrev färdigt två månader innan hennes självmord på en psykavdelning i södra London februari 1999. Pjäsen är nästan skriven som en långdikt och handlar om en person under dennes sista dag i livet och utspelar sig på, that’s right, en psykavdelning. Näst sista raden lyder, som ni kanske ser om ni klickar på bilden: It is myself I have never met, whose face is pasted on the underside of my mind.

Amen.

Jag har inte min kamera hemma just nu så återkommer. Dock fotade jag mitt skrivbord igår med min skitiga mobilkamera och det känns som att den passar i tråden (som ett inofficiellt bidrag) även om den innehåller mer än 5 objekt.

Med mycket kärlek kommer det säkert att gå. Känns redan som en god början.


Ser framemot det. Fotot behöver nödvändigtvis inte vara taget med en digitalkamera. Skitig mobilkamera går det med. Det beror på hur tydlig eller snygg du själv till ha bilden. Men återkom med stillebenet vid givet tillfälle.


Mycket rörande text, exemplariskt urval av objekt och berättelser som rör dessa. Särskilt det om din morfar och namnarvet berörde mig. Känner också igen mig i överlevnadstänket (det där om att "så lever man längre").

Fint kamrater. Nu får vi bara vissla till oss lite andra så att stenen kan börja rulla fortare och fortare.

Oj, måste tänka efter här.

Det är svårt att göra det materiellt.

Det blir inte enkelt men vi ger det ett försök ändå. Vi börjar från början. Den äldsta saken på den här bilden är en gul tygelefant som heter Muba. Jag vet inte exakt hur gammal jag var men det spelar mindre roll. Min familj var på semester på Gotland som alltid på sommaren, jag var tillräckligt stor för att kunna följa med och gå själv iallafall i några minuter. Så helt plötsligt stod jag utan för en liten affär (den var väldigt stor då, men jag har sedan gått förbi den och den kan inte vara större än några kvadrat). näsan tryckt mot fönstret.
"Muba"
"Va?"
"Muba"
"Ja, Muba på dig också, kom nu ska vi gå till bilen"
Det tar mig kanske 5 minuter att fatta vad fan det är som har hänt. Vi har gått ifrån Muba och han är inte med. Jag har aldrig varit ett barn som har sagt "Ska ha" eller "Vill ha". Men när jag står på parkeringen för att köra hem tjuter jag som en stucken gris, i flera minuter. Mamma fattar ingenting, har jag slagit mig? Men icke allt hon får ur mig är "Muba". Så hon får lugnt gå tillbaka till affären och köpa den handgjorda tygelefanten, för han är unik det finns bara en Muba i hela världen.

Han har haft många äventyr, hamnat i tvättmaskinen, suttit fast i en lampa och många gånger har han tröstat en 2 åring som behövt en snabel att tugga på. Han är inte i bra skick nu, efter tvätt incidenten var hans fluffiga behåring inte längre fluffig, den är nu mera sträv och klumpad. Han är så smutsig att det inte går att göra runt honom utan att förstöra materialet. Han har tappat mycket hår och hans ben och snabel sitter inte där de ska längre. Ungefär som jag själv, men trots att jag vet att han egentligen bara är tyg, stoppning och fluff älskar jag honom, på riktigt. Om det skulle komma tjuvar och rensa hela min lägenhet skulle det kunna lösas, världsliga saker och prylar är något man kan ersätta, men om de tagit Muba hade nog min värld gått i kras, han är utan tvekan min viktigaste ägodel trots att jag varje gång någon är på besök får höra hur äcklig och trasig han är.

För att gå vidare, kanske jag har fuskat. det är 2 foton från 93, jag har precis fyllt 5 år. Jag har fått min första spelkonsol, Gameboy hette det tydligen. Varför är de här två bilderna så viktiga? Inte minst hela min familj är där. Min mamma är så vacker, hon har precis fyllt 40 och trots att hon nu mer fyller 60 nästa år så är det den kvinnan jag ser när jag tittar på henne. Stark. Vacker. Och vid den här tiden lyckligt ovetande om det helvetet som skulle komma. Min syster är med i bakgrunden, för det är så det har varit. Vi var aldrig nära och incidenten skulle visa sig driva oss ännu längre ifrån varandra, bakgrunds ljud i varandras liv. Det är min syster som tagit den andra bilden, och trots att det är min födelsedag har hon valt att fokusera på pappa, det säger nog en del om hur nära vi var. Men jag är glad för det nu, för det är så jag minns honom, han hatade allt vad morgonen heter och att ligga naken och yrvaken i sängen var hans default mode. Det finns också en vikt i att han var nästan aldrig på en enda av mina födelsedagar när jag växte upp. Han var i USA med sina kompisar och hade kul, det var ett stort svek på den tiden. Men jag förstår varför han gjorde det, tyvärr krockade min födelsedag men 2 av de viktigaste dagarna om året inom hans arbete. Han lovade att när jag blev äldre skulle han fixa alla de där missade födelsedagarna, tyvärr han jag aldrig bli äldre.

10 år senare på alla hjärtans dag 1 månad innan Maths Einar Abrahamsson skulle fylla 50 segnade han ner i en hjärnblödning. 3 dagar senare dödsförklaras han trots att i princip alla specialister i Sverige hade kallats in. (Han jobbade inom sjukhus svängen och var väldigt omtyckt) Han hade ätit bantningspiller i kombination med högt blodtryck, en dödlig kombination. Det ironiska var så klart att han ville tappa i vikt för att han var rädd för sin hälsa. För er som aldrig förlorat någon nära så får man säga adjö i ett mörkt rum en och en. Han låg i en sjukhus säng med ett täcke upp till bröstkorgen. Krampanfallen som han haft under den 3 dagar långa tortyren var borta, man var nästan glad över att se hur stilla han var. Men jag kunde inte gå därifrån, så jag gjorde något av det dummast, men också någonting av det viktigaste jag gjort i mitt liv. Jag lyfte på ett av ögonlocken, för att försäkra på mig om att det inte fanns något kvar i det där skalet av min pappa. Det jag möttes av var den ultimata tomheten, det fanns ingenting där. Hans klarblå otroligt vackra ögon var inte längre i bruk och för första gången på över en halvtimme kunde jag släppa armen hållit i så hårt att det bildats gropar. Benen vek sig och världen försvann. Jag kommer inte ihåg en enda sekund mer av 2003, ingenting. Inte ens begravningen, inte ens du hundratals sidorna med text jag skrev fyllda med sorg, ilska och usla poem. Jag kommer ihåg tolvslaget till 2004, jag kommer ihåg att min mamma säger. 2004 måste bli bättre. Men vad är det då som är så jävla viktigt med bilden, det är att när jag tänker på min pappa så är det aldrig tomheten i hans ögon, eller det mörka rummet där ett barn tvingats ifrån den han älskar, det som kommer upp i mitt huvud är en man som ligger i bara kalsongerna i sin säng och säger ”Öh du, sketunge. Smyg inte runt så mycket, kom hit istället”. Så fick man ligga i hans säng i 2 sekunder tills han tyckte det var för varmt och knuffade över dig till Mammas sida.

Telefonen man ser på vänster sida har egentligen ingenting med telefoner att göra. Det är en stand in för min extremt destruktiva natur. Jag har sönder saker hela tiden. Det behöver inte bara vara fysiska saker, det gäller även förhållanden, relationer och mitt eget psyke. Det spelar ingen roll hur försiktig jag är, hur många failsafes jag har försökt lägga till eller rådgivningar jag accepterat. Till slut går allting sönder. Det jobbigaste är att det aldrig är med flit. Jag har aldrig sönder någonting i ilska eller på grund av att jag inte bryr mig. Det bara händer, så fort jag inte lägger 100% fokus på att inte ha sönder det jag håller på med just precis i detta nu så går det i kras.
Hur gick telefonen sönder? Jag låg och sov, telefonen gled ner från stolen jag hade bredvid madrassen jag sov på, på den tiden. Och i någon dröm jag självklart inte kan minnas armbågade jag skärmen så hårt att det satt flisor kvar i armen dagen efter.

Tröjan på bilden är där för att jag vägrar bli vuxen och för min kärlek till animationen. När jag var liten var det uteslutande Animé som gällde, jag hade ingen kärlek för lekprogram eller amerikanska animerade serier. Sailor Moon tog över mitt liv, den stod ut som en den skinande stjärnan på den animerade himlen och gjorde mig galen i inte bara Animé utan Japan redan på den tiden.
När jag var 16 så började jag gymnasiet och fick höra om en magisk grej som hette Torrents
Helt plötsligt var det inte TV4 och sletna VHS band som gällde. Jag kunde få fansubbad anime rakt in i min dator. Revolutionen var här och under mina gymnasieår måste jag ha sett mer animé än vad det finns timmar om dagen. Den dagen då jag upptäckte Naruto är en dag jag aldrig glömmer. För er som är unga idag tror jag det är svårt att förställa sig skillnaden på produkterna som man fick tag på i Sverige. Jag tror ingen av de filmerna som tog sig över skulle fått över 2 på IMDB, jag menar Love Hina ansågs vara riktigt riktigt bra. I vilket fall som helst, jag hade precis fått alla 60 avsnitt av Naruto som fans subbad av en kompis på skolan. Jag var trollbunden, inte bara var det Animé som jag älskade, det var mil och åter mil bättre än någon annan serie jag någonsin skådat i mitt då 16 åriga liv. Jag såg alla 60 avsnitten på raken. Jag glömde av att sova, jag glömde av att gå till skolan nästa dagen jag satt 23 timmar i sträck framför min laptop och kollade på Naruto.

Det har aldrig hänt igen, men det var något så otroligt magiskt efter all den skiten som man som Animé älskare hade kollat på under sin uppväxt få se något av den kvalitén var något min hjärna inte kunde hantera.

Och till sist fotbollsskon. Den är ganska simpel. Jag har haft viktproblem hela mitt liv, började väl runt mellanstadiet och tog fart när farsan dog i högstadiet. Jag älskar fotboll, och jag älskar en snygg kropp. Kanske för att jag aldrig riktigt haft någon, att se på OS är som en drog när man ser simmare och gymnaster komma ut med väldefinierade linjer och former. Jag är inte homosexuell inte på något plan, men jag kan inte slutas fascineras och avundas linjerna, linjerna jag alltid velat ha. Jag blev tillsagd flera gånger under min uppväxt att jag kunde bli stor inom fotbollen. Men jag behövde tappa vikt, och fixa mitt psyke. Jag gav upp för enkelt, och min kropp kunde inte hålla den farten min hjärna läste spelet. Många gånger har jag fixerat över det där med fotbollen. Talangen och spelsinnet fanns där. Psyket och kroppen gjorde det inte. Undrar hur många gånger folk som hade kroppen och psyket, men ingen talang eller förståelse för hur en fotbollsplan fungerar tänkt samma sak. Man måste trotts allt ha alla fyra för att bli något.

2009 var jag i mitt livs form, jag var 21 år och jag hade precis tappat extremt mycket vikt. Jag hade gjort det med hjälp av inte bara maten jag åt utan ett rigoröst träningsschema. Det kom 2 dagar när jag var kung. Den första var med korpen, jag hade inte spelat match på över 5 år, hur skulle det här gå? Jag hade inte ens tränat med laget, men jag skulle starta, och så blev det.

Jag gjorde ett mål, men det betydde egentligen ingenting så här i efterhand det som betydde allt hände i den 15:de minuten av andra halvlek. Det står 1-1 vårat lag består av fotbollspelare och folk som aldrig rört en boll i sitt liv. Vi möter grupp 1:an. Jag får bollen vid mittplan, någonting tar över.

Deras anfallare skäller och skriker på sina medspelare, det här ska de ju bara vinna. Mot ett gäng nollar som inte kan spela boll. SMACK hans kolliderar med min vad, det gör inte ont. Mina vader har fått stå ut med att jogga en tunga överkropp dag ut och dag in, detta är rena semestern.

Detta sätter igång en reaktion i mig jag aldrig upplevt innan, jag är inte förbannad eller upprörd. Jag är lycklig. Efteråt har jag hört att jag hade ett leende på läpparna under hela aktionen. Jag tunnlar honom, tar mig förbi. Vänder tillbaka tunnlar honom igen. De andre anfallaren hjälper en nu mer rosen rasande kapten. Det hjälper inte, knuffarna och sparkarna tar inte, bollen är alltid för långt borta för att de ska få tag på den. När en tredje man kommer för att hjälpa till tänker nog de flesta att det är kört. Men en tunnel och en vrickning gör att jag är förbi, slår en enkel pass tillbaka till backlinjen. Deras kapten var helt röd av ilska, förnedrad och slagen. Han skapar ingenting resten av matchen och skriker ut sin ilska vid slutsignalen.

Den andra är när jag gjorde debut i Div 7. Som vanligt fick man höra hur tjock man var av motståndarlaget, hur genom ruttet långsam man var och att det var ett skämt att man ens var på plan. Men det var det där med spelsinnet och hjärnan. Jag kom till 3 frilägen den matchen, trots att jag var långsammast på plan, jag gjorde två mål och jag tog den första segern för året för vårat lag. Efteråt satt jag och storgrät i mitt-cirkeln som om jag vunnit ett OS-guld.

Ursäktar för den extremt långa posten men, det var svårt att förklara det utan att få ut allt.

Fantastiskt på alla sätt och vis <3

Äsch, kom igen. Bara man förklarar något om dom olika sakerna på bilderna är det okej. Det är ju inte längst text vinner (för då hade Söderlund alltid vunnit).

Tackar.
Otroligt bra tråd, får en att reflektera.

Citerar det hit...


Vad fasen är "stilleben"?? Har läst huvudinlägget här två gånger tror jag men kan ändå inte greppa själva ordets betydelse.

Men det är fem saker du vill ha på bild, och inte fem bilder som för sig beskriver varje person?

Stilleben. Tanken är att vi ska försöka säga så mycket om oss själva som möjligt genom att använda oss av fem olika föremål som ställs tillsammans på ett bord, en säng, en soffa, ett golv eller vad en nu kommer på och sedan fotas. Laddas upp. Efter det berättar vi om prylarna, vad var och ett utav dem är för något, bär för minnen med sig, symboliserar. Gärna så att bilden av en själv blir så enhetlig som möjlig.

Det var absolut inte tanken, ett erkännande om "badboybeteende", utan jag tog upp det för att det är något som präglat mig väldigt mycket, och för att det betyder mycket för mig att den perioden är över.

Och ja, jag har aldrig stött på något så stress-botande som hundar, gräs inkluderat ;P

Oj, man får tacka! Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det blir lätt så när man skriver om något man vill få ut.